"Två hjärtans önskan ska vårdas på plats, skapas på gemensamma ord och tankar samt förvandlas till lycka i vårdande handling"
LÅ-02
Dagbok på nätet!
Beakta detta...
 
Läs dagboken med en extra positiv anda. Beakta noga att negativa ord ofta klingar så mycket starkare än de flesta positiva någonsin kan göra och därför bör betonas ned aktivt vid läsning.
 
Kritiska ord och omdömen är inte avsedda att skada eller förtala fysisk person, förening, företag eller annan förebild, utan är endast tilltagna för att om möjligt, för egen del, återge en styrka av ofta tillfälliga och dagsaktuella sinnesyttringar för personligt bruk och minnesbeaktande.
 
Skulle riktigt potentiella kritik- och konflikthärdar förekomma, behandlas dessa uteslutande utanför detta media för att underlätta en direkt och dubbelriktad konfliktlösningsmetod. Referat kan naturligtvis förekomma inom ramen för normalt dagboksskrivande. Kritisk återkoppling till dagbokens innehåll välkomnas och skall beaktas. Dagboken är tänkt att på ett verklighetsanknutet sätt balansera kritik och beröm.
 
Som läsare ombeds du dock beakta att innehållet trots allt är partiskt författat och att en motpart mycket väl kan vara ofrivilligt drabbad av vinklad kritik där personlig nytta, föreningsintressen, företags- eller förebildsintressen inte betonats tillräckligt tydligt och rättvist. Lojalitet mot alla parter är dock en grundfilosofi, inte minst genom denna förklaringstext. Att helt utelämna kritiskt tänkande och framtoning skulle i sig vara en missvisande verklighetsflykt, föga journalistiskt och dokumentärt korrekt för eftervärlden...
 
 LÅ-03
 
Gästbok

Dagbok, februari 2003

 

Lars Ålander

Gästbok Mail välkomnas Dagbok Dikter Fotoalbum
Släkt Vänner Fritid Resor Musik Arbete/Utb. Smått och gott
Innehåll

En ny dag, ett nytt äventyr...

Åter startsidan

Här finner du lite av min vardag, helgdag och festdag...
Länkar till andra hemsidor där dagbok förs:


   
 

03-03-04, tisdag

Vaknade upp hemma hos "Nannis". Relativt utvilad och stimulerad av att ha förmiddagen ledig. Var i valet och kvalet över huruvida jag var intresserad av att åka på ett informationsmöte innan arbetsdagens början. Valde till slut att njuta av fritiden på hemmaplan och ladda inför arbetsdagen istället.

Väl i stan stod semlor högt på önskelistan, men med tanke på att jag känner mig riktigt fattig denna månad och med tanke på att jag inte vill göra inskränkningar i dansandet så höll karaktären mig i ett kontrollerat grepp, (för en gångs skull)... Arbetsdagen avlöpte väl. En ganska behaglig dag där perfektionism var ledord till att börja med. Tyvärr tappade jag i koncentration när det om kvällen blev allt för lugnt och överskådligt. Då fick växlingen i Västerhaninge ringa upprepade gånger för att påskynda mina handlingar... Nu bär det av hemåt för ett par timmar innan det är dags för en arbetsmorgon på samma trafikledningsoperatörsplats...

Torsdagen den 27 februari: När jag kom till jobbet var jag nära att vända direkt. Förkylningen nådde sin kulmen, (något jag inte kunde genomskåda). Istället undrade jag om jag nu skulle behöva sjukskriva mig en längre tid. Min envishet och det faktum att jag inte ville missa ett arbetspass som gav mig stimulans i övrigt, gjorde att jag uthärdade till rasten. När sedan en medarbetare tyckte jag såg piggare ut hade jag svårt att hålla med. Men bara någon timma senare kom energin smygande tillbaka. Stannade dock hemma från dansklubbens trivselkväll för att bland annat begrunda intressanta hemsidesråd jag under dagen fått och kommit över...

Fredagen den 28 februari: Piggare än på länge åkte jag till jobbet. Fortfarande var jag skeptisk till om krafterna och mitt förstånd skulle motivera en kommande danskväll på Yesterdays. Men under hemvägen hämtade jag i alla fall bilen och började se dansplanerna som realistiska. När sedan "Itti" lovades skjuts efter dansen så var danskvällen spikad. JANNEZ spelade bra men det var aningen stökigt på golvet. Å andra sidan var min överskottsenergi såpass stor att hela tillställningen blev njutbar.

Lördagen den 1 mars: Skjutsade "Itti" dit hon önskade sig och åkte sedan hem för att packa väskan inför en tävlingsåskådardag och efterföljande danskväll...

Tillät mig sova under en del av förmiddagen och vaknade mot förmodan utvilad. Stämde träff med "Nannis" i stan för gemensam färd till danstävlingslokalen, Brännkyrkahallen. Som åskådare kunde jag under eftermiddagen koppla av med mängder av förstklassig dans på näthinnan. Att jag titt som tätt svävade bort i tankar omkring denna dagbok gjorde mig inte så mycket. Sakta men säkert växte en text fram för att ytterligare skapa förståelse för nätdagbokens innehåll. En liten vädjan till framför allt dagbokens läsare... Den slutgiltiga utformingen prentades dock ned först om söndagen enligt följande:

Beakta detta...
 
Läs dagboken med en extra positiv anda. Beakta noga att negativa ord ofta klingar så mycket starkare än de flesta positiva någonsin kan göra och därför bör betonas ned aktivt vid läsning.
 
Kritiska ord och omdömen är inte avsedda att skada eller förtala fysisk person, förening, företag eller annan förebild, utan är endast tilltagna för att om möjligt, för egen del, återge en styrka av ofta tillfälliga och dagsaktuella sinnesyttringar för personligt bruk och minnesbeaktande.
 
Skulle riktigt potensiella kritik- och konflikthärdar förekomma, behandlas dessa uteslutande utanför detta media för att underlätta en direkt och dubbelriktad konfliktlösningsmetod. Referat kan naturligtvis förekomma inom ramen för normalt dagboksskrivande. Kritisk återkoppling till dagbokens innehåll välkomnas och skall beaktas. Dagboken är tänkt att på ett verklighetsanknutet sätt balansera kritik och beröm.
 
Som läsare ombeds du dock beakta att innehållet trots allt är partiskt författat och att en motpart mycket väl kan vara ofrivilligt drabbad av vinklad kritik där personlig nytta, föreningsintressen, företags- eller förebildsintressen inte betonats tillräckligt tydligt och rättvist. Lojalitet mot alla parter är dock en grundfilosofi, inte minst genom denna förklaringstext. Att helt utelämna kritiskt tänkande och framtoning skulle i sig vara en missvisande verklighetsflykt, föga journalistiskt och dokumentärt korrekt för eftervärlden...
 

