02-02-01, fredag
Just nu råder nattens lugn på min arbetsplats. Om ett par timmar kommer jag sitta på bussen mot Örnsköldsvik, troligtvis både trött, avslappnad och lugn. Natten har under de lugnaste perioderna till stor del präglats av möbelsnack. Jag har drömt om sängar och min kollega Pelle har drömt om sitt nya kök som delvis levererades under gårdagen. Nära nog ett halvt ton byggmateriel. Jag tror mig ha hittat min drömsäng till en prislapp om 37.990, samtidigt som jag inser att jag vid en sådan investering även lär investera i ett riktigt duntäcke. Ska jag bli "Prinsen på ärten", så vill jag känna total lyx och omvårdnad. Men vi får ännu lugna oss och se vad tiden bjuder...
Torsdagen den 31 januari: Morgonen inleddes med packande vid sextiden på morgonen. Sedan sov jag ytterligare en stund innan det var dags att åka till Märsta. Där tog jag, efter ett kortare cafébesök, itu med dansklubbens räkenskaper. Tyvärr hann vi (Thomas och jag) bara halvvägs, något som tynger mitt sinne lite. På tisdagsmorgonen ska vi fortsätta, nästan direkt efter ytterligare ett nattpass...
Eftermiddagen hann jag nyttja till lite eftermiddagssömn. Mycket välbehövligt och näst intill nödvändigt...
02-01-30, onsdag
Idag har det varit en underbar vintermorgon. På väg till jobbet tog jag mig tid att gå en extra promenad längs strandpromenaden. Samtidigt som jag gjorde det blev jag otroligt pratsjuk. Med hjälp av mobiltelefonen och Jenny kunde jag råda bot på den biten. Därefter samlades tankarna inför den kommande helgen. Redan ikväll bör jag ha klart med packningen inför helgens många äventyr och mina arbetspass som ramar in reseäventyret till dansmaran i Örnsköldsvik.
Under dagen har jag besökt ytterligare en i raden av sängförsäljare. Onekligen faller även jag för reklam, (men jag har i och för sig inte fallit än), när det gäller bra sängkomfort. Tydligen går jag och tror att min goda livskvalité ska öka ytterligare om jag får sova en god skönhetssömn. Det borde i och för sig vara fallet om man väljer "HÄSTENS SÄNGAR", men om det är värt en förmögenhet bör betänkas. Att få en massagesäng för ca 80.000 kronor vore ju inte fel, men jag blir nog aldrig miljonär om jag spenderar allt av lön? Eller kommer jag tänka bättre och bli smartare i en sådan säng? Personligen vet jag inte vart denna saga slutar. Känner jag mig rätt kommer jag ha svårt att hålla i tusenlapparna om jag blir övertygad. Men ännu är jag tack och lov inte övertygad. Tyvärr har jag ingen att dela mina tankar med heller, men jag vet också att jag den senaste tiden har fått en oerhörd respekt för pengar. Vetskapen och insikten över att man kan förlora ett jobb över en natt, hur mycket än älskar det, är en tung börda att bära. Så många i världen som jag borde känna aktivt medlidande med, just nu, nyss och i framtiden...
Tisdagen den 29 januari: Kvällens date inleddes vid Stockholm södra. Därifrån gick vi som avtalat till en mysig restaurant i närheten, längs gångvägar jag knappt besökt tidigare. Under lite drygt två och en halv timma satt vi och skålade i rödvin och språkade om allt möjligt. Kycklingfilé tillsammans med underbar potatisgratäng gav den njutning jag önskat ta till mig. Hur pass väl vi nu känner varandra är jag försiktig att uttala mig om. Framtiden får utvisa om vi ska mötas igen eller inte, hitta på något eller inte... Upp till oss båda...
Sent om kvällen, hemma satt jag djupt nedsjunken i min sittsäck. Följde ett program som handlade om "utbrändhet" och metoder för att inte hamna där. Det kändes som om min dagbok var precis vad många skulle behöva ha. Ett sätt att tänka över sitt liv, att vinna njutning och vinna beslutsstöd i vardagen. En tillvaro med sig själv främst, för att skapa sig värdefull tid att ge andra...
