03-02-01, lördag
Nog trodde jag att jag hunnit bli av med alla mina biofribiljetter innan januaris utgång, men inatt (efter dansen) hittade jag ytterligare två i min plånbok. Får hoppas att jag får nyttja dem i alla fall de närmaste veckorna. Fråga kan jag ju alltid göra...
Dagen bjuder ett eftermiddagsarbetspass på övertid. "Nannis" är upptagen halva helgen och någon annan har inte annonserat någon dagsaktuell happening. Därför var det lätt att säga ja till ett arbetspass som jag i förväg ser fram emot. Är på trafikledningshumör...
Onsdagen den 29 januari: Utanför konserthallen, Breviks kyrka, mötte jag upp "Nannis" lägenhetskamrat. Jag trodde att jag var ute i sista stund, men vi fick bra platser ändå. Visserligen på fel sida för att se "Nannis" riktigt bra... Återfick lite julstämning i kroppen. Visste inte riktigt om jag skulle tolka den känslan som positiv eller malplacerad? I själva verket tog det sin digra tid innan jag var helt avkopplad att njuta musiken fullt ut. Men huvudartisten från USA gjorde ett gott intryck som fick mig att njuta. Men jag kunde rannsaka mig själv med att kyrkomiljön för min del både förknippas med vänner och förlorade vänner. Alltså titt som tätt minneshugg i hjärtat som borde vara helt positiva, men som nu är så delade... Hade jag varit tillbaka i tonåren och med de vänner jag då ofta träffade hade jag varit helt tillfredsställd. Detta trots att jag alltid haft min egna tolkning av det kristna budskapet, inte fullt så passionerat som många andra kyrkobesökare kanske förordar...
Torsdagen den 30 januari: När jag vaknade befann jag mig på Lidingö. Med tanke på att jag var på lite okänd ort såg jag till att ha lite extra marginaler innan bussavgången klockan 05.21. Situationen blev dock ändå ganska pressad och minst sagt nervpirrande. Ytterdörren hos "Nannis" var jag inte förmögen att forcera och öppna på egen hand, trots rätt nyckel och till synes vanliga lås. "Nannis" förtjusning var väl inte speciellt påtaglig när jag tvingades väcka henne. Med bara tre minuters marginal lyckades hon, (efter lika stort besvär), släppa ut mig. Jag tror att det är första gången jag drabbas av en dörr i ett slags baklås...
Trots att jag hade ett av mina favoritarbetspass om morgonen, (för andra dagen i rad), var jag inte den piggaste personen som lämnade arbetsplatsen. Men det var både gott, inspirerande och trevligt att efteråt åka direkt hem till Jenny för en välsmakande pannkakslunch och fotorunda. Solljuset var visserligen avtagande när vi om eftermiddagen startade fotopromenaden, men kylan utomhus gjorde mig i alla fall pigg. Inomhus försökte vi rigga upp en ljusramp. Till viss del framgångsrikt, men mest med spännande skuggeffekter som resultat.
När jag väl åkte hem var det för att i princip vända i dörren. Åkte till Nackswinget för ytterligare en trevlig trivseldanskväll denna säsong. Efteråt åkte jag hem. Inte direkt, för jag kände att det var lönt att hämta en inköpt smörgås som jag glömt kvar oförbrukad i kylen på jobbet.
Fredagen den 31 januari: En ledig dag och lagom lång sovmorgon avnjöts. Tog mig om eftermiddagen in till stan för att gå på bio. Antalet biocheckar syntes inte minska tillräckligt snabbt, varför jag blev glad när jag på bussen och tåget fick möjlighet att ge bort två biocheckar. Samspråkade nämligen med en fd granntjej, (som jag har sett växa upp under ungdomsåren), under min resa till stan. Då hon och hennes pojkvän hade bioplaner för kvällen var mitt impulsbortgivningsbeslut enkelt fattat...
Själv köpte jag mig en biobiljett till filmen "DIN MORSA OCKSÅ". Kötiden var lång. Trots det var jag tvungen att blanda mig i diskussionen direkt framför mig, som framför allt anfördes av kvinnan i ett par. Hon klagade hela tiden på biografkassornas service, men kunde samtidigt inte tänka sig att nyttja genvägarna via internet. Mitt försvarstal till förmån för biljettförsäljarna innehöll de punkter jag tyckte de glömde när de påstod att biljettblock var det enda effektiva kötidsbotemedlet. Att man nu kan bestämma plats, kan köpa biljett även till andra biografer och dylikt fick i alla fall tyst på dem till slut. Det jag dock höll med om var den underdimensionerade köplatsytan på filmstaden vid Hötorget, i förhållande till antalet biosalonger...
Filmen "DIN MORSA OCKSÅ" anspelade visserligen på sex och hormonfyllda ungdomar, från början till slut, men höll måttet som både en rolig och uppmuntrande film. Trots upphetsningen av nakna kroppar, heta scener och pinsamma upptåg var berättartekniken det riktigt fascinerad. När jag gick från biosalongen var det med beundran över invävda budskap. När en berättarröst bryter de Mexikanska fraserna, bakgrundsljudet tystar och budskapet lyder; -"Detta var sista gången de såg varandra i livet" väcks man till liv. Livstörsten vaknar verkligen och då är det inte bara sexdrömmar på näthinnan, utan värdet av varje vän och varenda stund i livet jag ämnar försöka uppskatta... Jag gillade filmen skarpt...
På hemvägen från staden hämtade jag bilen hos mina föräldrar. "Nannis" och hennes syrra hämtade jag sedan, (efter lite tid hemma), upp vid stationen. Gemensamt åkte vi ut till Yesterdays för att dansa till EXPANDERS. Dansgolvet var inte så packat som det ofta kan vara, utan bjöd trevligt dansutrymme. En tidig fikastund fick mig pigg och strupen varm. När jag sedan fängslades av en "Lejoninnas" dans och personlighet var danskvällen fulländad. Hade funnit en ny underbar vän som det kändes...
Direkt efter dansen skjutsade jag hem "Rotebro-Micke", "Nannis" och hennes syster. Lämnade bilen hos mina föräldrar och tog slutligen nattbussen hem i den tjugogradiga kylan, fylld av inre tankar och värme.
03-01-29, onsdag
Den här dagen känns verkligen udda, från början och troligtvis ända till slutet. Det är eftermiddag och jag har bokat en bioplats på 16.30-föreställningen som ett led i att försöka hinna få slut på mina fribiljetter innan månadens utgång. Filmen "One Hour Photo" ska jag se med uppspärrade ögon, trött och utan uppskruvade förutfattade förväntningar. Biohumöret börjar komma krypande och jag känner mig lyxigt priviligierad som har gratisbiljetter i "överflöd".