När tävlingsdagen var över var vi fjorton personer som beställde pizza och åkte hem till en lägenhet där även duschmöjlighet inför kvällens danskväll erbjöds. Strax innan jag fick klart för mig att jag kunde hänga på gänget i övrigt, hade jag drabbats av en riktig ensamhetskänsla. Plötsligt ville jag inte åka ensam till jobbet för att duscha och göra mig klar inför dansen. Jag ville tillbringa tiden med mina vänner...

Danskvällen blev en helt underbar tillställning. Dansen var "rätt" och min egen. Rätt personer fanns på plats och jag kände mig avkopplad som aldrig förr... Förkylningens skugga var i det närmaste borta, åtminstone förringad av en riklig överskottsenergi som inte krävde pause under de fem fartfyllda danstimmarna. ZLIPS och "Jump 4 Joy" gav en perfekt balanserad dansupplevelse. Att jag var helt utmattad när sista låten kom gjorde ingenting. Blev uppbjuden av den jag helst av allt ville dansa med...

Söndagen den 2 mars: Hemvägen från Brännkyrkahallen blev lite dramatisk. Till centralen fick "Nannis" och jag skjuts av Marianne. Under promenaden ner i underjorden, till tunnelbaneplattformen, möttes vi av en rödgråten förtvivlad tjej vars ögon talade ett otäckt fängslande språk. Jag beslutade mig utan tvekan för att stanna upp och lystra till den fråga som redan på fem meters avstånd syntes förtvivlat ligga på läpparna. Önskemålet om lån av penna infriades samtidigt som jag direkt fick två teorier i huvudet:

  • Nedtecknandet av en olycklig kärleks telefonnummer direkt ur huvudet?
  • Ett avskedsbrev

Jag gav bort pennan trots att hon bedyrade att hon inte skulle ta lång tid på sig. Tårarna var fortfarande ohejdbara under tiden jag bedyrade att jag hade flera pennor med mig. "Nannis" och jag avsåg att sätta oss på bänkar i närheten, men jag kunde inte få ro i kroppen. Den sista av mina teorier syntes glasklar varför jag inte kunde lämna djupet av min fruktan outforskad.

När jag åter kom fram till tjejen var hon klar med skrivandet. Lite längre bort på plattformen stod två vakter som jag förstod fanns där med samma vetskap som jag. Utan dem hade hon utan vidare potensial att hoppa framför första bästa tunnelbanetåg. Jag kände väl igen ett av flera mönster av sympthom som jag fått mig till livs under ett seminarium behandlandes just självmord, självmordstankar, orsaker och möjliga utvägar.
   Vid detta laget var jag djupt engagerad och försiktigt intervjuande. Att alkohol fanns med i bilden var faktiskt till hjälp. Hon pratade mer än hon säkert hade gjort annars. På lappen fanns en kärleksförklaring till hennes brorssöner som hon älskade över allt annat. I övrigt kände hon sig mycket ensam. Därtill påtalade hon gång på gång att vakterna störde henne. Till slut fick jag dock henne att se positivt på deras närvaro. Det var ärligt hon skakade på huvudet när jag frågade om vakterna varit dumma mot henne. Personligen tror jag att deras uniformer hindrat dem från att få den kontakt jag nu hade med henne. Nu fanns ibland skratt på läpparna även om tårarna fortfarande flödade. Så djup ensamhet har jag aldrig förr sett bubbla upp på ytan. Personligen skulle jag verkligen vilja veta om tröstlösheten i dagsläget fått ett varaktigt botemedel. Hon kommer alltid att finnas kvar i mitt medvetande och någonstans på min näthinna.

Vakterna gjorde oss åter sällskap när nästa tå rullade in vid perrongen. Då var de inte samma fiender, då hade tårarna slutat rinna och jag kände mig för stunden trygg att ta farväl av henne med en kram jag tror hon verkligen behövde... Jag behövde den också för att därmed kunna släppa mina egna samvetskval... "Nannis" hade jag inte varit speciellt social emot vid just detta tillfälle, men hon var inte lottlös utan fick sin avskedskram mitt under pågående samtal...

Hemma sov jag ett par timmar. Tävlingsväskan var packad när jag under förmiddagen återvände till Brännkyrkahallen. Tävlingen kunde gått bättre, men jag tycker ändå att jag och Therése fick ett grepp om danstillvaron. Denna gång var det kanske än lite svårare att sätta ihop våra dansstilar på kort tid, enär vi båda var fyllda av teorier och tävlingslustar...

Efter tävlingen följde jag med "Nannis" och Peter till Skultuna. Med andra ord ytterligare tre danstimmar och en bra avrundning på tre underbara dansdagar. Hem kom jag stax före midnatt, lagom för att sova en lagom lång sömn...

Måndagen den 3 mars: Arbetsdagen bjöd på stor variation. Under några minuter var verkligen simultankapaciteten belastad till max. Avstängt spår mellan Häggvik och Rotebro med kortvarigt signalfel som fick tågkön att växa snabbt. Därtill ett oväntat spårledningsfel i Skavstaby som gjorde att jag var tvungen att luta mig tillbaka tio sekunder för att byta tågföringsstrategi, beluta om nya effektiva trafikledningsgrepp och få hinderfriheten bekräftad... Sedan gav jag järnet i två minuter innan jag kunde börja beta av telefonkön som förvånansvärt snabbt blev i det närmaste obefintlig. Men då var redan flertalet tåg mellan tio och tjugosju minuter sena... Efter ca 40 minuter var så ordningen återställd och tågkön borta...

På kvällen åkte jag ut till "Nannis". Vi åt och hade ett digert dansträningspass innan det blev te- och sängdags. Stannade kvar över natten...