02-01-29, tisdag
Materialisten i mig vaknade verkligen inatt. På jobbet återfann jag nämligen min försvunna nätadapter till den bärbara datorn. Med andra ord kan jag åter igen bli en "flygande skribent", dvs jobba lite över allt. Det har varit en tung vetskap att inte kunna ladda upp datorn...
Innan gårdagens arbetspass åt jag en underbar middag tillsammans med Kicki. Kan inte riktigt låta bli att fängslas av hennes underbara ögon, personlighet och utseende. Därtill växer nog mina pupiller för var dag i hennes sällskap, både på och utanför dansgolvet. Mycket trevligt att sitta ner och kunna njuta av mat i lugn och ro...
Åter igen tyckte jag att vi hade "all tid i världen" på oss när vi lämnade matbordet. Men efter ett tunnelbanebyte stod det klart att vi skulle få springa sista biten till tävlingsträningen. Vi lyckades såpass bra att vi slapp känna oss sist. Under följande timma lät vi oss instrueras av vår tränare "Robban". Jag tvingades visserligen springa iväg tio minuter före slutet, (mot T-banan och jobbet), men kunde glädjas åt den underbara dansglädje som borrat sig djupt in i mina blodådror, nerver, hjärna och hjärta. Nu ser jag bara fram emot Ö-viksresan till helgen...
Hade jag haft en flagga i mitt hem hade den flaggat på halv stång under måndagen. Vår tids stora barnboksförfattarinna Astrid Lindgren gick ur tiden 94 år gammal, efter en tids sjukdom. Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Bröderna Lejonhjärta och Madicken är bara några av de otroliga mästerverk som verkligen präglat min barndom. Kommer sakna hennes lugna och fängslande berättarröst, och samtidigt minnas den...
Ikväll, (tisdag), ska jag ut på min "blind-date" med min "kompis-kompis". Känner mig ganska lugn så här långt, även om det faktiskt är lite spännande. Men jag gissar att jag laddar på samma sätt som inför en danstävling, och då ska det inte kännas så mycket i förväg...
02-01-28, måndag
"Chansen är stor att ett boende här kan ge ordet "livskvalitet" ett ansikte och bli ett beskrivande begrepp." Med dessa ord har jag under flera år sammanfattat inledningsorden på bostadsrättsföreningens hemsida. Just nu tycker jag nästan allt i tillvaron bäddar för en underbar tillvaro med livskvalitet. En kvalitet långt över alla eventuella "kravmärkningar". Helgen har bjudit på spänning, ovisshet, överraskningar, planering och inte minst improvisation. Allt detta i samband med besök från "norr", dans och tävlingar...
Torsdagen den 24 januari: Sakta men säkert började jag se ljuset bort i tunnelmynningen. Min digra och långvariga lägenhetsstädning började ge resultat. Visserligen oordning, men ändå både välsorterade "skräphögar" på golvet och snyggt insorterade papper i alla svarta pärmar jag införskaffat. En riktig känsla av ordning i kaoset...
På kvällen åkte jag in till dansklubbens vidarekurs och trivselkväll. Trivselkvällen till trots, (då alla kanske bör dansa med alla), tränade jag och Kicki vårt första seriösa pass. En underbar känsla att flyga fram över golvet med henne. Hennes "norrlandspräglade dans" har mycket gott att bjuda och tillvarata. En utmaning för mig att bemöta och bemästra fullt ut. Men det är inte hinder vi pratar om, utan om underbara möjligheter.
Fredagen den 25 januari: Städglädjen överträffade mina krav och jag blev riktigt tillfredsställande när eftermiddagen kom. Tidsbristen och visionerna blev visserligen två kompromissbara motsatser, men det var med en lättnad jag lämnade lägenheten städad och upplyst av riktig "mysbelysning".