Tröttheten har sitt ursprung i en natt som jag helst hade tillbringat i vaket tillstånd. När jag till slut somnat var morgonen raskt ett faktum. Erkännas ska att jag själv bytt till mig den tidiga arbetsturen för att ha kvällen helt fri. Ska lyssna till en konsert där "Nannis" uppträder med sin kör.
Arbetsdagen var annars ganska stimulerande. Just som det började stöka till sig i Kolbäck kom ett spårledningsfel med en trasig isolskarv som var tvungen att svetsas. Jag blev avbytt för en massagetid jag beställt och kom sedan tillbaka till helt andra förutsättningar än de jag skapat. Det tog närmare tjugo minuter innan jag hade tågföringen i ett för mig acceptabelt grepp utan oplanerade överraskningar. Jag återställde med hjälp av signaltekniker växlarnas läge till ursprunget jag tidigare lämnat över. Eftersom spårfelet var illa beläget vände jag tågen till och från Fagersta inne vid plattform Kolbäck, en manöver som för vana förare tog ca fem minuter och för ovana det dubbla...
Den senaste tiden har varit fylld av frågetecken gällande scheman och andra arbetsplatsförhållanden. Vår chef ägnade sig dock på ett föredömligt sätt med en entimmas "öppen fikadebatt". Många frågor och en hel del både tänkvärda och tomma svar. Vår syn på framtidsutvecklingen var dock inte alltid med samma målinriktningsövertygelse... Se vart ekonomin bär hän...
Så här i efterhand kan jag ge en kortfattad och enkel recention av filmen "One Hour Photo". -"Inte alls bra!!!" Inledningsvis tyckte jag dock om den. Jag kan i egenskap av fotointresserad förstå fascinationen av fotografier som huvudpersonen visade. Ansiktsuttryck, natur, händelser och sinnesstämningar kan få en att både längta och känna medlidanden osv. Filmen är visserligen lite seg i handlingen, men det gör inget så länge logiken, attityder och emotionell intelligens syns medvetet inbyggd. Filmen blir till och med så fängslande att jag ryser av fruktan, hjälplöshet och sinnesoro. Men vid filmens viktigaste del börjar jag plötsligt längta efter ett reklamavbrott för att kunna brygga en kopp kaffe. Kanske skulle jag återvända till TV-soffan för att se slutet, men lusten att sitta i biofåtöljen har på en minut försvunnit. Istället funderar jag över om filmbudgeten ramar överskridits, om regissörens tidsbrist blivit stor eller om fantasin helt enkelt spårat ur, rent utav tagit slut? Scenerna känns plötsligt overkliga, personerna reagerar inte som jag med min emotionella intelligens skulle förvänta mig, (kanske utanför min förståndshorisont). Slutet av filmen ger mig ingenting annat än mitt samlade intryck som inte gör filmen värd att se på en biograf...
Måndagen den 27 januari: Efter arbetsnatten sov jag ett par timmar. Därefter var jag djupt engagerad i ett digert städprojekt i runt om i min lägenhet. Styrelsen hade med extremt kort varsel utlyst lägenhetsbesiktningar. Min tidsplan höll, så när som att kvällen egentligen var vigd för biobesök tillsammans med min arbetskamrat Linda. Kvällen kom dock raskt utan att vi lyckats få kontakt med varandra. När väl lägenhetsbesiktningen var över, (på fyra minuter), hade jag plötsligt all tid i världen över... Duschade och satte på mig min efterlängtansvärda morgonrock, mysandes i ett nystädat hem och med tid för mig själv...
Tisdagen den 28 januari: Om tisdagen jobbade jag eftermiddag och kväll. Sov dock under större delen av min sovmorgon. Glädjande nog hann jag betala alla mina räkningar innan det var dags att skynda iväg från hemmets trivsamma vrå...
03-01-26, söndag
Förflyttar mig just nu i både tid och rum. Byter miljö sittandes i en X2000-fåtölj, efter ett underbart härligt träningspass i Katrineholm, till vardagens kommande nattarbetspass i Stockholm. Med värdefull instruktörsledd träning bjöds min tävlingspartner Therese (RY2) och jag på ett inspirerande tillfälle att bli samdansade inför kommande februaritävling i Hedemora. Det är i princip ett år sedan vi sist tränade och tävlade och lika så ett år sedan vi vann just Hedemoratävlingen. Ska bli spännande att på tävlingsgolvet suga åt sig av den alltid så speciella danskänslan Therese lyckas förmedla. Inga förutbestämda ramar, bara möjligheter och tillfälligheter byggda på musiktolkningar och inspiration. Bara att hänga med i dansen rörelser, svängningar och puls...
Under förmiddagen var jag visserligen lite seg och trött, men det var en härligt intensiv och väldrömd natt jag lämnade bakom mig vid uppvaknandet. Kom inte i säng förrän vid tretiden på morgonen och var på benen igen vid åttatiden om morgonen. En timma senare gav jag mig av hemifrån, med packning förberedd för ett dygns överlevnad utom hemmet. I Katrineholm möttes jag dock av allt annat än svält och avskyvärda strapatser. Fick låna en cykel redan vid ankomsten, efter att Jonas, Therese och jag avnjutit en fika i närheten av Katrineholm C. Min första semla för året unnade jag mig.
När Therese och jag sedan cyklade mot klubblokalen, genom Katrineholm på den något vingliga premiärcykelturen för året, hade himlens molntäcke börjat spricka upp. En känsla av vår spred sig när fåglarna började kvittra ljudligt i den alltmer avtagande vinden...
Efter lyxträningen i Katrineholm bjöds jag duschmöjlighet följt av vällagad lyxmat hemma hos Jonas och Therese, i form av välsmakande Kyckling, ris och sås med tilltugg... En timma senare nyss nämnda tågresa...