03-02-26, onsdag

Jag börjar bli trött på att inte känna mig hel. Förkylningen har fortfarande ett betydande grepp om min tillvaro. Snuva och trötta ljuskänsliga ögon är det mest kännetecknande nu när jag inte har tid att sova hela dagarna. Träningen får undvikas och lusten att träffa folk har avtagit dramatiskt. Hoppas verkligen på snar bättring.
   Det bästa med dagen, (också negativt egentligen), var att vi hela min arbetsgrupp på jobbet fick möjlighet att nyttja dagens mötestid till sammanställningen av ett ärligt kreativt klagobrev. De senaste månaderna har nämligen bjudit otroligt många arbetsomvälvande idéer som bara skapat oordning och oreda i arbetsmiljön. Kravet på mer genomtänkta lösningar före presentation känns viktigt, likaså ett försök att återuppbygga en positiv arbetsklimat och tillvarata individens kunnande och vidareutveckling. Just nu har man panikartat dragit i alla former av nödbromsar, till synes och i viss mån omotiverat snabbt och utan full tanke på konsekvenserna. Ord och inga visor... Men jag måste också understryka min uppskattning över handlingskrafen som visas. I slutänden är det ju handlingskraft på en väl vald och inslagen väg som ger gott resultat. Därtill får jag naturligtvis inte, som arbetande individ, glömma bort alla positiva bitar och glädjeämnen som finns i ett yrkesutövande jag i mångt och mycket älskar. Dessutom är det ju väl känt i media att järnvägsbranchen utanför fönstret till viss del är i gungning. Hur många spaltmeter som finns att läsa om Statens Järnvägars finanser och fordonens underhållsproblem med tillhörande förseningar vet jag helt enkelt inte...

På vägen hem åkte jag med Thomas B Stockholm- Märsta och hem i tågets förarhytt. En trevlig rundtur som naturligtvis gynnar yrkesutövandet.

Fredagen den 21 februari: Under dagen och kvällen höll jag mig riktigt lugn. Danstankarna förverkligades aldrig. Men bilen hämtades från mina föräldrar för att nyttjas under helgen...

Lördagen den 22 februari: Sömnro hade jag inte direkt, men det berodde nog på att förkylningen tillfälligt hade börjat släppa sitt grepp och att jag vid detta laget var riktigt utvilad efter en sömnvecka. Gick upp tidigt och gav mig ut på vägarna via Uppsala mot Hedemora. Där bjöds en tävling som kanske trots allt präglades av min förkylning. Inte så att det kändes under uppvärmingen, men i resultatlistan med en delad sistaplats och tveksamma omdömmen från klubbkamraterna. Vill inte vara förkyld ...

Under tävlingens pause tog jag och min vän "Hjärtat" en liten biltur genom Hedemoras gator och vägstråk. En oguidad tur som knappast blev rak och fullt effektiv, men ändå förnöjsam. Själv fortsatte jag därefter till Ludvika, med en kortare CD-inköpsrunda på en bensinmack i Borlänge.

I Ludvika, hos Marianne, bjöds en lugn kväll framför TV:n och en av deluttagningarna till Melodifestivalen. En bra kväll med låg förkylningsgrad och välsmakande pizza.

Söndagen den 23 februari: Förmiddagen och en del av eftermiddagen nyttjades till sömn och vila. Detta för att vårda förkylningen och samtidigt ge Marianne studiero. På kvällen aktiverade även jag mig när det efterlängtade besöket av "La Danzers" klubblokal gjordes. Det var jättetrevligt att återse flera av förra årets trivseldansare. Kände mig verkligen hemma, trots att jag inte varit där sedan april förra året.

Efter danskvällen en liten promenad via hamburgerbaren för en stor kopp kaffes skull, och därefter traditionsenlig fruktsallad hemma hos Marianne. Vid midnatt var det sängdags...

Måndagen den 24 februari: Vid niotiden på förmiddagen hade jag startat min hemresa med bil från Ludvika. Åkte småvägar från Söderbärke via Vad, Fagersta, Ängelsberg, Västerfärnebo, fram till Sala. Därefter mer effektiv resa via Uppsala. Hittade flera bra fotoplatser vid järnvägarna i Västmanland och Bergslagsområdet, men var alltid för långsam och oförberedd när tågen oförberett möttes. Skulle vara skoj att gå in lite för en sådan fotorunda, med förutsättningar av grafisk tidtabell, bra kartor och lämpligt väder...

Vid middagstid var jag hemma. Åkte snart till jobbet, efter att ha lämnat tillbaka bilen hos mina föräldrar. Var på jobbet i förtid för att hålla en liten förevisning av arbetsplatsen innan min ordinarie arbetstur. Presentationen gick bra och trafikkvällen kändes välgenomarbetad. Lite småstruligt när det väl var dags för hemgång. Växelfelsavhjälpning i Rotebro misslyckades mer eller mindre i första läget, med förseningar som följd...

Tisdagen den 25 februari: Var trött och präglad av tilltagande förkylningssympthom när jag vaknade. Frågade direkt vid ankomsten till jobbet om det fanns utrymme för kompensationsledighet under dagen. Och direkt efter min rast blev önskan uppfylld. Alltså en kort arbetsdag på Eskilstunaplatsen, (en av de mer hektiska), men bara mellan klockan sju och elva. Därefter rast och välbehövlig efterlängtad ledighet.

Om eftermiddagen sov jag. Därefter hämtades jag av Thomas B för transport till en modelljärnvägskörkväll i Vallentuna. Fick ta mig an uppgiften som lokaltågklarerare på en av stationerna. Ett arbete som gick bra, men som ursprungligen motarbetades av många viljor och det klassiska "lokförarbeteendet", att bara se till sitt eget tåg. Men efter ett växlingsmissöde, efter andras klåfingrighet, fick jag mer rymd och frihet vid min sida. Mitt yrkesutövande blev effektivare och tydligare, varvid förtroendet och samarbetet kunde ökas... En trevlig kväll som dock tog på krafterna av allt tänkande och som tycktes öka på förkylningsgraden åter igen...

03-02-21, fredag

Natten är här och jag börjar bli människa igen. Jobbet är en liten mätare på hur jag mår. Nysningarna har visserligen inte avtagit, men sömnen de senaste dagarna har gjort resultat. Ena timman har jag trott på bättring, för att i nästa stund hosta slem från lungtrakterna. Hoppas vara helt frisk till helgen. Jag vet inte om jag ska våga hoppas på kommande danskväll?

Onsdagen den 19 februari: Föga uppseendeväckande beteende. Det mesta av dygnets timmar tillbringade jag med ögonlocken nedfällda i min sköna säng. Med viss möda släpade jag mig sedan till jobbet. Strax innan hade jag inhandlat nässpray för säkerhets skull. Om det var den eller arbetsklimatet i allmänhet som jag nös av vet jag inte, men nysningar följde mig varje timma genom natten...