Hela dagen hade präglats av beslutsfattande, logiskt tänkande och positiva överraskningar för egen del. Om kvällen skulle jag på födelsedagskalas hos Patrik med "Ölandsgänget" från i somras. Mina visioner var först presentinköp i stan, sedan (när tidsbristen ökade) var siktet inställt på COOP-Forum. Men behovet av städtid ändrade slutligen mina planer till den perfekta och optimala lösningen. Ca fyra minuters promenadväg från mig har jag ett köpcentrum, (som jag inte besökt på flera år). Där finns både leksaksaffärer, möbelaffärer och allt annat tänkbart. Med vetskap om när "direktbussen" till Kista skulle avgå, (25 minuter innan avtalad tid för festsamlingsplatsen), hann jag med att strosa runt och njuta av tiden i affärerna. Kanske var det tur att jag inte hade några miljoner kronor i hand, för då hade möbelinköpen startat omgående. Nu fick det istället bli ett "rävspel" och lite annat smått och gott *ler*.
Festen före danskvällen var perfekt. Underbar smörgåstårta och cider till det. Här gjorde jag dock kvällens misstag som var svårbedömt, (i och med att jag sällan dricker alkoholhaltiga drycker så det märks). Innan jag ens hann tänka mig för hade jag druckit en mindre mängd starkcider, (4,5 volymprocent), och detta trots att jag eventuellt skulle behöva köra bil senare under kvällen för att hämta en för dagen oväntad gäst från Umeå ute på Arlanda. När jag var som mest frustrerad, (visste inte när Lina skulle anlända), hjälpte Sandra mig att tänka klart. När jag tyst, knappt hörbart, yttrat att jag var "nervös" gav hon mig värme och lugn genom att krama om mig bakifrån och lyssna till min beslutsångest. Det finns inget bättre än lyssnande och goa vänner man riktigt, riktigt, känner... Efter samtal med SAS fick jag upplysningar som inte gjorde mig klokare alls...
Jonas och Sandra var gulliga och körde mig hem till mina föräldrar. Eftersom den lilla mängden cider knappast utgjorde någon fara hade jag beslutat mig för att låna bilen i väntan på att Lina skulle höra av sig. Med tanke på att jag hade "Jourservice", från och med den stunden, så fick Jonas och Sandra följa efter min bil hem till nästa passagerares upphämtningsställe, (Sandras kusin). Därefter såg jag till att komma på efterkälken till dansen. Ytterligare samtal med SAS, men ingen rättvisande information som ledde mig till klokhet. Åkte därför till dansen i väntan på mitt samtal. Skönt nog kom samtalet innan jag hunnit parkera bilen på Yesterdays parkering. Därför kunde jag direkt ändra kurs ut mot Arlanda. En timma senare var jag åter igen framme vid dansstället, nu med lättnad i sinnet och i sällskap med Lina.
Lina hade ursprungligen inte täkt besöka mig förrän om söndagskvällen, men eftersom hennes morgonflyg blivit inställt hade vi ändrat planerna. Efter en lyckad danskväll, (inte minst för mig), åkte vi hem. Denna gång, (utan mina jourtankar), fick Marie medfölja på vägen. Lina och jag köpte lite extra frukostingredienser och åkte sedan hem till mig för att sova. Min extrasäg gav en god försmak av hur det kommer att bli med en ny fin bred säng för mig. Jag tyckte att det kändes rätt utrymmesmässigt.
Lördagen den 26 januari: Vi var tidigt uppe. Jag för att åka på tävlingsresa till Karlstad och Lina för att åka till Västerås. Med goda tidsmarginaler hann vi även fika vid centralen innan jag fortsatte till Älvsjö och resans mötesplats. Tillsammans med "Jen-Jen" och Kicki fick jag en riktigt trevlig och roande resa.
Efter ankomsten åt Kicki och jag i tävlingshallen. Därefter träffade jag min tävlingspartner, ("JS" från Arvika), och började värma upp. Vi hade ett halvårs träning att ta igen, något som gjordes på en halvtimma. Då kändes nästan allt som förut. Nästan samma säkerhet som vår första tävling och dess andraplacering. Idag gick det lika bra. Ett oerhört bra genomsnittsvärde för "JS" som bara tävlat dessa båda tävlingar. Min framtida tävlingspartner Kicki gav oss ett bra stöd och lånade ut matchande hårklämmor till "JS".
