"Två hjärtans önskan ska vårdas på plats, skapas på gemensamma ord och tankar samt förvandlas till lycka i vårdande handling"
LÅ-02
Dagbok på nätet!
Beakta detta...
 
Läs dagboken med en extra positiv anda. Beakta noga att negativa ord ofta klingar så mycket starkare än de flesta positiva någonsin kan göra och därför bör betonas ned aktivt vid läsning.
 
Kritiska ord och omdömen är inte avsedda att skada eller förtala fysisk person, förening, företag eller annan förebild, utan är endast tilltagna för att om möjligt, för egen del, återge en styrka av ofta tillfälliga och dagsaktuella sinnesyttringar för personligt bruk och minnesbeaktande.
 
Skulle riktigt potentiella kritik- och konflikthärdar förekomma, behandlas dessa uteslutande utanför detta media för att underlätta en direkt och dubbelriktad konfliktlösningsmetod. Referat kan naturligtvis förekomma inom ramen för normalt dagboksskrivande. Kritisk återkoppling till dagbokens innehåll välkomnas och skall beaktas. Dagboken är tänkt att på ett verklighetsanknutet sätt balansera kritik och beröm.
 
Som läsare ombeds du dock beakta att innehållet trots allt är partiskt författat och att en motpart mycket väl kan vara ofrivilligt drabbad av vinklad kritik där personlig nytta, föreningsintressen, företags- eller förebildsintressen inte betonats tillräckligt tydligt och rättvist. Lojalitet mot alla parter är dock en grundfilosofi, inte minst genom denna förklaringstext. Att helt utelämna kritiskt tänkande och framtoning skulle i sig vara en missvisande verklighetsflykt, föga journalistiskt och dokumentärt korrekt för eftervärlden...
 
 LÅ-03
 
Gästbok

Dagbok, november 2002

 

Lars Ålander

Gästbok Mail välkomnas Dagbok Dikter Fotoalbum
Släkt Vänner Fritid Resor Musik Arbete/Utb. Smått och gott
Innehåll

En ny dag, ett nytt äventyr...

Åter startsidan

Här finner du lite av min vardag, helgdag och festdag...
Länkar till andra hemsidor där dagbok förs:


   
 

02-12-02, måndag

Njuter just nu en lugn arbetsnatt mot måndag morgon. Förutom att sabotörer under gårdagskvällen slagit sönder ett par otillgängliga signaler i Ekolsund, mitt i djupa skogen, så har arbetspasset varit lugnt och bra. Vad dagen i övrigt kommer att bjuda vet jag inte. Kanske träning med Kicki under kvällen? Ännu inget bestämt...

Lördagen den 30 november: Efter en välbehövlig sömnnatt var jag fortfarande snuvig. Kände dock en viss förhoppning om bättring när jag om förmiddagen åkte in till jobbet för en arbetsdag på "Västeråsplatsen" och därefter hela "sydfjärren". En arbetsdag som visserligen tog på krafterna, men som bortsett från förkylningsansträngningen var någorlunda lugn och i allmänhet njutbar.

Kände för att hitta på något lugnt, men ändå någonting, med tanke på den väntade söndagssovmorgonen. Ringde några få utvalda kompisar men utan att få napp. Hade just beslutat att göra ett egenhändigt biobesök när "Nannis" ringde, som från ingenstans. Hon valde att hoppa över festande och undrade om hon fick göra mig sällskap under kvällen, kanske natten. Efter jobbet möttes vi därför, båda lite trötta och relativt förkylda. Jag hade passat på att besöka apoteket för inhandlande av bland annat nässpray. En god investering även om jag är en sparsam förbrukare av sådana varor.

Någon bio blev det således inte. Istället en liten mysig TV-soffstund innan jag därefter installerat en adventsljusstake och sängen lockade för sömn. Även om jag lite smått undrade vad som lockat "Nannis" denna kväll, så var jag glad över att ha kompissällskap. Speciellt bra anpassat till båda våras "välsynkade" förkylningar...

Söndagen den 1 december: När lunchtid kom tänkte vi aktivera oss, men vi förblev lågprofilaktiverade, med soffan och sängen som vårt hem. Utanför fönstret såg det ut att vara kallt. Ett sporadiskt lätt snöfall lockade dock adventssinnet en aning.
   "Nannis" stannade kvar och gjorde mig sällskap ända till dess det var dags för min resa till jobbet om kvällen. Då hade jag dessutom varit osällskaplig med nattförberedande sömn en dryg timma emedan "Nannis" tittade på TV:n.

02-11-29, fredag

Efter avslutat arbetspass känner jag mig fruktansvärt mör. Klockan är i det närmaste 22.30 och jag funderar på om det är en djupare förkylning jag ska tvingas vänta in? Kanske är det tur att jag tvingats avstå från kvällens dans på Yesterdays, Brottby? Jag har ju trots allt en arbetshelg framför mig...

Under morgonen och förmiddagen hade jag ett gott besök av "Hjärtat". Första gången på riktigt länge som vi kunde mötas. Hade lovat en avkopplande dag, något som inte minst infriades när vi vaggade till ro av sterons musik somnade djupt. När vi till slut fick fart på våra kroppar, inte alls så mycket massage som jag kanske utlovat, var det dags att äta en bit mat. Färdiglagade Mexicanska Tacopajer blev perfekt bukfylla innan det för min del nalkades en eftermiddag på jobbet. Hade mycket hellre stannat kvar i säng, soffa eller varthelst mysfaktorn kan göras till något avkopplande...

02-11-28, torsdag

Förutom att jag arbetat ett trevligt nattpass, utan alltför många anordningar i trakterna kring Västerås och Mälarbanan i övrigt, har jag hunnit sova, handla och ta allt i ett skönt tempo. Kvällen bjöd på en trivsam dans på dansklubben Nackswingets trivselkväll. Dagen till ära fick vi prova på ett slags "dansbingo". En nummerbricka delades ut när antalet deltagande personer var känt. Därtill hörde ett högst hemligt nummer som utdelas först när dansen är över, till den som bjudit upp. Det blev skoj, även om killarna titt som tätt fick "nitlottsdanser", (eftersom antalet tjejnummer inte fick plats på brickan). Tjejerna å andra sidan hade det ännu lite hårdare eftersom de tvingades ligga i hårt för att hinna bjuda upp. Till nästa gång är nog den bristen, (orättvisan), justerad. Hur som helst skoj eftersom dansgolvet säkert hade minst 100 personer, nummer- och dansjagande personer.