Torsdagen den 23 januari: Om kvällen åkte "Nannis" och jag iväg till Nackswingets trivselkväll. En trevlig tillställning som verkligen fick mig att leva och bli glad. Tidigare under dagen hade jag varit extremt negativ till allt och alla. En av grundorsakerna var ett arbetsmöte, trots ledig dag, som bara rev upp gamla sår med en historia dryga året tillbaka. Då var klimatet mellan arbetsgivare och arbetstagare minst sagt hårt. Alla plåster läker inte alla sår, det står helt klart. För dem som upplever vägen som krokig och smal hjälper inga löften i världen om de aldrig verkställs. Tyvärr riskerar arbetsgivaren att än en gång uppröra käslorna hos många. Personligen, just nu, påverkas jag nog mer av atmosfären än själva sakfrågorna i sig. Själv vill jag inte skapa samma mentala press på varken mig själv eller någon annan. Att må bra inombords och socialt är så mycket mer värt än att höja stridsyxan till luften. Men detta betyder inte att jag är opartisk för det. Jag vill naturligtvis att förutsättningarna för framtidens järnväg ska bli de bästa. Och rätt metoder och medel för det finner inte heller jag i "tomma löften och visdomsfullt lättflyktiga ord". Den skapade sårskorpan är så tunn, så tunn. Lika så löften till Regeringen på ställda krav som tydligen inte lyckas bli värderade i varken pengar eller resurser...
Efter trivselkvällen följde jag med "Nannis" hem till sin lya. Sov över där för första gången. Sov gott...
Fredagen den 24 januari: När "Nannis" gav sig av till jobbet åkte jag hemåt för en god förmiddag i hemmet. Hann klara av all disk innan sömnlängtan gjorde sig gällande. Sov till dess det var dags att åka till jobbet för ett eftermiddagspass.
Arbetsdagen var stökig rent allmänt. Jag hade det visserligen ganska bekvämt på mina bevakningsoråden, men sorlet, mängden information och stämningen i luften gjorde ändå att man var lyhörd, uppmärksam men samtidigt lite spänd och på sin vakt. Därför var det skönt att efteråt få åka till Mälarsalen för att dansa av sig. Lagrad överskottsenergi fanns det gott om. Mina kärleksdrömmar fick aldrig fäste i verkligheten. Den stora mässhallslokaen fick personer att bli "osynliga". Det var egentligen först efter danskvällens slut, på tunnelbanan och bussen från dansen, som jag förstod att jag faktiskt hade haft viss möjlighet att bjuda upp en person som troligtvis skulle ha berört mitt hjärta för en andra gång. Sammanfattningsvis blev danskvällen bra men utan den extraladdade krydda jag önskade utanför min ordinarie vänskapskrets. Kanske aningen bortskämd saknade jag de omvälvande känsloyttringar jag sökt fortsättningen på från danskvällen för två veckor sedan... Ärligt talat vet både "Nannis" och jag vad verkligheten har att bjuda. När den andra någon gång i framtiden träffar och fastnar för en drömpartner kommer vi verkligen förstå varandras stora betydelse för varandra. Två duktiga drömmare och två energifyllda hjärtan... *ler*...
Lördagen den 25 januari: Även denna natt sov jag över hos "Nannis". Med andra ord tog vi tunnelbanan och nattbussen hem till henne direkt efter dansens slut på Mälarsalen. "Nannis" "sambosar" kom hem strax efter det att vi anlänt till huset. Efter lite språkande och duschande blev det dags att sova lite skönhetssömn. Tror dock att klockan vid det laget var närmare 04.30.
Efter en lagom lång sovmorgon och frukost åkte "Nannis" och jag till Rotebro och Coop Forum för att inhandla present åt Patrik. Hem till mig åkte vi aldrig. Det hade blivit lite väl stressigt. Istället tog vi en lugn promenad på vår väg mot Kista, genom Kistas nya affärsytor...
Hos Patrik var det lugnt, trevligt och gemytligt. En liten skara vänner blev rikligt bortskämda med smörgåstårtor och efterrätt till det. Klockan var nog närmare midnatt när vi lämnade Kista för färd in mot stan. "Nannis" och jag tog farväl vid T-centralen, i lagom tid för att jag skulle kunna ta sista tåget hem. Väl hemma fastnade jag framför datorn ett tag, till dess jag frivilligt lät sömnen svepa in mig i underbart drömmande...
03-01-22, onsdag
Tröttheten har tagit ut sin rätt. När min danspartner inte hade möjligheten att träna idag fick jag möjlighet att sova ut halva eftermiddagen och halva kvällen. Ett friskhetstecken är att tidigare omnämnda blåsa i munnen är på väg att ge upp. Jag tror inte att det beror på min tandkrämsterror, men den kanske har bidragit till min känsla av framgång. Blir jag pigg nu, vågar jag nog tro att jag kan börja träna och lita på min kapacitet. Arbetsdagen har varit bra, men jag var småtrött även beroende på ett hektiskt tisdagsprogram och kort nattsömn på jobbet...
Tisdagen den 21 januari: Innan min operativa tjänstgöring tog sin början slutförde jag publiceringen av måndagens medarbetarintervju. Kände mig laddad, inspirerad och redo när jag åkte till jobbet. Denna inspiration skulle visa sig välbehövd under förmiddagen, emedan verkligheten visade sig sitt hårda tuffa ansikte. Tidningen "TUFF", en tidning för "TiM" (Trafik i mälardalen) som finns på nätet, delas ut på stationer och tåg i mälardalen, gjorde ett reportage om trafikledningscentralen. Jag blev bland annat utsedd att simultant med mitt arbete svara på frågor och visa arbetsverktyg, förklara arbetsuppgifterna och tågtrafikledningens roll och verksamhet. Kort sagt vara intervjuarna till stöd för reportaget. En inspirerande uppgift även om jag för några dagar sedan varit glad över att jag egentligen inte skulle jobba just under besöket. Tidningens medarbetare var väl informerade om att vi inte fick störas om arbetsbelastningen skulle bli stor.
Intervjun hann inte pågå i mer än ett par minuter när jag fick ett dödsbudskap och helt tvingades koncentrera mig på larmrutiner och avspärrningar för tågtrafiken. Troligtvis var jag ett bra fotoobjekt när jag allvarlig försökte koncentrera mig på förarens ord och upplysningar, när jag vidare kontaktade SOS och delegerade uppgifter vidare till tågledaren. Då gick nämligen kameran varm och enligt andra medarbetare lite väl närgånget för att passa dem. Själv tyckte jag inte fotografen störde nämnvärt. Ignorerade i princip hans närvaro (lät honom göra sitt jobb) och undrade mest hur jag såg ut i småchockat tillstånd? Även om detta var den tredje påkörningsolyckan jag tog hand om under min fjärrtågklarerartid, så blir man naturligtvis alltid berörd känslomässigt på flera olika sätt. Kanske får jag se bildbevis i tidningen, på hur jag ser ut när jag jobbar koncentrerat och målinriktat i ett något pressat läge...