Torsdagen den 20 februari: Efter arbetspasset var jag fortfarande pigg, men allmänt omtumlad av varierande förkylningssymptom. Hemma sov jag mer eller mindre konstant, endast vaken i avseende att dricka, mellan klockan åtta på morgonen och sex på kvällen. Underbar sömn med drömscenarior jag måste drömt förr, för flera år sedan. Hur som helst gott om återseenden och gamla vänner i dessa sagolika miljöer. En drömmiljö jag kände igen var i småstadsmiljö. Ena ingången till en festvåning var från gatuplan. Via trappor kom man upp till en stor gräsbevuxen bergsplatå. Där skålades det, festades och solades i en rad uppställda solstolar. Mer regel än undantag att det var två personer, festpar, i dessa rymliga stolar. Vid denna åsyn fick jag klart för mig att jag varit där förut. Vid ena bergssidan fanns stigar ner till en väg med en busshållplats. Den vägen hade jag kommit aningen vilsen i min dröm ett par år tidigare. Bergssluttningen i övrigt sluttade svagt nedför ett flertal hundra meter, ut mot vatten, fiskebodar och nyss nämnda stadsmiljö. Dit var det något slags gångstråk som man hade tillträde till om man väl kommit med i festsällskapet. Mitt intryck var att inte vem som helst blev ditbjuden, och att jag halkade med av bara farten när en vän till mig blev ditbjuden. Men accepterad och välkomnad blev jag på alla önskvärda och tänkbara vis. Detaljerna har redan bleknat i mitt minne, men jag kommer att återvända dit igen, det känner jag på mig. Efteråt var det största bekymret att leta upp de vänner och sällskap jag lockats bort ifrån, någonstans ibland stadens vanliga barer, restauranter och hotell...

Om kvällen var tillvaron mer verklighetsbaserad. Åkte till jobbet relativt utvilad men fortfarande snuvig och med nysningsattacker...

03-02-18, tisdag

Det senaste dygnet har jag verkligen hållit en låg profil. Kurerar en förkylning och vilar ögonen så gott det går. Av någon anledning är ögonen lättretliga med en tendens till trötthet och överansträngdhet. Kanske har det just med förkylningen att göra, kanske inte? Hur som helst har jag mått bra av att sova mycket. Den lediga dagen har i princip nyttjats till just detta...

Fredagen den 14 februari: Nog blev danskvällen på Yesterday ett riktigt lyft. Många härliga danser med många olika tjejer. Det mest kära danserna var nog tillsammans med en gammal vän som nu efter en längre tids uppehåll kommit tillbaka till dansbanan. Har visserligen hälsat på henne tidigare några danskvällar, men inte hunnit dansa med henne som nu...

Lördagen den 15 februari: Efter danskvällen till BLENDER åkte jag hem för att packa. Det mesta av natten gick åt till detta och en del annat småpyssel jag blev inspirerad till att göra. Därför blev det bara en dryg timmes sömn innan det var dags att lämna tillbaka bilen och åka mot centralen...

Väl inne vid centralen kände jag mig förtjänt av en kopp kaffe och en youghurt till frukost. Youghurten var det inte några större problem med, men däremot kaffet. Efter en del huvudbry hade jag svarat ja på önskan av en stor kopp kaffe. Vid den nya självserveringsautomaten missbedömde jag dock vad som verkligen menades med en stor kopp kaffe. Den var verkligen stor till mängden, och fick absolut inte plats i det jag bedömt som en stor kopp. Dåligt utmärkt var det visserligen, men jag kanske borde ha tänkt "riktigt stort" trots att jag var trött och tankarna långsamma...

Resan till Karlstad företogs med X2000 klockan 08.00. Första biten fram till Flen blev fylld av sömn. Men därefter var tiden alltför trevlig för att slösas bort. Bredvid mig hade jag fått resesällskap av en mycket trevlig och pratglad Sverige-Slovenska från Köping. Vi pratade om kort sagt allt mellan himmel och jord fram till Karlstad. Måste säga att restiden nästan blev allt för kort. Hade velat språkas vid mer...

Väl framme i Karlstad började jag med att äta en bit mat. Dagen skulle bli lång, det visste jag. Fortsatte sedan till tävlingshallen där jag snart träffade min tävlingspartner "JS" och hennes sambo. Eftermiddagen bjöd således en del träning, ytterligare lite mat och slutligen ett tävlingstillfälle som kändes riktigt bra. I strålkastarnas sken och med ett härligt tävlingsgolv stortrivdes jag. Musiken var också av hög klass. Tyvärr blev vi utslagna direkt, med minsta möjliga marginal och dommarsiffrorna 4,4,3,2,2. Som jag alltid brukar säga när det har kännts bra: Hade vi gått vidare hade vi kunnat komma hur långt som helst... Sanning till en viss del i alla fall...

Om kvällen följde jag med "JS" och Micke till Arvika. Om kvällen blev det ytterligare en trevlig danskväll till BLENDER, samma favoritband som kvällen innan hemmavid. Gott om golvyta och flera tillresta tävlingsdansare från Stockholm. Kort sagt var det "vi" och ortsborna som lät oss förnöjas tillsammans. Dansade även en hel del med duktiga tonårstjejer från Arvika, som garanterat kan bli duktiga tävlingsdanserskor...

Söndagen den 16 februari: Efter övernattningen hos "JS" åkte vi tillbaka till Karlstad. Där stannade jag och såg söndagens tävlingsklasser innan hemfärd. Under själva tågresan hem sov jag mest. Detta för att vara uppladdad inför den arbetsnatt som stundade...

Väl på jobbet hann jag sova ytterligare någon timma. Löste sedan av aningen i förtid på min nattpost, till en arbetsnatt som blev mycket rogivande och smidig även när det var dags för framväxling till måndagsmorgonrusningen i Västerås.

Måndagen den 17 februari: Efter mitt nattpass åkte jag hem för att sova. Tröttheten visade sig redan på pendeltåget, då jag kom ända till Upplandsväsby innan jag lyckades gå av till en anslutande buss hem.

I ett försök att aktivera mig åkte jag om kvällen på fri dansträning med Viktoria. Om det var riktigt rätt gjort, med tanke på den tilltagande förkylningen, vet jag inte men det var i alla fall skönt att komma utanför hemmets väggar lite...

03-02-14, fredag

Natten har använts till effektivt tvättnade. Nu, om eftermiddagen, är det så dags för några stadsärenden. I övrigt njuter jag semesterdagar och ska imorgon till Karlstad för att tävla. Men först ämnar jag fira "Alla hjärtans dag" på danspalatset Yesterday. Vilka hjärtliga relationer jag ska fira vet jag egentligen inte. Förutsättningslöst låter jag som alltid tiden visa vägen.