Om jag var nu var supernöjd med danskvällen, hade "Nannis" förlorat gnistan någonstans under danskvällen. Till slut var vi två individer som satt och grubblade på varsin livsfråga, eller varsitt "livskaos" *ler*. Själv kom tankarna att handla om kroppspråkstolkningar. Den sista tiden har jag fått höra att jag har bra hand med barn, något som jag kan tänka mig har med barnens relativt spontana och oblygsamma humörs- och kroppsspråk. De döljer sig inte, som vi vuxna, bakom en fasad av skådespeleri. Själv tror jag att jag är mer likt ett barn så länge det rör sig om kärlek och sånt. Mina "hundögon" brukar ju avslöja så mycket...
   Nästa utredande tankegångar i samma ämne gällde uppfostran av barn rent allmänt. Idag, (även om jag inte har egna barn ännu), har jag ofta en syn på vilka psykologiska grepp man ibland bör bemöta barnen med. Har märkt att min syrra och hennes man är en stor förebild för mig. Deras uppfostran av hundar tror jag har givit dem otroligt mycket för att veta vart och när gränser ska sättas. Hur som helst, vem kommer framföra utvecklande uppfostringskritik till mig i framtiden, när det behövs? Ensamstående måste ha det hemskt då de inte har ett naturligt bollplank, (sin partner), i uppfostringsärenden.
   Så sent som idag har jag mötts av kommentaren: "Du tror ju att du alltid har rätt...". Visst, så länge motsatsen inte bevisas lever jag mycket efter de egenhändigt ihopknåpade teorier livet hittills bidragit till. Och när det gäller psykologi och kroppsspråkstolkning relaterar jag mina övertygelser till både böcker i ämnet och mina år som kassör, reklamationshaterare i kundtjänst (på ett större varuhus) och som biljettförsäljare på Statens Järnvägar. Graden av självtillit har väl inte heller minskat av mitt yrkesutövande som fjärrtågklarerare, där jag får stå till svars för mina beslut både mot starka trafikutövarföretag och enskilda individer.
   Kanske spårade jag ur nu, men det bevisar väl bara att kritik kan vara både utvecklande och komplicerat att hantera. Hoppas hur som helst att jag blir en bra far...

Onsdagen den 27 november: Bortsett ifrån att jag bytt till mig ett nattpass, så var jag ledig under dagen. På eftermiddagen bad "Nannis" mig komma över för att göra henne och barnen sällskap under barnpassandet. Under två timmar var jag med dem, lekte och inspirerade både Adam och Rebecka till att "få fjärilar i magen" när det var matdags, pastafjärilar och fiskpinnar.
   Efter att ha lämnat Lidingö, åkte jag mot stan för att handla och sedan sova på jobbet en dryg timma före nattarbetspassets början. Riktigt god och precis lagom kvällssömn...
   Arbetsnatten var i det stora hela riktigt bra. Dock lite småstökigt trafikmässigt, (efter stillbild tidigare om dagen i ca 20 minuter). Kände att jag den första timman inte riktigt hann jobba undan telefonkön och att jag inte riktigt hann anpassa trafiken till tidigt utlämnade arbeten i Spånga, sedan tidigare beviljade... Ser kanske bra ut på papper, men i verkligheten blir trafiksituationen tidsmässigt svårhanterad. Att få alla tåg- och växlingsrörelser att harmonisera med varandra och på minsta möjliga sätt störa. En av förarna upprörde dessutom känslorna och tog tjugo minuter av min koncentration sedan han haft svårt att lyssna på mina växlingsinstruktioner och därmed inte avslutat sin växling, (med lokalt i växlarna Västerås Norra). Som tur var kunde jag laborera med ett nattågs mötestid (senare under dess färd), och utan samvetskval styra upp den uppkomna enkelspårsdriften med en senarelagd avgång från Västerås norrut med nästan tio minuter. Ingen bra förseningsstatistik, men ett väl utfört jobb i alla fall...

02-11-26, tisdag

Hela dagen har flutit fram i ett skönt tempo. Arbetsmässigt fick jag visserligen ett par intensiva sista femton minuter med fordonsskada Kummelby, men med tanke på att arbetsdagen var slut redan klockan 12.00 kände jag mig allt annat än utarbetad. Men det kanske roligaste av allt inträffade på min väg till jobbet. Klockan var som vanligt bara 05.17 när jag väntade på tåget mot stan. Då fick jag bekräftelse på helgens och båtresans igenkännande av vår frukostgranne. Camilla stod med andra ord också och väntade på första morgontåget. Inte konstigt att vi setts förr... Nu gjorde vi varandra sällskap på ytterligare en resa...

Något rastlös, efter arbetsdagen, gick jag en promenad via centralen till Kungsholmen vidare mot Karlberg. Åt på ett café där de verkligen hade en dålig dag. Trevliga men inte med koncentration för fem öre, något de själva också kände och tvingades erkänna vid flertalet tillfällen. Deras tankar upptogs helt av kostnaden och faktainsamlandet inför bytet av skyltningskylmonter på disken. Antingen kostade den för mycket, hade fel mått eller så kunde firman inte leverera inom en snar framtid. Tror vi var fyra personer som bara fick se maten värmd, ej levererad...

Promenaden gjorde mig gott, förutom att jag blev fattig vid ett stopp i en CD-affär. Inköpte tre bra skivor som jag nu under kvällen kunnat njuta av...

Just nu är klockan på snabb marsch mot midnatt. Har varit hemma hos "Blomman" och fikat. Dessförinnan hade jag mött upp honom efter avslutat arbetspass, för att vrålhungrig sluka en stor del av en stor salladstallrik med Avocado, kött, pasta och annat smått och gott vid centralen. Just nu känner jag mig också relativt pigg. Eftermiddagens middagssömn, vaggad till ro av musik, gjorde mig bara gott...

Måndagen den 25 november: När morgonen kom var jag fortfarande ganska sliten efter helgens resa. Kom dock till jobbet i bra tid för mina specialuppdrag. Satsade mycket på uppdateringen av de operativa trafikledningssidorna, efter alla ombyggnationer som under hösten varit i regionen.

Efter jobbet åkte jag till Bredäng för att träna med Kicki. Till våren kommer vi troligtvis att även tävla med andra, båda två. Men med tanke på att det blir roligare och roligare att ha med varandra att göra, vore det verkligen synd att sluta tävla helt... Vi får se vad vi hittar på...

Fikade under hemvägen, och njöt av livet i största allmänhet...

02-11-24, söndag

Som jag, den lite sorgsna björnen "Johansson"
Den lite sorgsna men ack så söta
björnen "Johansson"

Det senaste dygnet, lite drygt, är nog egentligen det mest svåråtergivna dygnet hittills i min dagbok, rent känsloåtergivningsmässigt. Tro, hopp, kärlek, humör, tankar och värderingar har varierat från timma till timma. Nu är jag tvungen att se ganska positivt på tillvaron, trots att jag varken har flickvän eller har haft ett speciellt lyckat dygn, men jag är nu avstressad, mer klar över relationer till min omgivning och tillfreds med mig själv...

Har just kommit hem ifrån en kryssing med "Nannis" och många andra dansare. Om jag tidigare, före denna helgen, kände att det var "nu eller aldirg" för "Nannis" och min del, känns det nu snarare som om "det finns all tid i världen" för att (om någon gång) bli ett par. Vi måste dock lära känna varandra mycket bättre. Detta inte minst för att få en ännu bättre känslogrund utan misstolkningsbekymmer och utökad intern kommunikationsgrad. En riktigt skön vetskap och känsla, efter att stundom ha känt mig svårt sårad, på fel plats, på fel resa, vid fel tillfälle, med fel känslor, fel drömmar, ja allting helt fel. Som minne från all motgång har jag den supersöta gosebjörnen "Johansson" med mig hem. Den kan jag krama om jag skulle få någon form av ensamhetskänslor eller mot förmodan någon form av relationsstressrelaterad ångest.