I en och en halv timma var tågtrafiken avstängd mellan Ekeby och Säby, söder om Uppsala. Tidningsreportern drog sig direkt undan när han hörde mig prata med larmcentralen. Ärligt talat märkte jag aldrig när han lämnade stolen bredvid mig. Det verkar som om tidningsreportrarna i alla fall fick vad de önskade sig från mig och de andra medarbetarna. I mina ögon sett hade de ett proffsigt journalistiskt beteende. Vi får se om jag återfinns i tidningen någon gång framöver?
Efter jobbet åkte jag direkt till Märsta för att tillsammans med min medrevisor gå igenom dansklubbens räkenskaper för förra året. Vi kom bara igenom hälften av arbetsuppgifterna innan vi körde fast och fick avbryta till förmån för direkt färd tillbaka till jobbet och sömn. Tiden medgav inte någon färd förbi hemmet utan sömntimmarna fick prioriteras i en säng på jobbet innan arbetspassets början. Kände mig hur som helst ganska pigg när morgonen kom...
03-01-20, måndag
Det är kanske inte så ofta jag känner för att klaga, men nu börjar jag bli less på både det ena och det andra. Hälsomässigt tror jag fortfarande att det är ganska gott ställt, men det är inte uteslutet att jag går omkring och bär på någon segdragen inflammation eller liknande. Synligt är bara en långlivad blåsa i sidan av munnen, ganska djupt inuti, som hela tiden irriteras av mina vassaste gaddar. Egentligen skulle jag vilja terrorisera den med vitlök eller något annat som brukar vara tänkvärt inom läkemedelskonstens hälsoramar. Men i samma stund känner jag resultatet, hur det riktigt bultar och pulserar i takt med hjärtslagen, när de vita blodkropparna springer och skyndar till oroshärden för att med spjut och yxor bekämpa det uppretade krigsherrarna. Jag inbillar mig att det skulle vara riktigt skönt om det uppsvällda partiet hade varit fyllt av tömningsbart var, men smärtan går inte att lokalisera till mer än just denna olämpligt placerade och upphöjda blåsa. Till och med när "krigsherrarna" verkar sova finns det risk för feberkänslor, visst tryck innanför ögonen eller möjligtvis under bihålorna. Ju mer jag försöker känna efter och lokalisera problemsymptomen, desto osäkrare känner jag mig... Skulle jag beskriva känslan än mer känslomässigt exakt, vore känslan som om ursprunget skulle ha varit ett kraftigt slag mot ett av kindbenen eller begynnande tandvärk. Tror ibland till och med att det är inuti huvudets skelettben som smärtan finns lagrad. Kanske är det nerver som kläms på sin väg via kinden och nämnda blåsa som hela tiden förtrycks av mina vita vaktande knektar...
Arbetsdagen har bestått av administrativa uppgifter. Jag har bland annat intervjuat en ny medarbetare och renskrivit en presentationstext för företagets intranet. Under kvällen har jag fortsatt med bildredigering, för att tidigt i morgon publicera resultatet. Egentligen hade jag tänkt göra allt ikväll, dvs ytterligare en resa till jobbet, men hemarbetet drog också ut på tiden och får vänta.
03-01-19, söndag
Sitter och lyssnar till "DRÖMHUS" i mina hörlurar, kopplade till min bärbara dator. Ännu har jag en lugn arbetstimma kvar framför mig, bara ett fåtal tåg att bevaka nordväst om huvudstaden. Snart kan jag påbörja frukosten och snart får jag åka hem till min underbara säng. Arbetsnatten, som jag jobbat åt en kollega, är snart över...
Fredagen den 17 januari: Arbetsdagen började tidigt. På väg till jobbet hade jag viss nytta av att det faktiskt var plusgrader utomhus. Med mig hade jag nämligen en handske, min hatt och en mössa. En lite udda och oanvändbar kombination som endast erbjöd hatten en naturlig presentation utåt. Arbetspasset var kort, njutbar med en relativt städad tillvaro inom järnvägssektorn.
Åkte till hemorten, handlade mat och CD-skivor, det sistnämnda i en mängd exemplar från REA-diskarna. "Nannis" kom över om kvällen. Då hade jag hunnit sova middag och ladda inför den danskväll vi skulle njuta av på Yesterdays danspalats.
I perfekt tid kom Patrik för att hämta oss. Danskvällen bjöd på trängsel och svårutövad dans. Fikade tidigt för att få det energitillskott som tankeverksamheten krävde. "Nannis" fick jag bara dansa med inledningsvis. Resten av danskvällen blev sedan upptagen med flera av mina vänner, främst Linda, Mariana och Sissi...
Lördagen den 18 januari: När danskvällens slut infann sig var jag riktigt trött och nöjd. Wahlströms hade spelat bra, (i min smak godtyckligt), och mina dansvänner hade roat mig så mycket nu dansförhållandena kunde bjuda. Men längtan en vecka framåt fanns hela tiden i bakhuvudet, som en god tröst för återhållsam danspassion...
Efter en bilfärd hem, (skjutsade av Patrik), duschade "Nannis" och jag, för att direkt därefter kunna njuta en riktig "uppesittarnatt", iklädda mina nya mysmorgonrockar, de jag kan tjata om hur mycket som helst om... Om vi tillsammans blir mer lika i dessa kläder än annars, det får andra i vår omgivning avgöra så småningom. Vi trivdes i alla fall, och den röda morgonrocken var ädelt och passande invigd...
Först efter fyratiden på morgonen hade vi fikat färdigt, redo för sömn. Det skulle sedan dröja drygt sex timmar innan morgonrockarna åter igen blev attraktiva, i vaket tillstånd. Resten av dagen, till dess det var dags för nattpass om kvällen, gick jag iförd nämnda mysplagg... "Nannis" drogs också med i min lugna lunk och blev kvar till kvällen, lagom för gemensam resa mot storstaden... Då hade det mest aktiva (innan eftermiddagssömnen) varit att titta på dansvideoinspelningar... Lugnt och precis så mysigt som jag tyckte vi förtjänade tillsammans.
03-01-16, torsdag
Idag har jag troligtvis varit febrig under arbetsdagen. Jobbade administrativt och uthärdade utan allt för stor uppoffring, sedan jag direkt efter ankomsten sovit en dryg timma i vilrummet. Arbetsmässigt blev dagen riktigt effektiv. Det var länge sedan jag hann med så mycket som denna arbetsdag, utan att möta några egentliga hinder längs vägen. Stimulerande att börja komma ikapp, efter ett par månaders tidsbrist... Min chef föreslog dessutom en framtida tennismatchutmaning, sedan vi avhandlat det som ett spontant uppkommet samtalsämne vid sidan av jobbet. Jag lovar att försöka ge en match, även om det är flera år sedan jag kände mig säker med en tennisraket i handen...