Tisdagen den 11 februari: Arbetsdagen bjöd på ett relativt lättsamt dagspass. Efteråt åkte jag hem för att så småningom återvända till stan och dansklubbens årsmöte. I och med att klubben mest lever i en slags medvind, var mötet relativt snabbt avklarat. På hemvägen fastnade mina ögon vid en tjej på centralens perrong. Igenkännandet från min sida var inte medvetet, men jag slog mig ner i närheten av henne och snart språkades vi vid. Carolin från Väsby hade för något år sedan fängslat mig än tydligare. Minnesbilden klarnade snabbt när hon kände igen mig... Då, förra gången, var en hip-hoppare och hon småtränandes olika danssteg på olika delar av centralens plattform. Och det var orsaken till att jag den gången sökte samspråk. Nu alltså ett kärt återseende längs hemvägen. Ytterligare sällskap fick vi av ett par grabbar hon också kände...

Onsdagen den 12 februari: Den tidiga arbetsdagen bjöd en trevlig arbetsdag. Mest uppseendeväckande var när det blev dags att omdömmesfullt lägga stopp framför tågen i Upplandsväsby. Polisen ville ha tågen att köra sakta. Man saknade nämligen en femårig flicka som befarades finnas vid järnvägen...

Torsdagen den 13 februari: Under en stor del av dagen hade jag huvudvärkstendenser. Inte såpass starka att jag ville ta någon huvudvärkstablett, men såpass att jag hela tiden hade något att irritera mig på under min semesterdag.

När kvällen kom fick jag så möjlighet att piggna till. Det verkliga lyftet kom när dansklubbens väggar om kvällen omgav mig. Trivselkvällen var riktigt välbefolkad. Inte konstigt med tanke på att det var ett LIVE-band spelandes kvällen till ära. Detta helt gratis i medlemsskapet. Nog kan man säga att man får mycket för medlemspengarna. Lite extra roligt var att jag hann dansa med många olika personer. Det var bara "Nannis" som hann få två danser, i övrigt dansade jag hela tiden med nya personer... Det var lite som en fortsättning på dansmarans anda...

Under hemvägen stötte jag ihop med min gamla vän Annelie. Alltid lika underbart och kärt möte att se henne, även om vi nog båda var bår trötta och medtagna för stunden...

03-02-10, måndag

Nog var det tur att jag var ledig idag. Det tar sin tid att bli "människa" igen efter en helgs "Ö-viksmara". Naturligtvis inte på grund av alkohol, (för det blev inte mer än en ciderflaska i helgen), utan av mängden energi och vätska som förbränns och förbrukas under femton timmars nöjesdans...

Under eftermiddagen och kvällen har jag städat och sorterat packning och tvätt efter helgens bravader. Därefter rensade jag delvis kylskåpet och frysen, men utan att fatta några direkt drastiska beslut. De kycklingbitar jag valde att behålla och tillaga, (är inte så snabb av mig), hade passerat sista "bäst föredatum" med ett par månader. För att veta att jag i slutänden skulle bli nöjd tillagade jag rikligt med med ris och sås. Ljusen tändes och jag kom i bra sinnesstämning, men kycklingen dömde jag ganska raskt ut som aningen torr och osmaklig för att platsa i matstrupen och magen. Hade det varit nödtider hade jag naturligtvis fattat ett helt annat beslut...

Fredagen den 7 februari: När jag kommit hem från torsdagens trivselkväll var jag alltför trött för att tvätta nattetid. Gick istället till sängs för att sova fram till 04.30.

När jag gick upp packade jag lämpliga kläder och utrustning för helgens nöjesdansmara. Ansåg mig ha gott om tid när jag vid halvåtta-tiden hade ringt "Nannis" och kort därefter gav mig av hemifrån. Men problemen skulle hopa sig för min del. En och en halv timmas restid till bussen vid centralen, (en normal restid på ca 35 minuter), skulle tyvärr inte räcka. 07.32-tåget blev annonserat 07.46 när jag kom fram till Rotebro station. Men vid uppspåret stod ett havererat tågsätt, på nedspåret kom ett Märsta-tåg och kort därefter ett norrgående Arlandatåg som kryssades över till nedspår ett, (absolut ovanligt trafikledningstilltag). Att tågtrafiken skulle bli näst intill obefintlig förvånade mig inte, (med alla dessa tecken), när nedriven kontaktledning förkunnades som orsak. Å andra sidan ville jag inte avbryta färden eftersom det också annonserat att ett pendeltåg stod för möte i Rosersberg. Tåget kom också till slut, inte alls så smockfullt som jag befarat, varvid resan kunde fortsätta. Min mötestid tillsammans med "Nannis" och Carol var planerad till en halvtimma före dansbussens avgång. Prognosen var god ända till vi åter igen blev stående i Häggvik. Tiden gick och just som jag övervägde att hoppa av för att tigga om dansbussens uppehåll längs vägen så började tåget röra sig igen. Växelfelet framför oss var avhjälpt. Men glädjen blev kort. Väl framme vid centralen var det 25 minuter efter bussens avgångstid, knappt två timmar efter det att jag lämnat hemmet... Men bussen väntade och väntade på ytterligare en som inte haft lika stora grundmarginaler som jag...

"Nannis" hade ädelt nog passat en plats vid sin sida. Tidigt under resan tog jag fram min traditionsenligt inköpta maskot för resan. Min björn "Oskar" blev populär och hade sitt sällskaps av "Nannis" lika söta presentbjörn "Nicole", som jag samtidigt valt ut under torsdagens eftermiddagsstadsvandring. Inledningsvis hade jag så mycket minglarkänsla i kroppen, att jag hade svårt att sitta still. När adrenalinet i blodet så sakteliga försvann kom jag till slut till ro. Hade då både hunnit prata med gamla kära vänner och bekantat mig med nya underbart goda medpassagerare. Hela resan var upplyftande...

Strax innan matpausen hade jag tillfälligt slocknat vid sidan av Carol, lagom för att efter maten ha helt nya krafter som höll i sig till Ö-viksankomsten och hotellincheckningen. För min del var det oerhört skönt och avstressande att ha "Nannis" som en trygg vän vid sidan, både på hotellrummet och någonstans på dansgolvet. Dansmaran blev för min egen del den kanske mest avspända och prestigelösa tillställningen. Ingen jag känslomässigt jagade med hjärtat, ingen jag kände mig tvungen att dansa med osv... I lugn och ro kunde jag under dansmaran bli klar över vad jag ville och vilka jag ville dansa med. Kände att jag trivdes såpass bra med mina bussmedpassagerare att deras dans blev åtråvärd.

Det enda negativ upplevde jag i samband med mitt försök att bjuda upp nya och få dansa med tjejer från trakten. Den norrländska uppbjudningsmodellen "damernas och herrarnas" gjorde tempot och dansfrekvensen stundom låg. Det var helt enkelt inte något "go" i tjejerna denna gång, kanske beroende på ett stort tjejöverskott och kanske uppgivenhet i grunden. Återgick istället till sällskap där jag var önskad, eftertraktad och kunde njuta av dansintensitet.