Fredagen den 22 november: Arbetsdagen kortades något med tanke på att jag kände mig ostimulerad och oeffektiv. En arbetstid som snart är inarbetad med mina specialuppdrag. Fick under dagen erbjudande om en fribiljett till "BARBADOS" konsertliknande danskväll under Mälarsalens 30-årsfirande. Åkte om kvällen hem för att göra mig i ordning och möta upp fribiljettsinnehavaren. Kunde under hemfärden njuta av förarhyttsfär till Sollentuna, med Thomas som förare. Gick av i Sollentuna eftersom jag önskade klippa mig. Gjorde så utan att ens behöva köa...

Även om det var en hel del åskådare på dansgolvet, så blev det en av de bästa danskvällarna i år. Jag var inte speciellt duktig på att fördela danserna jämt mellan tjejerna, men Annelie och några andra fick dela på resterande som jag inte njöt tillsammans med en förstklassigt dansande Linda. Det är som att vara en enda väl sammansvetsad enhet när vi njuter våra foxtrottar och bugglåtar tillsammans. Helt underbart, inte minst med sådan tändande stämning runt omkring. Publik som beundrar, kanske inte de mest dansanta själva, och allsång till vissa låtar...

Hemvägen inleddes till fots över Västerbron och Kungsholmen till centralen, för samtidigt göra Linda sällskap på sin väg. Väl hemma var natten vigd åt klädestvätt.

Lördagen den 23 november: Tvättandet av kläder, inklusive upphängning och torkande i torkskåp, pågick till gryningen. Sov sedan till ca 11.00 då jag städade och förberedde påhälsning av Marianne. Hon önskade mig som glasögonsmakråd, en uppgift jag gärna kunde anta eftersom det dessutom genererade trevlig påhälsning.

Under besökstiden packade jag och kände mig nervös som aldrig förr inför en resa. Men dessa stresshormoner avaktiverades något när jag väl kom iväg på den längtansvärda och i detta fallet så fruktade Ålandsdansresan. Mötte "Nannis" vid centralen för att kunna äta en bit mat tillsammans innan resans böran. En bra planering, men samtidigt ett dåligt omen när vi hittade världens minst romantiska pizzeria. Det var som att sitta i en välupplyst konservburksavdelning på ett enrums minilivs. Pizzan blev lika konstig den, även om jag där fick skylla mig själv för utbytande av ingredienser och missad instruktion om att inga bananer skulle finnas med. Hur som helst, första gången jag åt avocado på en pizza.

På båten var det i alla fall mysigt. "Nannis" och jag hade vid detta laget hunnit hälsa på hennes drömprins och dess sällskap, som skulle komma att betyda mycket för mitt väl- och icke välbefinnande. I lugn och ro kunde vi i alla fall duscha och byta om, för att en timma efter avgång gå till danssalongen. BLENDERS spelade bra med tanke på förkylningar och annat. Det kompletterande bandets låtval var inte i min smak.

Danskvällen gav mig som väntat koncentrationsproblem och relationsrelaterade vibrationer och sinnesrubbningar som jag så väl kände igen och fruktade från vår-resan år 2000. Stärkande i sammanhanget var att jag nu var mer mentalt förberedd på att jag skulle reagera med "Nannis" i annat sällskap. När dansen tog slut var jag trött, färdig och less på att inte veta hur mycket jag skulle hålla mig i skymundan, och hur mycket jag kunde få dansa med min ögonsten? Till slut, när dansen i princip var slut, och discot samt efterfesterna skulle börja, drog jag mig tillbaka helt. Om jag förra gången fösökte hålla igång och avleda mina sorgetankar, var det nu en själslig lyx att ta en dusch, tycka att det inte var någon förlust att jag missade ett disco som jag annars skulle älskat, och samla tankarna under täcket istället för att leta platser att fly till eller ifrån. Så mycket sömn blev det inte inledningsvis. För mig gjorde det dock gott att "Nannis" till slut gjorde mig ett par timmars sällskap i hytten, framåt morgontimmarna. Tilläggas kan att inget ont kan sägas om "rivaliserande" drömprins...

Söndagen den 24 november: "Nannis" och jag kom upp i bra tid för att kunna ansluta till ytterligare några frukostdyrkare. Bredvid oss i salongen hade vi ett gäng, som inte hörde till oss, men som hela tiden snackade och roade stort. En av tjejerna tyckte jag verkade såpass välbekant, att jag senare (efter att ha frågat) blev stolt över att igenkännandet kunde stämma med hemorten Rotebro.

Efter frukosten vilade jag lite. Vågorna slog rogivande mot skrovet, samtidigt som "Nannis" nyttjade tiden till dusch, linser och annat. Sedan blev det en taxfreerunda, där min björn "Johansson" kom att fängsla mig direkt. Han såg också lite trumpen ut, precis som jag kände mig. Men morgontimmarna i "Nannis" sällskap och det faktum att jag kunnat njuta lite uppmärksamhet gjorde mig ännu lugnare i själen. När även jag duschat var det sedan dags för söndagseftermiddagens dans.

Den uteblivna trängseln på dansgolvet fick mig helt plötsligt att leva. Från att ha varit en olycklig själ var jag som en ny människa, redo att bjuda upp alla roliga och trevliga tjejer. Jag hade mer eller mindre, (så gott jag nu lyckades), funnit mig tillrätta med att inte kunna fånga den persons uppmärksamhet jag så väl önskade, mer än då och då. Å andra sidan var det hela tiden en liten saga av soppa utan helt självklara svar för någon... Men jag är verkligen styrkt av att jag klarade denna resa bättre än chockupplevelsen våren år 2000. Dessutom var oddsen emot oss båda två, för tändande romantiska vibrationer, då jag var stel och nervös för att vara ivägen, och hon rädd att såra mig för mycket. Det var inte alls (på långa vägar) den danskänsla vi flera gånger kunnat njuta i avspändhet. Inte minst med tanke på alla de fängslande och kravlösa danser jag tycker vi njöt så sent som i torsdags...

Efter båtresan började allt återgå till det normala. Stärkta av resans ställningstaganden vet vi vad riktig vänskap är. En bit mat och sedan följe hem till porten, precis som vanligt...

02-11-21, torsdag

Det känns som en underbart härlig men ändå ödesmättad dag. I nattens inledande timmar kunde jag inte sova utan tankar. Gick därför upp och på fyra minuter hade jag skrivit av mig en dikt som tyngde mig... Idag har jag gjort en kanske sista insats för att bevisa min kärlek till en god dansvän. Som ett tecken lät jag Sandra idag göra en helt underbar blomsteruppsättning för en per telefon avtalad summa pengar. Alltså "dubbel kärlek" och känsla medföljandes blomsteruppsättningen och de kort som jag under blomsterfärden diktade ihop. Kan jag inte fånga uppmärksamheten, vid sidan av en drömprins, kommer jag nog aldrig att göra det i tid... "It´s now or never...".

Blomstermottagandet var till att börja med aningen svårtolkat, men insatsen gav mitt hjärta frid. Orden "vi får se vad som händer" hade denna gången kunnat komma från min mun, men den är i själva verket överfull med kärlek som behöver få släppas fri. Hur helgens resa blir vet bara gudarna. Oavsett i vilket hörn jag hamnar hoppas jag att Havets gudar leder avsett hjärta rätt och att jag hur som helst klarar av att ha en resa med åtminstone egen sinnesfrid...