Kvällen avnjöts i hemmet. Ett njutbart bad med badolja, sedan en mysig tillvaro med dagboksskrivande framför TV:n, naturligtvis iförd min nya morgonrock/badrock... Feberkänslorna har i princip gått över...
Måndagen den 13 januari: Dagen försvann verkligen snabbt. Hade en kort, stimulerande och mycket bra arbetsdag mellan klockan 10.15 och 16.15. Därefter kunde jag njuta av Avocado, TV-tittande och annat smått och gott i hemmet under kvällen...
Tisdagen den 14 januari: Arbetsdagen började tidigt. Lika så problemen i och med att körsignal inte gick att ställa in till godsbangården i Västerås. Fortfarande råder begränsningar inne på godsbangården efter förra årets urspårningar. Hur som helst fick jag ta in tåget mot stopp varvid ett fjärrtåg fick vänta bakom i nästan tjugo minuter och ett mötande tåg i åtta minuter. Trögt trafikflöde för att upprätthålla säkerheten, när väl de kvarstående bristerna konstaterats.
Efter rasten fick jag dock en klart lättsammare uppgift. På många håll var det stora trafikproblem, (stillbild i Sundbyberg pga avgrävd signalkabel), som jag i lugn och ro kunde se på utan att bli direkt drabbad själv.
Efter arbetsdagen sökte jag efter nya pjäxor i affärerna. Men den stora attraktionskraften hade morgonrockarna, men fortfarande utan att visa mig några riktigt attraktiva exempel i innerstaden. De morgonrockar jag sett ute på Arlanda fick mig till slut att åka dit, för att se om de var de modeller och av den kvalitet och mjukhet jag länge sökt. Väl framme på flygplatsen kunde inget stoppa mig. Herrmodellen provades och inköptes, en läcker modell av märket "SALMING" i enfärgad blå-grå-svart färg, skimrandes i ljuset. Slapp några hundralappars utgift i och med den 30-procentiga rabatten. Dammodellen var ännu fagrare, skimrande i en djupröd härlig färg, dessutom försedd med huva. Gick ifrån affären men var inom fem minuter tillbaka, fast övertygad om att jag inte bara kunde tänka på mig själv. Valde ut en "lämplig storlek" för att kunna passa flertalet kvinnliga vänner och gäster vid besök. Dessutom skulle modellen mycket väl kunna passa mig också, bara något kortare. Även här blev rabatten några hundra kronor. Åkte hemåt mycket nöjd över mina inköp och det faktum att jag nu var ägare av två mysiga och matchande morgonrockar. Jag kommer njuta av ledigheter och mysdagar i framtiden, det känner jag på mig...
Gatorna var täckta av is och isbelagd hård snö. Detta fick jag erfara direkt efter att ha klivit av bussen hemma. Tog tre steg, kände hur mina parallellt ställda fötter saknade vidare fäste. Med morgonrockarnas plastpåsar i ena handen, datorväskan över axeln och en ryggsäck på ryggen visste jag att jag inte hade något att sätta emot. Båda mina ben fortsatte att utan bromsverkan fara framåt, kroppsvikten var redan långt bakom fotbladen och jag närmade mig med en G-kraft marken. För att falla så mjukt som möjligt spände jag blixtsnabbt kroppen i mitt redan raklånga läge. Ryggsäcken tog effektivt upp min rörelseenergi, utan att mer än min ena armbåge blev blöt och slog i asfalten en aning. Busschaffören startade inte sin vidare färd förrän jag någon halvsekund senare började resa mig från mitt glashala underlag. Mitt fall skedde nämligen nästan i jämnhöjd med de nyss stängda framdörrarna. Måste ha sett roligt och läskigt ut, i och med att det gick så chockerande snabbt hela halkförloppet...
Hemma duschade jag och gick resten av kvällen runt i mitt nyinköpta mysplagg...
Onsdagen den 15 januari: Arbetsdagen bjöd på ett heldagsgruppmöte där jag fick vara mötessekreterare. Direkt efter jobbet hade jag hur mycket överskottsenergi som helst. Gick en promenad via Kungsholmen till Fridhemsplan. Åkte tunnelbana till Hötorget och gick därefter till Stureplan för att äta. Direkt efter matpausen mötte jag en mobiltelefonpratandes kändis, Ingemar Stenmark korsandes mitt promenadstråk på nära håll. Min spontana tanke var: -"Naturligtvis, ja det är så han låter". Den norrländska dialekten är ju helt klart mysigt och riktigt rogivande, inte minst under en lika lugn och rogivande promenad, denna gång till centralen.
Slutligen fick "Nannis" ett besök i och med att jag åkte ut till Lidingö. Men vid det laget hade jag blivit riktigt trött. Somnade därvid på den härliga madrassen. Jag var kanske inte direkt roande som sällskap, men jag tror "Nannis" uppskattade mitt besök i alla fall.
På vägen hem mötte jag en kompis, som i sin tur mötte ytterligare två av sina vänner, helt oväntat, inom loppet av fem minuter. För att inte störa hennes första möte hann jag hämta ut pengar och sedan gå tillbaka för att se om hon fortfarande var kvar vid Centralens gångtunnel. Såg henne inte, men hade henne i nästa sekund ståendes rakt framför mig. Innan den sista personen dök upp, och jag därmed gick vidare, hann vi pratas vid i runda tal två minuter. Min vidare promenad förde mig till Waynes Coffe, där jag kopplade av med en kopp kaffe och en bok.