När dansnatten var över, (20-03), bar det av till hotellrummet...

Lördagen den 8 februari: Eftersom vi redan checkat in i hotellet blev det en lättsam historia att komma innanför hotellrummets väggar. Samtidigt som "Nannis" förbryllades av ett par bortsprungna strumpor tog jag mig en dusch. Sedan agerade jag rumservice genom att leverera en utlovad nattmacka hos Carol, som gått från dansen ett par timmar tidigare. Efter tio minuter- en kvart var jag tillbaka i "Nannis" och mitt rum. Somnade så snart ljuset släktes, men klockan var då redan en bra bit över fyra om morgonen...

"Nannis" var uppe tidigt om morgonen men utan att störa mig det minsta. Jag gick istället upp lagom till den utspikade frukosttiden, vilken för oss dansare kunde tänjas ytterligare någon timma fram till lunchtidens tolvslag. Underbart välsmakande fylldes bukhålan med energi inför ytterligare en energiförlösande dag. "Nannis" flyttade ut och över till sin syrra någon timma innan det för mig var dags att checka ut för bussresa till badhuset. Där avnjöts RELAX och BASTU i stora mängder. Mina något utmattade muskler och skulderbladens muskelknutar förordade mentalt just bubbelpool och varm ångbastu i väldoserad mängd...

Vid femtiden på eftermiddagen skulle vi förflytta oss ifrån badhuset till Ö-viksparken. Hann njuta en kopp kaffe innan avfärden och var således laddad inför både middag och efterföljande åtta danstimmar. Kvällen blev lika god och avkopplande som fredagskvällen. Ingen jättesvacka orkesmässigt, utan jag höll vätskebalans och matbalans på en överraskande bra nivå. Vätskebalansen behöver jag dock aldrig frukta för, i och med att mitt bastubadande genererar minst tre liters vattendrickande, ofta mer...

Söndagen den 9 februari: Dansnatten övergick i söndagsmorgon. Var inte riktigt nöjd med att danskvällen tog slut redan vid 03.00. Då fanns förvånansvärt mycket krafter kvar i blod, muskler och leder. Men avslutningen tillsammans med en medresenär, Sofia, gjorde dansmarans avrundning mer än god och lycklig. Tillsammans med hennes dans, leende, omgivande musik och stämning trivdes jag...

När extranumren var avklarade och nattmackan utdelad gick jag raskt till duschen vid logerna. Kön var lagom lång och ökade så småningom duschtakten. Strax efter utsatt tid, klockan 04.30, avgick bussen hemåt i natten. En mysig resa där jag inledningsvis fick vaka över Katjas ben, (i mina knän), och sedan försöka garantera "Nannis" en någorlunda bekväm reskomfort vid min sida. Själv sov jag min vana trogen sittandes upprätt utan huvudstödjande, (precis som på pendeltågen hemma). Sov oavbrutet fram till frukoststoppet vid Gävlebro. Lika så efteråt fram till Arlandatrakten. Man skulle förståss kunna säga att jag missade hemresans stämning, men icke. De flesta sov än mer änglalikt och andades den trivsel jag hela tiden hade i inandningsluften...

Redan vid lunchtid var vi hemma. Skulle raskt komma att sakna mina resekamrater, så fort jag kramat de närmaste och nyvunna vännerna farväl. Personligen hade jag gärna fortsatt tillsammans med gänget på nya äventyr, kanske till och med i en resa med "Rosa bussarna"...

På hemmaplan inriktade jag mig på ett par timmars sömn, till dess det var dags att åter igen göra nytta. När kvällen kom var jag på plats i Märsta för ytterligare genomgång av dansklubbens räkenskaper. Strax efter midnatt var vi klara och tillräckligt nöjda för att med gott samvete kunna skriva en revisionsberättelse och yrka på ansvarsfrihet för styrelsen. För min del fick det bli första nattbussen hem, tidig måndagsmorgon, med glädje över en väntande ledig dag att vila på...

03-02-06, torsdag

Idag har jag jobbat nära nog maximalt hela arbetspasset. På lunchen sov jag. Hungern hann jag knappt känna av. En kopp kaffe fick jag, men den var inte varm när jag väl började smutta på den. Att man arbetar upp simultanförmågan sådana här dagar är givet, men tågföringskvaliteté blir det inte riktigt tal om när man inte hinner följa upp givna kommandon med ögonen. Ett tillfälligt växelfel och tåget eller växlingsrörelsen förblir kvar vid samma signal utan att kommandot blir verksamt och utan att signalen blir grön eller visar "rörelse tillåten". Man har hela tiden fem saker eller tre samtal som väntar, (inte alltid bara som det känns utan ofta även i verkligheten). Men året väntar inte bjuda bättre förutsättningar, eftersom man med ekonomisk snålhet hotar att inte ersätta vakanta turer. Hur bra det blir när man redan arbetar med telefonkö kan nog alla lista ut. Tåg som bara skulle behöva stå stilla i några sekunder tvingas sitta i telefonkö för att få tillstånd och information... Hot eller verklighet, det återstår att se... Tur att man ibland har stålmage och hårt håller på säkerhetsaspekten och samtidigt älskar jobbet...

Dagen började dessutom med ett växelfel, i en växel som inte får trafikeras annat än i kontrollerat läge. Jag och lokföraren var överens om att åka tillbaka, (några minuters färd) från Folkesta till Eskilstuna och därifrån ta ett annat spår tillbaka. Förseningen hade nog blivit ca 15 minuter med detta tilltag. Men tågledaren blandade sig i allt och ville ha ut lokförarna i växeln för att sopa och knacka is. Det kändes som någon form av "yrkespositionsmaktmissbruk", (hårt ord för att komma ifrån mig och inte menat att avskräcka från framförandet av viktiga råd), när åsikten var att vi glömde bort alternativa åsikter, tankar och teorier och fattade "egna" beslut. (En form av beslutsfattande som naturligtvis ingår i mina normala arbetsuppgifter, i egenskap av Fjärrtågklarerare. Tågledaren ska dock tillse att regionens trafik sammantaget kan fungera på bästa sätt. Här var dock vinsten av påverkan mycket tveksam i mina ögon sett, men dock ett bevis på att det ofta handlar om handlingskraftigt beslutsfattande i någon bestämd riktning... I bästa fall störs inte problemlösningstaktiken lika påtagligt som här...) Jag hade visserligen kunnat gå emot denna rekommendation eftersom jag är direkt beslutsfattande för den bana jag har säkerhetsansvar för, men att ha stöd i ryggen brukar löna sig på sikt. Och visst kan man se tankarna som en mer långsiktig lösning, men när alternativ finns anser jag att det är banverkets sak att röja växlarna och inte i onödan låta förarna pulsa ett par hundra meter i snön, för att bli blöta och kalla. Snöröjarna var vid detta laget redan på väg. Jag handlar heller aktivt än som här skyller förseningarna på någon annan, men ibland måste man få ifrågasätta. (Ju fler kockar, desto mer soppa...) Istället för småförseningar blandades ett flertal tåg in i förseningskarusellen under det halvtimmaslånga trafikstoppet... Synd...