Hos "Nannis" arbetsfamilj, där jag var på besök, fann Adam en lekkamrat i mig. Vi la pussel, ritade och städade emedan "Nannis" fick lite tid för matlagningen. Slutligen var det dags att gå ut. Tydligen ansågs jag vara en av de första som lyckats sätta på honom vantarna utan protest. Gick riktigt lätt, även om jag tyckte vantarnas storlek var lite väl obekvämt tilltagen. Trevligt hur som helst...

Nu ikväll ska jag och Jenny stå för låtvalet på Nackswingets trivseldanskväll. Ska bli roligt att dansa till disco, pop och schlagers... Hoppas jag hinner dansa lite själv också, inte minst med tanke på att "Nannis" fått ledigt för att komma...

02-11-20, onsdag

Det har gått snart elva timmar av detta dygn, och jag har varit vaken hela tiden. Hade en arbetsnatt som flöt fram på ett behagligt sätt. Min tågföringsfilofax fyllde sin funktion även denna natt. Ett av de sista tågen jag klarerade under mitt pass kördes av Jonas pappa, med framväxling i Eskilstuna vidare mot Uppsala via Stockholm.
   Efter arbetspasset köpte jag mig frukost och letade mig fram till nämnda tåg vid Stockholm C och spår 17. Tog tillfället i akt att medfölja på en trevlig linjekännedomsfärd i ymnigt, vackert, snöfall. Efter avgångstiden 06.40 flöt tågföringen ganska bra. Det gick visserligen långsamt fram till Kummelby i och med att vi på grund av ett spårledningsfel spår U1 leddes efter ett pendeltåg, men med fem minuters försening tog vi sats mot Uppsala med vårt långa tåg.

I Knivsta fick jag en föreläsning och uppenbarelse av den mytomspunna sägnen om "spöket vid Knivsta kyrka". I lyktorna från loket kunde även jag, med egna ögon, se hur en likblek gestalt reste sig på kyrkogården och vred sig om för att gå mot järnvägsspåren. Myten säger att det är en självmordskandidat som går igen... I själva verket lär det vara en gravsten som reflekterar så mycket ljus, och av sådan form, att man upplever dess rörelse och gestalt så tydligt. Lite kusligt dock i strålkastarljus, mörker och snöfall, speciellt som jag just fått berättat för mig vad jag skulle få se...

I Uppsala fick vi problem. Under färden hade vi bara fått ett enstaka tecken på vad som komma skulle. Men under den kvarts tid vi hade på oss att byta förarhytt och aktivera de två loken på rätt sätt, så framkom problemen tydligt. Under vår promenad längsmed tåget noterades kraftigt luftflöde undertill på en av vagnarna i tåget, B10 5550. Loken, Rc6 1367 och 1352 förmådde efter uppehållet inte leverera tillräckligt med luft till bromshuvudledningen för att färden skulle kunna återupptas vid avgångstid. Jag tog på mig uppgiften att kontakta mina kollegor på "fjärren Stockholm" eftersom tågpersonalen redan begärt tågväg. Sedan ringde jag ytterligare en gång för att ge en förseningsprognos, som dock kom att vara alltför optimistisk. Det blev mer än tjugo minuters försening, tåget blev inställt. Istället avgick vi ca 50 minuter sent, utan passagerare och mot Hagalunds lokstation, sedan den felande vagnens bromsar stängts av.
   Under tiden felsökningen pågått längs tåget hade jag kvarstannat i lokhytten. Några av felindikeringslamporna slutade plötsligt att varna, varför jag önskade framföra det till föraren. Visste att jag hade mobilnumret i min almanacka. Ringde men fann en telefonsvarare aktiv. Då kom jag på att han pratat om ytterligare ett nummer. Hittade det nummer jag trodde skulle vara rätt strax nedanför. Tydligen ett nummer vars namn jag inte antecknat skulle det visa sig. Någon minut innan "Avocado-Jenny" planenligt skulle vakna ringde således hennes telefon bredvid sängen. Jag tänkte just inleda samtalets ärende när jag plötsligt stod inför tvivel om vem jag pratade med. Tänkte först på lokförarens fru, men henne har jag träffat. Rösten var dock så bekant att jag var tvungen att fråga: "vart har jag hamnat?". Hos "Avocado-Jenny" vet du väl, sa en nu än mer igenkänd och piggt kvittrande röst... Kunde bara beklaga att jag hade ringt fel och inte kommit till Joans pappa... Så fel det kan bli *ler*.

Under färden tillbaka fick jag trevligt nog, för första gången i mitt liv, åka genom tunneln vid "Sörentorp". Den tar tåget under jorden från den ena sidan av fyrspåret till den andra sidan på ett smidigt sätt, strax norr om Ulriksdal, utan att man behöver störa annan trafik

Tåget var långt och svårt att se bakåt när det var dags att vända på lämpligt ställe vid Solnatunnlarna. Tkl hade lagt längre tågväg än förväntat, något som vi bara kunde tolka som antingen lagt för frivilligt nyttjande eller för att tkl ville ha oss vidare en liten bit. Automatiken brukar visserligen vara duktig på detta tågvägsläggande i förväg, varför vi var på väg att bromsa när signalen felaktigt togs tillbaka ca 20 meter framför oss. Efter passage med uppskattningsvis ca 8  meter fick vi kontakt med tkl. Efter överenskommelse, (samma som tidigare), vände vi därefter där vi stod.

Trots att jag vid detta laget började bli trött, var det en intressant erfarenhet att få se förfarandet vid toalett-tömningsdepån och sedan fortsätta med tåget till uppställningsplats, och slutligen ta det ena loket till serviceplats. Många ganska tidsödande moment...

Väl hemma sov jag mellan lunchtid och 19-tiden, innan jag åter igen vaknade till liv...

Tisdagen den 19 november: Den största nyttan gjorde jag vid diskbänken under dagen, annars gick tillvaron mest ut på att vila upp inför en arbetsnatt. Sov med andra ord ganska mycket under dagen.

02-11-18, måndag

Efter nattliga äventyr och övernattning på jobbet gick jag upp tidigt för att duscha och lösa av nattpersonalen. Hade under arbetspasset hand om Eskilstuna och järnvägarna runt omkring. Invigde min filofax med tågföringsnoteringar som på ett bra mycket mer inspirerat sätt än vanligt kunde sparas för kännedom om efterforskningsarbete skulle krävas. Noteringar som annars bara känns som "arbete" blev nu betydelsefulla, förseningar och beslut som annars glöms i nästa moment kunde enkelt utgöra grund för den trafikrapportering vi är skyldiga att göra dagligen. Tror detta merarbete kommer bidra med extra glädje i min arbetstillvaro...

Efter lite eftermiddagssömn i hemmet är jag nu på väg till dansträning med Kicki...

Torsdagen den 14 november:

På kvällen kunde jag roas av trivselkväll på dansklubben Nackswinget. Inledningsvis var det provapåkurs i Squaredance. Runt mig roades jag av plirande ögon, glada miner och närmast mig Linda och "Nannis". Tycker att vi lyckades riktigt bra. Har personligen inte testat denna dansform sedan 1989 eller något liknande...

Efter squaredancen var det vanlig trivselkväll, som också gladde stort. Följde "Nannis" hem efteråt, innan jag slutligen helt nöjd åkte hem till min egen lya för nattsömn och ledighet.