På hemmaplan hade jag inte ro att lägga mig direkt. Ute blåste byiga och kraftiga vindar. För västkusten var det under natten varnat för stormvindar. Detta gjorde att jag naturligtvis var tvungen ut att provflyga i simulatorn. Startade på Landvetter med en SAAB 340 och flög mot Halmstad. Laddade hem det lokala vädret för att få aktuella realistiska förhållanden. På Landvetter regnade det, men i övrigt var vindförhållandena mycket likartade de som rådde på Arlanda. Flygningen gick därför bättre än jag vågat hoppas på. I Halmstad var jag lite otålig och gjorde en av de säkraste inflygningarna från kusten, in mot bana 19. Nog kändes vindbyarna men kontrollen och min beslutsamhet, (inte dumdristig om man bortser ifrån att jag aldrig fick något landningstillstånd från flygtrafikledningen), gav goda resultat. Som sagt var, en säker inflygning med avslutande vänstersväng strax söder om bana 19, stabilt hållen glidflykt och tidig nedtagning på banan, (dock förmanad att omedelbart lämna landningsbanan fri)... *ler*
03-01-12, söndag
En dag med hög njutningsnivå närmar sig sitt slut. Har just ätit lite kvällsmat och länge pratat i telefon (med Marianne), efter ett långt och skönt skumbad följt av uppmanad vila efteråt. Tidigare, om eftermiddagen, var jag på besök hos mina föräldrar. Detta efter att mina pjäxor gått sönder och jag bara minuter från den tilltänkta istiden fick ringa mina vänner och ge återbud. Då hade "Nannis" just gått hem och jag olyckligtvis gått tillbaka till lägenheten för att hämta mina glömda handskar. Då, (pjäxorna hade tidigare låtit konstigt och klibbigt mot golvet), fastnade hela den främre delen av pjäxsulan i golvet. Gummit hade ändrat konsistens och mjuknat till oigenkännlighet. Efteråt märktes gummibitar och märken precis över allt där jag haft mina få minuters framfart i lägenhet och trapphus. Inte alls som skor och pjäxor ska bete sig.
Ute på isen mötte jag istället mina föräldrar under en gemensam promenad. För min del blev det en promenad hemifrån via Norrvikssjön och hem till mina föräldrar. Den varma chokladen, (som jag hade med mig med tanke på skridskofärden), delade vi mitt ute på isen, gott och stämningsfyllt...
Hemma hos mina föräldrar bjöds sedan underbart välsmakande middag, lax och potatis med sås, och paj som efterrätt. Tåget fick slutligen föra mig hem, lagom tidsmässigt för mitt redan nämnda njutningsbad...
Torsdagen den 9 januari: Arbetsdagen gick helt i mina önskemåls tecken. Satt bara operativt de första timmarna och trafikledde nästan utan anmärkningar Uppsala och linjen mot Avesta-Krylbo. Efteråt fick jag tid för egna studier sittandes i köket. Läste valda delar av linjeboken och säkerhetsföreskrifterna.
På eftermiddagen drog jag mig hemåt, och föll under hemresan för frestelsen att gå omvägen förbi Coop Forum för att jämföra styrutrustning, (rattar och pedaler), till datorn. Min flygplansstyrutrustning betalades aldrig och blev heller aldrig beställd av vare sig mig eller min kollega, så pengarna fanns i princip kvar, åtminstone teoretisk. Och naturligtvis föll jag för både spelet "Need for speed" och Microsofts härliga ratt. Inköpet blev till roande förströelse under både eftermiddagen och kvällen sedan "Nannis" anslutit till mitt hem för helgen.
Men vår tid tillsammans innebar inte bara datorrace, utan också avnjutandet av videoinspelning från "Nannis" skoltid och scenframträdanden. Riktigt roligt och trevligt att se...
Fredagen den 10 januari: Vi tog en lång sovmorgon. Kylan utanför fönstret hade inte avskräckt oss ifrån att nattetid öppna fönstret för välbehövlig svalka. Man får i kalla tider "lida" för att man bor högt upp, när grannarna eldar för fullt. Då får man själv vrida ner elementinställningarna något. Bredvid sängen har jag numera värmen helt avstängd. Ett krav om man ska vädra i midvinternattsluft...
Om kvällen åkte "Nannis" och jag in till Mälarsalen för att njuta kravlös dans till ARVINGARNA. Kvällen blev mycket bra och jag hann i lugn och ro dansa med i stort sett dem jag önskade. Missade visserligen Maria, men upptäckte istället två nya bekantskaper, som fängslade mig var och en på sitt sätt. När "Nannis" och jag dansade i pausen fick jag gång på gång mer och mer fängslande blickar av en tjej vid sidan av dansgolvet. Något senare fick jag också glädjen att dansa med henne, härliga danser som vi tog från grunden och vidare in i turutbudet. Foxtroten blev lika mysig den och helt inspirerad från grunden, med en stor del avspända grundsteg.
Den tjej som jag till slut delade kötiden med, den tjej som jag hann lära känna lite grann i alla fall, bjöd mig också underbar och nästan obeskrivlig dans. Hon följde med i dansen på ett underbart lättfört sätt, även om hon själv påstod att hon inte var så bra på dans. Henne hade jag sett under en stor del av kvällen. Både vid sidan av dansgolvet, men också på detsamma. Men det var först mot slutet av kvällen som jag hade hunnit dansa med mina vänner och kände mig fri att i lugn och ro bjuda upp "oprövade kort", med den spänning jag nästan visste skulle finnas i mitt möte, med blickarna jag tidigare sökt utan säkerställt resultat...
Efter kötidens slut, när jackor och väskor var uthämtade fick en varm kram utgöra slutet på en minnesvärd danskväll och början på en längtan till nästa Mälarsalsdanskväll om två veckor... Hoppas känslan är densamma då, i önskvärd riktning...
Natten var sedan en tid kommen. "Nannis" gjorde mig sällskap på nattbussen hem efter att också fått slita sig från dansgolvet, till och med ifrån dans på "övertid" till den efterföljande skivmusiken... Te och kaffe med bulle gjorde nattbussfärden extra mysig...
Lördagen den 11 januari: Sovmorgon än en dag. Efter en dag med avkoppling, bilspelsrace och småpyssel gick "Nannis" och jag till affären. Med oss hem hade vi därtill nygräddade pizzor som skulle avspisas innan "Nannis" skulle hemöver. Det sistnämnda stannade vid tankar som bara försenades och försenades. Till slut var det enda naturliga ytterligare en övernattning, något som inte störde mig eller mina planer det minsta... Trevligt med sällskap jag nästan vant mig vid...
03-01-08, onsdag
Kvällen är kommen och jag bör snart gå och lägga mig, även om jag sov ut ordentligt i morse. Känner mig hur som helst lugn nu, även om jag av någon anledning känt stressymptom under arbetsdagen. Stressen har försvunnit i och med diskande och ätande och själva arbetsuppgifterna var såpass stimulerande att de knappast kan ha varit extremt stresskapande. Endast ett fåtal tilltrasslade situationer som löstes på effektivt sätt med utgångspunkt ifrån rådande förutsättnigar. Trängst blev det i Södertälje syd övre, där tre tåg (8339, 241 och 505) i princip samtidigt skulle söderut. Beroende på ett skyddsväxelfel fick till slut det genomgående och tredje tåget i ordningen gå ut först, (egentligen en tidtabellsenlig förbigång), samtidigt som skyddsväxeln därmed tvingades i rätt läge och det först inkomna tåget kunde framgå som nummer två. Det sist avgående tåget hade lägst prioritet med redan insamlade 54 förseningsminuter. Kort och gott trängsel med ett genomgående tåg och två med uppehåll...