Efter lite eftermiddagssömn ska jag nu till kvällens trivselkväll på dansklubben Nackswinget. Pendeltågen drogs fortfarande med förseningar. Väntan på pendeltåget blev halvtimmaslång... Ikväll blir det nattligt packande inför morgondagens resa till den traditionella "Ö-viksmaran". Nöjesdans fredag mellan 20 och 03 och lördag mellan 19 och 03.

Tisdagen den 4 februari: En hemmakväll avnjöts efter en tidig och kort arbetsdag. Telefonen fick gå varm både i fråga om ingående och utgående samtal. Middagssömnen, egentligen en kvällssömn, blev ett par timmar lång. Sömn jag verkligen behövde för att få drömma mina valda drömmar.

Onsdagen den 5 februari: Mitt favoritarbetspass blev ganska slitigt, men under all kontroll och utan extrema förhållanden. Efteråt var det skönt att åka hem till sängen. Kort middagssömn och sedan iväg till tävlingsträningen på Nackswinget. Dagen till ära dansandes tillsammans med en ny träningspartner för mig, Viktoria. Riktigt skoj och inspirerande givande...

03-02-03, måndag

Snön har kommit tillbaka. Hade det både roligt och rörigt i min arbetstillvaro på "Arlanda-platsen" i morse. Växelfel, trasig växelvärme, i en strategisk växel och därmed en hel del merarbete. Dock var jag så pass välmotiverad och vid så gott självförtroende att det bara var en trevlig utmaning att trots bristande tekniska förutsättningar vara handlingskraftig och eliminera förseningarna på mitt område. Lyckades också bra, men trots detta var det många tåg som var försenade (upp till åttio minuter). Alltså svårt att förutsäga trafikeringsmönstret från alla håll...

Arbetsdagen avslutades med ett halvdagsgruppmöte som följdes av hemfärd sedan jag fikat och skrivit för mig betydelsefulla SMS-meddelanden. Väl hemma unnade jag mig snart en välbehövlig middagssömn, kvällsmat och slutligen en stund framför datorn och TV:n.

Lördagen den 1 februari: Sömntimmarna var värdefulla. När jag vaknade kändes det som om jag sovit en perfekt nattsömn, lagom lång och drömfylld. Efter mitt övertidspass på jobbet hade jag fängslats av tanken på att få dansa, trots att det var lördagskväll och riktigt "mogenrelaterad" dansafton på Mälarsalen. STREAPLERS är ju visserligen riktigt erkända, men dragningskraften stod "Lejoninnan" hundraprocentigt för. Inte många som lyckats få mig till Mälarsalen utanför ungdomsdanskvällarna, men skoj och lyckat var det.

Efteråt var jag lyckligt lottad att få skjuts hem. Bjöd bilens ägare och syster på en i mitt tycke mycket trevlig testund, precis lagom lång till strax efter tre på morgonen.
   Mina nattaktiviteter var inte riktigt över. Tvättstugan fick mitt besök under ett antal tillfällen, innan söndagsmorgonens gryning...

Söndagen den 2 februari: När all tvätt var ren och torr sov jag de sista timmarna oavbrutet i sängen. Inte speciellt många timmars sömn, men åter igen drömmar jag bara älskar... Vid lunchtid mötte jag upp Långfärdsskridskogänget med Jenny och Björn i spetsen. Emedan de andra gav sig av längs de plogade banorna tog jag och Jenny en långpromenad i vindbyarna. Kamerorna gick varma, men i övrigt bet vinden kallt... Snart vek vi av till landsvägspromenad i lä, för att samtidigt hämta bilen hos mina föräldrar och därefter möta upp skrinnarna vid mitt hem. Bjöds en mycket trevlig testund. Länge sedan jag hade så många gäster under ett och samma dygn...

När skridskogänget givit sig av kom "Nannis" och hennes syrra på besök. Gemensam färd till Skultuna och dans till BLENDERS. Snöovädret hade börjat och under hemvägen forserades ett nära nog decimetertjockt snölager i makligt skönt tempo, med fikauppehåll i Hummelsta. "Nannis" stannade kvar över natten och lånade nyckel för att kunna låsa efter sig. Själv lämnade jag nämligen lägenheten redan vid 04.45 för att lämna bilen och åka till jobbet...

03-02-01, lördag

Nog trodde jag att jag hunnit bli av med alla mina biofribiljetter innan januaris utgång, men inatt (efter dansen) hittade jag ytterligare två i min plånbok. Får hoppas att jag får nyttja dem i alla fall de närmaste veckorna. Fråga kan jag ju alltid göra...

Dagen bjuder ett eftermiddagsarbetspass på övertid. "Nannis" är upptagen halva helgen och någon annan har inte annonserat någon dagsaktuell happening. Därför var det lätt att säga ja till ett arbetspass som jag i förväg ser fram emot. Är på trafikledningshumör...

Onsdagen den 29 januari: Utanför konserthallen, Breviks kyrka, mötte jag upp "Nannis" lägenhetskamrat. Jag trodde att jag var ute i sista stund, men vi fick bra platser ändå. Visserligen på fel sida för att se "Nannis" riktigt bra... Återfick lite julstämning i kroppen. Visste inte riktigt om jag skulle tolka den känslan som positiv eller malplacerad? I själva verket tog det sin digra tid innan jag var helt avkopplad att njuta musiken fullt ut. Men huvudartisten från USA gjorde ett gott intryck som fick mig att njuta. Men jag kunde rannsaka mig själv med att kyrkomiljön för min del både förknippas med vänner och förlorade vänner. Alltså titt som tätt minneshugg i hjärtat som borde vara helt positiva, men som nu är så delade... Hade jag varit tillbaka i tonåren och med de vänner jag då ofta träffade hade jag varit helt tillfredsställd. Detta trots att jag alltid haft min egna tolkning av det kristna budskapet, inte fullt så passionerat som många andra kyrkobesökare kanske förordar...