Fredagen den 15 november: Om kvällen fick jag låna mina föräldrars bil. "Nannis" och jag åkte därefter till Yesterdays för att dansa till JANNEZ. En lite stökig kväll, men ändock bra. På hemvägen skjutsade vi en Rotebrobo, ("Nannis" nya killdansvän), till sin lägenhet. Innan dusch och sömndags hade vi en liten gemensam testund i soffan...

Lördagen den 16 november: Morgonen kom alldeles för fort. Skjutsade "Nannis" in till centralen där hon skulle möta upp sitt helgbesök från hemtrakterna, Erik. Själv åkte jag till tävlingshallen i Kungsängen, efter att ha hämtat Jenny vid sitt hem. Lite lagom uppvärmning innan jag kunde glädjas åt en härlig publik med dansvänner, både "Nette" och Linda på plats.
   Själva tävlingen kändes bra. Kicki och jag slutade precis utanför finalplats, vilket trots allt stärkte mitt självförtroende högst påtagligt. Annars har det inte känts som om jag har grepp om på vilken nivå jag står tävlingsmässigt. Skulle behöva tävla med flera partners, som i våras, för att ytterligare kunna tillgodogöra mig den utvecklingsenergin både Therese och "JS" ger naturligt. Längtar ständigt till eventuella tävlingschanser med dessa båda...

Efter tävlingen roade jag mig med bilnavigering. Skjutsade Jenny och Linda hem tillsammans med ytterligare en Nackswingare. Körde lite fel i Sundbyberg, men fann mig ganska snart tillrätta igen. Efter att ha sagt adjö till den sista passageraren, Linda, så kände jag för att höra "Nannis" röst. Visste att hon och Erik skulle på fest, men inte att de precis i den stunden var på resande fot. Mötte, efter "Nannis" önskemål, upp dem vid centralen, emedan de inväntade ytterligare två festdeltagare. Erbjöd mig att skjutsa dem till Festlägenheten i Jakobsberg eftersom jag inte tyckte mig ha någon roligare sysselsättning för kvällen.

Efter en stunds hemmavaro blev jag uppringd av "Nannis", vilket till slut resulterade i ytterligare positionsbestämningar i stan med hjälp av kompisen Sara. Slutligen befann jag mig åkandes till Skanstull med bil, för att i sen timma ansluta till festsällskapet efter en ensamspisad bit mat på Mc donalds Skanstull.
   Under matstunden fick jag en adrenalinkick som jag inte känt på flera år. Hade ingen annan agerat hade jag nog haft svårt att sitta still många tiondels sekunder till. Ett par fulla tjejer bråkade, (troligtvis utan att känna varandra), utanför restauranten. De hade tidigare muckat inomhus också, men då hade man mest tänkt leende tankar om den ena partens språk och udda bekymmer. Men nu var det handgripligt hårdragande och annat tjafs som man inte gärna ville gå emellan utan att känna till eventuella ytterligare vapen. Det otäcka och explosivadrenalinframkallande var när den drivande parten mer eller mindre hängde och kastade sig på tjejen som baklänges föll med centimetrar från en stor blomkruka och millimeterar från ett oskyddat huvud i asfalten, mer eller mindre krossad av bråkstaken. Hon var i detta läge helt försvarslös, helt oacceptabelt. Polisen var vid detta laget larmad från personalen, som också var den som reagerade blixtsnabbt, (emedan jag fortfarande velade och undrade vad som var verklighet), och kutade ut... Läskigt även om bråket nu snabbt slutade med förövaren försvinnande iväg någonstans. Tack och lov ingen allvarligt skadad, mirakulöst nog...

Mötte gänget och följde med dem på puben i närheten. Mysigt blev det med en utmattad "Nannis" sovandes mot min axel. Själv pratade jag mest med hennes kompis, samtidigt som jag nöjd och munter njöt en välsmakande lättöl.
   Strax efter klockan 01.00, (söndag morgon), bröt vi upp och jag skjutsade "Nannis" och Erik hem till Lidingö. Själv åkte jag vidare i natten norrut, hem till en kort sömn men underbar säng...

Söndagen den 17 november: På kvällen måste jag verkligen ha varit världens bottenkap när det var dags för sista dansen i Skultuna. Danskvällen hade varit i det närmaste perfekt, med gott självförtroende efter helgens tävling. Därtill dansade "Nannis" verkligen underbart. Tyvärr kom jag att sörja att sista dansen inte sparades åt mig när jag själv bemödat mig så för att tillägna den åt lokalens himmelsdrömvärmande själ. Jag berördes slutligen långt mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Jag blev visserligen uppbjuden direkt efter att allt danshopp försvunnit ut från min själ, men som sagt var så måste jag sett ut att vara den mest olyckliga på denna jord, och den stelaste och mest ostimulerade samt avtändande danskavaljer på golvet just då. Men jag orkade inte vara glad och lycklig över uppbjudandet helt enkelt. Så mycket annat som snurrade runt i huvudet. Nog med att få benen att bära mig i egenskap av nedtyngd ostyrbar hösäck. Känslosympthomen som hade drabbat mig var enormt kraftfull. Knäsvaghet och känslosvall som jag inte känt sedan mina fd. flickvänner Anna och Sandra hade gjort slut, och de fester samt resor jag då delade med dem. Alltså, (om man nu ska se det positivt), måste det finnas en stor halt av kärlek till "Nannis" i blodet. Detta trots att jag inte har någon som helst rätt att förvänta mig något, eller rätt att känna vare sig svartsjuka eller oginhet. Men trots alla dessa fakta var det skärande knivar i bröst och hjärta, att för andra utedanskvällen i rad inte få den sista dansen. Undrar varför just sista dansen blivit så betydelsefull? PUSS "Nannis".

Söndagen hade annars börjat med hemkomsten från ett krogbesök och därefter ca sex timmars sömn. Åkte för att hämta Jenny inför vår musiknjutareftermiddag. På vägen hem till mig lämnade vi tillbaka mina föräldrars bil och åkte vidare kommunalt. Anledningen till musiknjuteriet var kommande trivselkväll på dansklubben Nackswinget. Där ska vi om torsdag svara för utbudet av varierande "tung disco" och schlager...
   Lagom till snabbgenomgången dök "Nannis" upp. Tror att det mesta av musikvalen även föll henne i smaken, trots att det inte blir något överdrivet utmattande tempo dansmässigt om torsdag. Inte mer än då och då i alla fall...

När Jenny åkt hem gjorde "Nannis" och jag oss iordning för att bli hämtade av Henry för vidare färd mot dansen i Skultuna till BLENDERS. Det blev en behaglig bilfärd med en hel del bra musik att avnjuta. Dansen i Skultuna var som sagt var bra, men känslomässigt omtumlande för ett "Nannissvagt hjärta". Kanske att hungerutmattning också spelade med i bilden av känslighet. Hade under kvällen dock försökt att fylla på blodsockerhalten med två wienerbröd, kaffe och två varmkorvar.
   Hemfärden blev i alla fall gemytlig då vi vilade lutades mot varandra i bilens baksäte, åter igen musiknjutandes. Och ärligt talat så fick jag de absolut sista danserna, extranumren, tillsammans med "Nannis", och förhoppningsvis inte bara för att jag säkert såg förstörd och olycklig ut...