03-01-07, tisdag
Dagen började faktiskt bättre än jag förväntat mig. Vaknade innan väckarklockan ringde. Kanske beroende på att jag mot alla odds hade somnat ganska lättvindigt innan midnatt på måndagskvällen. Trots att jag inte var piskad till något, gick jag upp och uträttade lite bankärenden på datorn. Efter att också ha hunnit redigera digitala bilder kände jag mig riktigt nyttig. Beslöt mig därför att sova vidare och invänta den riktig uppstigningstiden strax efter åtta. Riktigt skönt att inte stressa sig igenom morgonrutiner och frukost, trots att jag tänjde på sömngränsen.
På jobbet jobbade jag hela tiden administrativt med sällskap av min Outlooksadministratörskollega. Efter jobbet hängde jag med "Blomman" på en tur till Arlanda och tillbaka i 200 knyck, en resa som gick utan bekymmer. Direkt efteråt gick vi båda till "Waynes Coffe" och avnjöt varsin äppelpajsbit och kaffe. När vi efter en hel del järnvägssnack var nöjda med tillvaron slet vi oss från kaffekopp och efterrättsfat...
03-01-06, måndag (helgdag)
Den här helgen har verkligen talat till många av mina sinnen. Har varit lugnt och skönt, underhållen av "Nannis" som gjort mig sällskap i sin väntan på sitt nya boende. När dygnet började hade jag dessutom anslutit till "Nannis" och hennes supermysiga kompis Sarah med pojkvän för att se "åttiotalsskräckfilmen" "The Lost boys". När vi lämnade den gosfängslande myshörnan var det drygt tjugo minusgrader ute och två nattbussresor väntade "Nannis" och mig. Taxialternativet hade vi lustigt nog lyckats rösta bort som alternativ, trots mitt inte allt för påstridiga förslag. Slutligen lyckades vi dock korta ner restiden med en halvtimma genom att byta buss längs vägen och inte inne i stan...
Vid fyratiden på morgonen var det till slut läggdags. Men till skillnad från de senaste sovmorgnarna lyckades vi hinna ut i vinterkylan innan solen gick ned. "Nannis" och jag gick en promenad på isen österut och sedan gångvägarna genom de ostligaste bostadsområdena hem igen. En lagom tripp på drygt en halvtimma i sjuttongradig himmelsgudomlig kylslagen solglans. Rimfrost i "Nannis" hår gav prov på vackra vintertecken.
Lite mat och sedan lugn och ro i hemmet...
Lördagen den 4 januari: Någon istid blev det inte. Solen hann gå ner innan vi var tillräckligt aktiva i hus och hem. Men det var ändå roande att se hur välbefolkad sjön var.
På kvällen bjöd vi hem Jenny för en bit mat, (kyckling, ris med tilltugg...). Åter igen fick jag njuta av Jennys härligt sammanklippta dansfilm, där jag för övrigt finns med i en intervju. Vid 23-tiden följde jag Jenny till bussen. Tog en liten extra runda tillbaka för att njuta lite av den friska kalla utomhusluften som var nära minus tjugo grader kall...
Söndagen den 5 januari: Ännu en lång sovmorgon för både "Nannis" och mig och en lugn eftermiddag i hemmet. Mot kvällen åkte jag in till stan för att möta Marianne inför ett biobesök, samtidigt som "Nannis" åkte över till Sarah. Marianne och jag var inställda på en filmtitel, men det var bara en plats kvar när vi väl var framme vid biljettluckan. Därför fick vi vänta ytterligare två timmar på en bra filmchans, annan film och annan biograf. Vi gick under väntetiden till ett café i nära anslutning till biografen på Biblioteksgatan.
Filmen, "ÄLSKAR DIG FÖR EVIGT", hade en otrolig förmåga att gripa tag om hjärtat och därtill skapa empati för nästan alla huvudpersoner. Hela filmen var ett emotionellt mästerverk där åtminstone jag kunde förlika mig med många känslor och tankar på en gång, och på ett sätt som både var obehagligt och stundom romantiskt obekvämt. Kanske skulle jag bli lika dan om olyckan var framme, kanske skulle jag bli lika egoistisk kallsinnig och sedan ångerfull? Kanske skulle också min kärlek vara tålmodig? Men vad är bäst för framtiden i en handikappad situation? Realismen, stämningen i biosalongen och dina egna tankar blandar sig garanterat i en sinnesgripande röra när du väl sitter i biofåtöljen. Du blir klok, du blir emotionellt rikare av denna sevärda film, men du går ändå ut ur biosalongen utan att veta vilken person som kunde ha varit du... Kanske rent av alla i filmen kunde ha varit du?
Efter filmen tog jag farväl av Marianne vid Östermalmstorgs tunnelbanestation. Åkte själv mot centralen, där jag inhandlade en juice, innan jag gav mig av vidare mot Jakobsberg. Väl kommen till den norra förorten letade jag mig fram i vinternatten, (ca 23.30), fram till "Nannis", Sarah och hennes pojkvän. Där väntade som sagt var en mysig stund framför TV:n med en läskande sval öl, omgiven av goa vänner, värme, kuddar och filtar...
03-01-04, lördag Kärt återseende...
Historien för mig direkt ca åtta år tillbaka i tiden. En kall vinterkväll i slutet av februari 1995, (om jag minns rätt), ställer jag mig och väntar på bussen i Sollentuna för att åka till min kompis "Blomman". En enkel fråga gör att jag kommer i samspråk med en då femtonårig ryska. Igår mötte jag henne igen, dansandes. När jag igår kom in på Mälarsalen, (för det blev inte Yesterdays), hängde jag av mig kläderna och vandrade in på dansgolvet. Dansade lite och gick sedan på toaletten i ett tidigt skede. Det var på väg därifrån som mina ögon på nära håll fastnade vid ett par ögon jag bara kände följande inför: "Å, dessa ögon känner jag...". Hälsade därför med all tydlighet, men hade vid det laget redan satt ganska god fart förbi, samtidigt som jag drabbades av ett tvivel med inbyggd blyghet, (som alltid), enligt följande: "Vem är det jag hälsar på? Är det någon jag brukar se här? Vem...?"