Torsdagen den 30 januari: När jag vaknade befann jag mig på Lidingö. Med tanke på att jag var på lite okänd ort såg jag till att ha lite extra marginaler innan bussavgången klockan 05.21. Situationen blev dock ändå ganska pressad och minst sagt nervpirrande. Ytterdörren hos "Nannis" var jag inte förmögen att forcera och öppna på egen hand, trots rätt nyckel och till synes vanliga lås. "Nannis" förtjusning var väl inte speciellt påtaglig när jag tvingades väcka henne. Med bara tre minuters marginal lyckades hon, (efter lika stort besvär), släppa ut mig. Jag tror att det är första gången jag drabbas av en dörr i ett slags baklås...

Trots att jag hade ett av mina favoritarbetspass om morgonen, (för andra dagen i rad), var jag inte den piggaste personen som lämnade arbetsplatsen. Men det var både gott, inspirerande och trevligt att efteråt åka direkt hem till Jenny för en välsmakande pannkakslunch och fotorunda. Solljuset var visserligen avtagande när vi om eftermiddagen startade fotopromenaden, men kylan utomhus gjorde mig i alla fall pigg. Inomhus försökte vi rigga upp en ljusramp. Till viss del framgångsrikt, men mest med spännande skuggeffekter som resultat.

När jag väl åkte hem var det för att i princip vända i dörren. Åkte till Nackswinget för ytterligare en trevlig trivseldanskväll denna säsong. Efteråt åkte jag hem. Inte direkt, för jag kände att det var lönt att hämta en inköpt smörgås som jag glömt kvar oförbrukad i kylen på jobbet.

Fredagen den 31 januari: En ledig dag och lagom lång sovmorgon avnjöts. Tog mig om eftermiddagen in till stan för att gå på bio. Antalet biocheckar syntes inte minska tillräckligt snabbt, varför jag blev glad när jag på bussen och tåget fick möjlighet att ge bort två biocheckar. Samspråkade nämligen med en fd granntjej, (som jag har sett växa upp under ungdomsåren), under min resa till stan. Då hon och hennes pojkvän hade bioplaner för kvällen var mitt impulsbortgivningsbeslut enkelt fattat...

Själv köpte jag mig en biobiljett till filmen "DIN MORSA OCKSÅ". Kötiden var lång. Trots det var jag tvungen att blanda mig i diskussionen direkt framför mig, som framför allt anfördes av kvinnan i ett par. Hon klagade hela tiden på biografkassornas service, men kunde samtidigt inte tänka sig att nyttja genvägarna via internet. Mitt försvarstal till förmån för biljettförsäljarna innehöll de punkter jag tyckte de glömde när de påstod att biljettblock var det enda effektiva kötidsbotemedlet. Att man nu kan bestämma plats, kan köpa biljett även till andra biografer och dylikt fick i alla fall tyst på dem till slut. Det jag dock höll med om var den underdimensionerade köplatsytan på filmstaden vid Hötorget, i förhållande till antalet biosalonger...

Filmen "DIN MORSA OCKSÅ" anspelade visserligen på sex och hormonfyllda ungdomar, från början till slut, men höll måttet som både en rolig och uppmuntrande film. Trots upphetsningen av nakna kroppar, heta scener och pinsamma upptåg var berättartekniken det riktigt fascinerad. När jag gick från biosalongen var det med beundran över invävda budskap. När en berättarröst bryter de Mexikanska fraserna, bakgrundsljudet tystar och budskapet lyder; -"Detta var sista gången de såg varandra i livet" väcks man till liv. Livstörsten vaknar verkligen och då är det inte bara sexdrömmar på näthinnan, utan värdet av varje vän och varenda stund i livet jag ämnar försöka uppskatta... Jag gillade filmen skarpt...

På hemvägen från staden hämtade jag bilen hos mina föräldrar. "Nannis" och hennes syrra hämtade jag sedan, (efter lite tid hemma), upp vid stationen. Gemensamt åkte vi ut till Yesterdays för att dansa till EXPANDERS. Dansgolvet var inte så packat som det ofta kan vara, utan bjöd trevligt dansutrymme. En tidig fikastund fick mig pigg och strupen varm. När jag sedan fängslades av en "Lejoninnas" dans och personlighet var danskvällen fulländad. Hade funnit en ny underbar vän som det kändes...

Direkt efter dansen skjutsade jag hem "Rotebro-Micke", "Nannis" och hennes syster. Lämnade bilen hos mina föräldrar och tog slutligen nattbussen hem i den tjugogradiga kylan, fylld av inre tankar och värme.

 
 
Beakta detta...
 
Läs dagboken med en extra positiv anda. Beakta noga att negativa ord ofta klingar så mycket starkare än de flesta positiva någonsin kan göra och därför bör betonas ned aktivt vid läsning.
 
Kritiska ord och omdömen är inte avsedda att skada eller förtala fysisk person, förening, företag eller annan förebild, utan är endast tilltagna för att om möjligt, för egen del, återge en styrka av ofta tillfälliga och dagsaktuella sinnesyttringar för personligt bruk och minnesbeaktande.
 
Skulle riktigt potentiella kritik- och konflikthärdar förekomma, behandlas dessa uteslutande utanför detta media för att underlätta en direkt och dubbelriktad konfliktlösningsmetod. Referat kan naturligtvis förekomma inom ramen för normalt dagboksskrivande. Kritisk återkoppling till dagbokens innehåll välkomnas och skall beaktas. Dagboken är tänkt att på ett verklighetsanknutet sätt balansera kritik och beröm.
 
Som läsare ombeds du dock beakta att innehållet trots allt är partiskt författat och att en motpart mycket väl kan vara ofrivilligt drabbad av vinklad kritik där personlig nytta, föreningsintressen, företags- eller förebildsintressen inte betonats tillräckligt tydligt och rättvist. Lojalitet mot alla parter är dock en grundfilosofi, inte minst genom denna förklaringstext. Att helt utelämna kritiskt tänkande och framtoning skulle i sig vara en missvisande verklighetsflykt, föga journalistiskt och dokumentärt korrekt för eftervärlden...
 
 LÅ-03
 

Övriga månaders dagboksutdrag, se länkar överst på denna sida!



Gästbok Mail välkomnas Dagbok Dikter Fotoalbum
Släkt Vänner Fritid Resor Musik Arbete/Utb. Smått och gott
Innehåll

En ny dag, ett nytt äventyr...

Åter startsidan

Här finner du lite av min vardag, helgdag och festdag...
Länkar till andra hemsidor där dagbok förs:



Senast uppdaterad 03-03-18 av Lars Ålander
(OBS! Datumet gäller endast denna sida, andra kan vara ändrade senare!)
Mailadress (hem): lamal@algonet.se

HEMSIDANS NYHETER
(Bör besökas då och då)

Dagbok på nätet!