I Jakobsberg bytte vi bilfärden mot tåg. Missade precis tåget och fick sedan även vänta länge i nattens Stockholmstunnelbana. Trots detta och trots tidig tjänstgöring gjorde jag "Nannis" gott sällskap till hennes port. Därefter nattbusshållplatssömn, (mobilen som väckarklocka), följt av nattbussömn in till city. Väl där inhandlade jag frukost och gick till jobbet för att sova de sista nattsömnstimmarna i en riktig säng på sjätte våningen...

02-11-14, torsdag

Det tunna snölager som nu ligger piggar verkligen upp sinnet. Det dystra i samanhanget är att det är plusgrader i luften nästan konstant och därmed riktig blöt snö. Det digra snöoväder som under tisdagen och onsdagen varnats för uteblev i intensitet.

Egentligen är jag femdagarsledig just nu, men jag jobbade under förmiddagen ett övertidspass med utryckningstillägg. I princip var det en lugn dag, även om jag ibland fick köra mer än avsett pga ytterligare personalbrist. Ett växelfel i Järna var väl egentligen det enda som försenade två tåg högst marginellt. Valde att inte ens pröva tåg igenom växeln, med enkelspårsdrift Järna-Södertälje Syd samt Järna-Bränninge. Lite lagom trevlig sysselsättning...

Efter arbetsdagen gjorde jag först bankärenden. Sedan förverkligade jag första steget i en personlig "säkerhetsanpassning" till min yrkesverksamhet. Vill minska antalet kladdlappar under alla samtal och föra in dem i en slags arbetsfilofax, varifrån jag enkelt kan rapportera vidare de fel som annars tenderar att hinna till papperskorgen vid avlösningstid. Därtill tror jag mer på checklistskort i filofaxfodralet än blanketter som är tidsödande att direkt leta fram vid katastroflarm och tillbudsrapportering. Fodralet är dessutom såpass gediget utformat, (dyrt), att själva checklistorna också får plats... En enkel och personlig anpassad faktabank tror jag det kan bli, med minnesanteckningar som kan vara bra även för det framtida yrkesutövandet och dessutom leda till svar om någon i efterhand frågar om trafikstörningar och liknande... Kostnaden räknar jag med betalar sig i funktionsduglighet...

Fredagen den 8 november: Denna dag hade jag fått ledigt i utbyte mot onsdagens eftermiddagspass. Sov ganska mycket och undrar så här i efterhand om jag var riktigt frisk. Kanske var det bara ren höstdepression som fick mig slö? Om kvällen kom jag till slut iväg på dansen på Mälarsalen, till Perikles. Musiken kändes inledningsvis lika seg som jag själv, och det var egentligen inte förrän den sista halvtimman som jag på allvar käde dansfröjd. Innan hade benen varit stumma och tunga. Efteråt gjorde jag min dansvän Linda sällskap i natten, på vår väg hem, via Kungsholmen.

Lördagen den 9 november: Slöheten slog nog alla rekord. Visserligen en semesterdag, men inte speciellt välutnyttjad. Mestadels ro i hemmet, TV och sömn...

Söndagen den 10 november: Vid lunchtid åkte jag över till föräldrarna för att låna bilen. Klubbmästerskap på EBBA-dansklubb tillsammans med Jenny förgyllde eftermiddagen. Någon riktig lycka blev det inte, men jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss i alla fall, även om vi inte lyckades gå vidare. Efter tävlingens slut var det en timmas pause fram till dess kvällens sociala dans skulle starta till WAHLSTRÖMS. I väntan på att "Nannis" skulle komma med tunnelbanan, åkte Patrik och jag till Skärholmen för att äta en bit mat på Mc Donalds. Valde en "jättehamburgare" till min utsvultna mage. Smaksensationen var väl inte riktigt hundraprocentig, men mätt blev jag.

Patrik och jag halkade över Skärholmens torg, bara för att finna väntetiden vara ytterligare nio minuter. Halkade tillbaka till centrumets "värmedörrsluss", där optimal kontrast till utomhuskylan fanns att hämta. Ett par tjejer gjorde oss tillfälligt besök vid varmluftsfläktarna, men hade uppenbara problem med att placera sig såpass rätt att inte ytterdörrarna ständigt skulle gå upp och släppa in kalluft.
   Nannis kom som avtalat och vi åkte direkt till dansen. Kvällen blev bra, med goa danser både tillsammans med "Nannis" och andra.

Skjutsade hem "Nannis" i nattlig timma samtidigt som vi tog småvägarna mot och genom stans centrum. En liten bit in på det nya dygnet hann jag lämna bilen hos föräldrarna och springa för att hinna med sista tågförbindelsen hem... En god men kort natt väntade...

Måndagen den 11 november: Arbetsdagen gick förhållandevis snabbt. Hade i början sällskap av "Lindis" som utformade en skrivelse angående förra vinterns efterspel och "vinterutredning". Själv arbetade jag med mina specialuppdrag. Hann långt, men ändå inte på långa vägar allt som jag hade tänkt beta av. Däremot gick jag på ett intressant möte med presentation av nästa tidtabellsperiods tågplanering och framtida utbyggnadsplaner och krav på trafikutövarna vid Stockholm C.

Efter jobbet fick jag möjlighet att hälsa på i "Nannis" lya, hos familjen hon arbetar för. Var på plats ett par timmar och fick därigenom se en hel del fotoalbum. Mycket mysigt och trevligt besök...

Hem kom jag aldrig. Beslöt mig för att gå direkt till jobbet och sova. En av anledningarna var den väntade snömängden under natten. Detta motiverade mig till att försöka vara utvilad när tisdagsmorgonens arbetspass skulle börja.

Tisdagen den 12 november: Visst var det skönt att vakna på jobbet, trots att liggkomforten endast bestått av en viksäng och tillhörande två tunna madrasser. Snöfallet hade inte nått Stockholm, men sömnfaktorn kom till nytta i alla fall. Fick rivstarta med omledningar av tåg från Eskilstuna via Kolbäck mot Örebro och Hallsberg. Anledningen var att Kungsörsbron var ur kontroll i kylan. Mötena på Svelandsbanan gick över förväntan bra. Höll visserligen tankearbetet på en konstant hög nivå, ofta på gränsen till vad infrastrukturen kan klara av. Vid lunchtid var det dessutom extremt många godståg i omlopp i Eskilstunas närområde. Detta gjorde att min avbytande kollega tvingades ta godsbangården till hjälp för att få fram ett resandetåg mot Norrköping utan alltför stor försening. Hur man än hade byggt upp spåranvändningsscenariot på huvudtågspåren kan jag inte se annat än att vi gjort ett optimalt jobb i förhållande till mängden tåg. Tyvärr har infrastrukturskaparna sparat in på ett självklart växelpar i samband med utbyggnaden av dubbelspår Eskilstuna- Folkesta. Tyvärr, men Svelandsbanan dras med budgettänkande även de gånger man tror att man gör ett gott framtidsjobb. Lite expertråd från den operativa sidan vore nog på plats. Hoppas att vi lyckades få fram lite synpunkter till Kungliga Tekniska Högskolan, när de hade infrastruktursutredare på plats... Men det hjälper kanske föga det med. Man behöver nog nära nog två års dagligt operativt arbete för att förstå vad som behövs, vad som är nödvändigt idag och vad som kan vara en extra lyx.