Jag blev inte direkt speciellt klok, speciellt inte som mitt spontant skinande ansikte hade mötts av ett lika strålande ansikte som svar. Men mina steg fick föra mig framåt alltför snabbt, om än känslomässigt tveksamt, vidare genom korridoren... Först inne på dansgolvet, någon timma senare möttes våra blickar igen. Det nästan osannolika, (Även om jag visste att hon nu var bosatt i norra förorterna), slog mig och jag blev snart klar över vem det var... Blickarna mötte mig fortfarande med ett strålande igenkännande... Senare fick jag chansen att möta henne vid sidan av dansgolvet. När hon leende kom emot mig och sa: "Hej, Lasse!!!" -fanns inga tvivel kvar. Helt underbart!!!
Trots att detta kändes osannolikt har vi haft sporadisk kontakt under hela tiden. Redan under den korta bussresan för åtta år sedan föreslog jag att vi skulle ses igen. Helgen därefter följde Mariana med till Uppsala för att titta på en danstävling där mina kompispar Micke och Lena tävlade. Sedan möttes vi några gånger till innan hon efter tio månader i Sverige återvände till Sovjet. Breven hon sedan skrev var på svenska och besvarades på samma språk, (naturligtvis i och med att jag kunde högst fem ord ryska). Att höra hur snabbt hon lärt sig svenska var en härlig upplevelse redan då. Idag hörs det knappt att hon kommer därifrån...
1999 träffade jag henne igen över en lunch. Sedan upptäckte vi att vi båda jobbade på samma företag, (hon i Borlänge på Banverket), och så sent som i våras hade vi e-mailkontakt, men ingen aning om att dansen under hösten skulle fånga henne och sin sambos fritid. Som sagt var, glädjande och helt underbart, inte minst med tanke på att duktiga klubbkamrater till mig är deras instruktörer. Vilket välkommet återseende...
Hos mig har jag "Nannis" Vi får se om vi hinner åka lite skridskor innan det mörknar. Ute är det visserligen kallt, minus 15 grader Celsius, men underbart vinterväder med sol. Vi får se vad dagen och helgen bjuder...
03-01-03, fredag
Ute är det riktigt kallt, snövitt och härligt. Själv har jag vaknat till lagom till eftermiddagen och just unnat mig ett härligt långt badkarsbad med någon nyttig badolja. Ytterligare njutning gav den badkudde jag till förra julen (2001) fick av syrran. Men istället för huvudkudde passade den bäst under min rygg. Där var det gudomligt skönt att få stöd och lyftkraft. Jag fick dock se till att ligga still, eftersom kudden (med dess flytkraft) annars kunde komma uppflygandes till ytan via antingen den ena eller den andra armhålan... Den yttersta graden av mysfaktor fick jag sedan av de värmeljus som var upptända och den lättcider som fanns att smaka på badkarskanten...
Ikväll blir det dans, antingen på Yesterdays eller Mälarsalen. Lite svårt att bestämma sig, men det lutar åt "Y" i skrivande stund.
Tisdagen den 31 december 2002: Vid sjutiden på morgonen startade jag årets sista arbetspass för min egen del. Även i år blev det en arbetsam nyårsaftonsmorgon, naturligtvis inte på långa vägar så mentalt krävande som ett år tidigare, men ändå såpass att det inte var lugnt i speciellt många minuter. Fick under hela arbetspasset köra annorlunda tågvägar i Kungsängen beroende på växelfel och mellan Dingtuna och Kolbäck beroende på den urspårning som tidigare skett, förra veckan, med en "Regina" i växel 120, mittspåret Kolbäck.
Direkt efter arbetspasset åkte jag hem för att laga i ordning den Avocado-Bacon-sallad jag lovat att ta med mig till nyårsfesten hos Jonas och Sandra. Året har gått fort och det känns konstigt nog avlägset att jag förra nyårsaftonen var djupt bedrövad och olycklig. Nu var det hur som helst festdags...
Hade nästan givit upp tanken på att hinna till avtalad mötestid när jag fann att bussen var fyra till fem minuter sen hemifrån, (lika sen som jag). På centralen mötte jag Marianne, Jenny och Björn. Middagen blev suverän. Elva supertrevliga personer till en början, innan två av de mest roande festdeltagarna, (för egen del), var tvugna att bryta upp på grund av illamående. Nyårsraketerna beundrades i bister utomhuskyla, trevligt och ganska stämningsfyllt, om än med en myslängtan bortom den aktuella tiden...
Onsdagen den 1 januari 2003: Trots att det var lunchtid när jag vaknade var jag trött. Att jag fått skjuts hem från nyårsfesten hade visserligen sparat mig någon timmas nattlig restid, men jag hade ändå inte kommit isägn direkt. Jobbet kallade och det blev en bra arbetsdag. En ny växel krånglade visserligen i Kungsängen, (jämfört med nyårsaftonen), men samma trafikeringsrutin kunde nyttjas i det stora hela. Mot kvällen blev det till och med riktigt lugnt och skönt att jobba, såpass att jag gärna svarade ja till ytterligare en arbetsdag på övertid följande morgon...
Torsdagen den 2 januari: Åkte efter en kort nattsömn in till jobbet, välmotiverad för en arbetsdag på övertid. Redan på plattformen i Rotebro blev jag varskodd om att banan jag skulle ansvara för inte var riktigt i sin ordning. Ett Arlandatåg kom sakta glidande vid plattformen och förblev stillastående i ca fem minuter. Det jag således fick bråka med under den första timman var ett signal- och växelfel i Rotebro, varvid fjärr- och pendeltåg fick samsas om ett spår norrut mellan Häggvik och Upplandsväsby. Fungerade bra och gav endast enstaka minuters förseningar. När slutligen den korta arbetsdagen var över gick jag och fikade på "Waynes Coffe", Vasagatan. Sedan var jag bokköpsugen och vandrade runt bland mina hemsidesboksförsäljare, men utan att riktigt finna vad jag sökte. En av de billigare böckerna blev det, i väntan på bokalternativ i handeln.
På hemvägen roades både jag och en tjej av två fulla personer i sittgruppen ombedelbart bakom mig. Det var svårt att veta när frågorna var ställda till oss och när det var allmänt pladder. Lugn och ro blev det först när den ena av fullgubbarna gått av, (i Helenelund samtidigt som den trevliga Malmö-tjejen mitt emot), för då somnade den andra i fyllesällskapet.
Kvällen blev effektivt nyttjad till diskande, städande och läsning, även om jag mot natten blev mer stillasittande och bara sporadiskt läsande, hur läslängtande jag än var...