Hur som helst var det trevligt att ha en lyckad lösning, växlingsrörelsen över godsbangården, när tågledaren spontant glad kom skuttandes fram med hopp om att få smaka tårta i vad som till synes såg ut som en tårtkörning. Vad som då inte längre framgick var omöjligheten att utan nämnda växlar kryssa tåget i Eskilstuna sedan ett Godståg tvingats möta i Folkesta... Min kollega fullföljde den komplicerade tågföringen på ett bra sätt. Höll mig kvar i lokalen i nära nog en halvtimma för att säkra överlämnandet och nyfiket se på utgången...

Onsdagen den 13 november: Tröttheten gjorde sig påmind. Om hösten är sömnen viktigare än annars. Solen lyser inte upp sinnet på samma sätt som om sommaren. Men snön gjorde sitt till när jag väl steg upp om eftermiddagen. Diskade och åkte om kvällen över till "Blomman" för en kvällsfika och en hel del diskussioner. Att vi båda har järnvägsrelaterade yrken och ett intresse utöver detta märks tydligt hela tiden...

02-11-07, torsdag

Nu, natt mot fredag, håller jag som bäst på med klädestvätt och andra mer nöjesbetonade uppgifter. Dagen i övrigt har bjudit på fortbildningsteori. Både prov för att få behålla min tjänstgöringsbehörighet och genomgångar av säkerhetsföreskrifter. Mitt självförtroende har de senaste dagarna fått sig en liten svacka, men jag är på väg uppåt igen. Har efter arbetsdagen låtit kunskapsbanken utökas och inspireras av en 82-sidor lång olycksutredning, (Strömsbro 2001), som dels genom sitt välbeskrivna järnvägssammanhang och dels genom utredning av bakomliggande orsaker får mig att tänka till och inse att man kan misstolka händelser om motparten förutsätter att man förstår. I mitt eget yrkesutövande försöker jag repetera och avkräva repetition i så hög grad som möjligt, men ibland är det svårt att styra upp motpartens agerande. Speciellt svårt när arbetestillsyningsmän inte i tillräckligt hög grad läst in sig på sitt arbetsområde. Ska nog strama upp arbetsbegäran ytterligare, med krav om lokalkännedom och begränsningspunkter utan min medverkan och hjälp.
   Ytterligare tänd blev jag av en provmarkering, notering, där jag bör uppfriska mina kunskaper om rörelser och färder i anslutning till HTSM-område. (HTSM=Huvudtillsyningsman, den som svarar för säkerheten inom ett fastställt arbetsområde med stations- och/eller linjedispositioner.) Därtill får gårdagen mig att inse att man lätt gör sin egen bedömning av säkerhetsrisker utan att ibland ställa enkla kontrollfrågor som kan bekräfta antagandet och ställa beslut utom allt tvivel, med föreskrifter och paragrafer i ryggen. I gårdagens fall stoppade jag ett X2000-tåg med högnivåvarmgångslarm enligt gällande rutiner. Efter samtal med föraren fick jag uppfattningen att tågsättet var intakt, kvar på spåret och att spåret bredvid därmed kunde trafikeras hinderfritt. Så var också fallet, men naturligtvis skulle en enda fråga till föraren ställt fakta bortom alla tvivel. Mitt förtroende för varmgångsdetektorn var vid detta tillfälle nästan lika med noll, eftersom tre tåg på raken larmat med olika nivåer. Efteråt kontrollerades detektoraktiviteten hos angränsande fjärrar varvid detektorn stängdes av i väntan på översyn.

Trots mina små misströstanden under onsdagens arbetsturer, dels natten mot onsdagen och sedan eftermiddagstur, gjorde jag nog ett bra jobb. Men i samband med alla detektorlarm och larmrapporter var det svårt att hinna få trafikflödet precis som jag ville på Katrineholmsbanan. Var omöjligt att hinna ha en perfekt framförhållning...

Om torsdagskvällen mötte jag "Nannis" vid ett bibliotek på Lidingö. Där spenderade vi en del tid, innan vi gav oss ut på en liten kvällspromenad. Olycksutredningen, (nämnd ovan), läste jag nästan till slut när jag sedan stannade vid centralen för att fika och läsa. Perfekt avkoppling och samtida kunskapsinhämtande...

02-11-05, tisdag

Det var nästan i ett sovande tillstånd jag tog emot min gäst för dagen. "Hjärtat" var i princip ledig, med studier på hemmaplan, varför vi passade på att genomföra en "date" som funnits i tankarna mycket länge. Vid sidan av studierna och god avkoppling bjöds på "Stinas kyckling" och ris. På detta sätt gick dagen mycket fort och med en lagom hård uppladdning inför en kommande arbetsnatt. Kanske lite synd att vår "date" inte inträffade för typ två månader sedan. Då hade den nog känts mer fri och rätt i tiden för egen del.

Tisdagen den 29 oktober: Den andra arbetsnatten i rad kom att bjuda på ett rikligt lugn för egen del. Min kollega fick däremot arbeta desto mer, i och med en lite udda (men rekommenderad) arbetsfördelning. Själv propagerade jag under den inledande arbetskvarten för en arbetsindelning likt föregående natt, men utan att vinna några avgörande poäng åt min "lika envisa" kollega. Sagt och gjort, lugn för mig och slit för hans egen del. Å andra sidan gick nog hans natt snabbare känslomässigt, men jag kunde arbeta med egna projekt istället och njuta en lyxigt avlönad tillvaro...

Onsdagen den 30 oktober: När den tredje arbetsnatten på raken kom, en som jag bytt till mig av föregående natts medarbetarkollega, hade jag verkligen att göra. Inte nog med att natten bjöd på 36 stycken olika anordningar, (arbeten och arbetsfärder), natten bjöd på ett spännande men lite obehagligt "stillbildsavsnitt". Sydfjärren visade tydligt att kontakten med omvärlden tappats, men på mitt område såg allt inledningsvis bra ut. Men jag hann klaga på ett arbetsfordons spårmarkering och be dem flytta sig ytterligare (för att få växlar fria, kunna avsluta småfordonsväxlingen och återta det lokala i Knivsta) samt påbörja utlämnandet av ett "A-arbete" i Myrbacken när jag till min förvåning upptäckte att inga av mina säkerhetsavspärrningar syntes aktiverade. Fick därmed avbryta arbetsutlämnandet och be dem återkomma. I Uppsala stod ett tomtåg stilla, men i övrigt lyckades de få rullande tågen ta sig dit de skulle. "Stillbilden" (när uppdateringar på spårplanen inte skedde) varade i nära nog 20 min.
   Under natten som helhet ringde telefonen såpass mycket att jag till slut fick negativa vibrationer i blodet av varje ringsignal. Tyckte inte jag hann annat än att svara i telefonen. Grafningsarbetet fick ske mer eller mindre retroaktivt med hjälp av de välförda anteckningarna på hjälpblanketten... Utan dessa blanketter hade det varit näst intill omöjligt att hålla rätt på alla arbetare och arbetsområden...

Innan arbetsnatten hade jag hunnit träna lite tillsammans med Sandra. Jonas tog passande nog över träningen när jag var tvungen att gå. Det var skönt att ha fått röra på sig innan den stillasittande och hårda natttjänstgöringen...

Torsdagen den 31 oktober: När torsdagsmorgonen kom var jag trött men nöjd med min arbetsinsats. Vilade och sov till 14-tiden, för att om kvällen åka ut till Nackswingets danstrivselkväll tillsammans med "Nannis". Danskvällen gjorde mig gott och efteråt var jag både pigg och energifull. Följde "Nannis" till porten och åkte sedan till jobbet för att ordna mig en sovplats för natten. Sov på en viksäng, lite lagom enkelt och obekvämt...

Fredagen den 1 november: Vaknade upp på jobbet lagom till min tidiga arbetstur. Efter min arbetsdag åkte jag hem och stökade runt i hemmet. Dammsugaren fick uppsöka de vrår och rum jag kände till i min "stora" lägenhet. Länge var det osäkert om "Nannis" skulle hinna komma över till mig även innan dansen, men till slut beslutade vi oss för en hämtningstid utanför hennes ytterdörr, i anslutning till danskvällen.

Danskvällen bjöd på mycket varierade upplevelser och känslor. Från att ena stunden ha varit upprymd, glad, ganska dansant och känslomässigt hemma på dansgolvet, drabbades jag i nästa stund (vid ett tillfälle efter pausen) av koncentrationssvårigheter, knäsvaghet, olycklighet och djup oro. Ett par meter bakom mig hade en av mina kärare vänner drabbats av en "knockoutarmbåge" eller liknande, varför hon helt avsvimmad fick föras av dansgolvet och slutligen hämtas av ambulans. Vid hämtningen i vaket tillstånd och prognoser som tydde på hjärnskakningar. Själv lovades jag prognoser via SMS från en av hennes vänner kommande dag. Svaret fick jag dock levererat direkt från den drabbades telefon följande dag, utan omvägar i cyberrymden, via andras knappande händer...

"Nannis" var ett gott stöd under den sista delen av kvällen, varpå benen till slut bar mig någorlunda igen. Vi åkte hem till mig och drack te innan sömnen fångade oss båda under lördagsmorgonen...

Lördagen den 2 november: Om vi var utsövda är svårt att säga, men klockan var mer än lunchtid innan vi aktiverat oss ordentligt i upprätt ställning. Vi handlade och åkte över till mina föräldrar en stund. Ursprungligen för att återlämna lånade stolar och plocka hem lite äpplen. Det första lyckades, men resten fick vänta då huset stod tomt. "Nannis" och jag gick en promenad i grannskapet, satt ett tag i TV-soffan, men fortsatte snart hemåt beroende på snabbt tilltagande akut hunger.
   Tillsammans lagade vi Korvstroganoff med ris och äppelpaj som efterrätt. Mycket välsmakande i den sena soffmyslördagskvällen, som dessutom bjöd på videofilmvisning och en av "Nannis" absoluta favoritfilmer späckad med humor...

Söndagen den 3 november: Om söndagen var vi inte heller speciellt snabba upp ur sängen. Mycket av det vi planerat fick vi lämna åt framtiden. Fokus blev istället inställt på eftermiddagens huvudattraktion. Vid 16-tiden gav vi, ("Nannis" och jag), oss av mot dansen i Skultuna tillsammans med Jonas och Sandra. Danskvällen till ZLIPS blev bra, men jag kände verkligen att jag hade mina tankar och känslor ganska koncentrerade. Det var bara ett fåtal tjejer jag verkligen kände för att dansa med. Helst hade jag tillbringat all tid med "Nannis", men kunde under hennes upptagna tid också njuta av både fika och dansbeskådande. Tillfredsställd var jag i alla fall när vi åkte hem under stjärnklar himmel, till ett vackert gröndrapperifärgat norrsken. Stannade till för att beskåda fenomenet, valde en mörk men dålig skogsplats för ändamålet och fick raskt ge upp mina planer på att föra över min astronomiska entusiasm och nyfikenhet på mina medpassagerare, som hellre ville sova *ler*. Viss upprättelse fick jag dock när vi strax öster om Enköping hade fri sikt över vida fält, samtidigt som norrskensstyrkan var avsevärt mycket skarpare än tidigare observerat. Efteråt kom bilfärden att fortsätta under ett tunt sprucket molntäcke, där norrskenet bara sporadiskt skymtade fram...

Det hann bli en bit inpå måndagsmorgonen innan jag hade skjutsat hem medpassagerarna och "Nannis". Men det var en harmonisk person som gick och la sig i sin säng ännu en natt, för några få timmars sömn...

Måndagen den 4 november: Inte var det många timmar jag hade sovit när det var dags att återlämna bilen hos föräldrarna och resa till jobbet. Trevligt nog kände jag mig pigg när jag även inkluderat pendeltågsresan i min nattsömn. Därtill hade jag trevligt sällskap under min tur av min medsittande elev Therese. Men när jag kom hem sov jag gott under någon timma. Sedan var det bara att följa utlovade gärningar och åka iväg till södra sidan stan för träning tillsammans med Kicki. Innan jag kom på att jag hade träning hade jag sett fram emot en härligt lugn och avkopplande hemmakväll. Men lugn och ro i hemmet blev det inte förrän omkring klockan 22.00, då jag klivit innanför ytterdörren...

 
 
Beakta detta...
 
Läs dagboken med en extra positiv anda. Beakta noga att negativa ord ofta klingar så mycket starkare än de flesta positiva någonsin kan göra och därför bör betonas ned aktivt vid läsning.
 
Kritiska ord och omdömen är inte avsedda att skada eller förtala fysisk person, förening, företag eller annan förebild, utan är endast tilltagna för att om möjligt, för egen del, återge en styrka av ofta tillfälliga och dagsaktuella sinnesyttringar för personligt bruk och minnesbeaktande.
 
Skulle riktigt potentiella kritik- och konflikthärdar förekomma, behandlas dessa uteslutande utanför detta media för att underlätta en direkt och dubbelriktad konfliktlösningsmetod. Referat kan naturligtvis förekomma inom ramen för normalt dagboksskrivande. Kritisk återkoppling till dagbokens innehåll välkomnas och skall beaktas. Dagboken är tänkt att på ett verklighetsanknutet sätt balansera kritik och beröm.
 
Som läsare ombeds du dock beakta att innehållet trots allt är partiskt författat och att en motpart mycket väl kan vara ofrivilligt drabbad av vinklad kritik där personlig nytta, föreningsintressen, företags- eller förebildsintressen inte betonats tillräckligt tydligt och rättvist. Lojalitet mot alla parter är dock en grundfilosofi, inte minst genom denna förklaringstext. Att helt utelämna kritiskt tänkande och framtoning skulle i sig vara en missvisande verklighetsflykt, föga journalistiskt och dokumentärt korrekt för eftervärlden...
 
 LÅ-03
 

Gästbok Mail välkomnas Dagbok Dikter Fotoalbum
Släkt Vänner Fritid Resor Musik Arbete/Utb. Smått och gott
Innehåll

En ny dag, ett nytt äventyr...

Åter startsidan

Här finner du lite av min vardag, helgdag och festdag...
Länkar till andra hemsidor där dagbok förs:



Senast uppdaterad 2005-12-22 av Lars Ålander
(OBS! Datumet gäller endast denna sida, andra kan vara ändrade senare!)
Mailadress (hem): lamal@algonet.se

HEMSIDANS NYHETER
(Bör besökas då och då)

Dagbok på nätet!