Efter tävlingen hade vi full bil. Stannade i Kristinehamn för att dansa till JANNEZ på hemvägen. En underbart perfekt danskväll, (aningen kort i och med att tävlingen dragit ut på tiden). Jag kände mig som en "Danskung" och tillsammans med "JS" var det en underbar dröm att kryssa fram mellan alla andra par och känna total millimeterprecision i dansen. Tillsammans med alla andra var golvet "vårt". En danskänsla som inte blev sämre av att bandets eller ställets fotograf ihädigt lät jaga även oss... Alla som med stora ögon fängslades av dansen gav en perfekt dansglöd och vilja att visa hur man dansade nyktert och hänsynsdagande utan att dra ner på varken tempo eller utstrålning.
Söndagen den 27 januari: Under natten färdades vi tillbaka mot Stockholm. Baksätet var mysigare och inte lika ensamt nu som på vägen till Karlstad. Omkring 04.30 hoppade jag av bilen vid Gullmarsplan. Sedan tog det ytterligare två timmar innan jag var hemma, men det gjorde ingenting. Satt och sov skönt i värmen och väntan på morgontåget, vid Karlberg station.
Sov till middagstid och inhandlade en silverfärgad "Sittsäck" på möbelvaruhuset. Den borde göra sig bra i min framtida soffmiljö. Jag blir bara nöjdare och nöjdare för var gång jag sitter i den.
Njöt vidare med matlagning, ris, sprödbakad torskfilé tillsammans med välsmakande Hollandaisesås. Lite av disken hann jag med innan det blev dags att både hämta bil och Lina för en färd till EBBA:s trivselkväll.
Lina stod länge fängslad i en "knivig diskussion", (en åsiktsdiskussion jag aldrig haft tålamod till...), men några danser hann vi med innan hemfärd. Då hade jag hunnit dansa med några olika, trevliga, tjejer.
På hemmaplan visade Lina mig sina många och mysiga Tailandsbilder. Därtill fascinerande information om seder och bruk och deras tid i munkarnas närhet. När det var läggdags gav jag mig ut på en bilresa till mina föräldrar. Lämnade tillbaka bilen och återvände till Lina omkring midnatt...
Måndagen den 28 januari: Lina och jag gick upp mellan 05.00 och 05.30. Efter en frukost satte vi oss på bussen ut till Arlanda. Trots att vi från början upplevt att tidsmarginalerna varit tilltagna så blev det lite tidsbrist vid incheckningen. Planets incheckning stängde bara sekunderna innan vi blev omhändertagna. Därför tvingades Lina bära med sig packningen vidare och därigenom lämna ifrån sig en väl nedpackad nagelsax ur bagaget, (en sax jag senare tog hand om). Vi blev till och med tvungna att fråga om dom sett vart saxen fanns i ryggsäcken.
Det som kanske förvånade mig mest i sammanhanget var att jag numera själv måste passera denna säkerhetskontroll om jag vill fika på Arlandas favoritfik. Lite häftigt rent utav... (och problematiskt...)
När Lina lyft från Arlanda, vid åttatiden, satt jag kvar och fikade. Åkte sedan hem för att pyssla i hemmet. Snart ska jag sova middag för att senare äta lunch med Kicki före vår tvävlingsträning. Direkt efter träningen väntar sedan ett nattarbetspass för lilla mig...
02-01-23, onsdag
Ibland är det verkligen tur att man har två datorer, dvs en stationär hemma också. Den är ju visserligen åldersstigen men räcker gott och väl till för dagboken. Problemet med min bärbara just nu är att jag inte vet vart nätadaptern är någonstans. Spårlöst försvunnen sedan gårdagen. Ett mysterium jag snart hoppas lösa...
Dagen har flutit på i ett ganska behagligt tempo för mig. Började med ett givande möte med Sveriges Radio under förmiddagen. Turerna fram och tillbaka är visserligen många, men det bäddar hela tiden för nya idéer på informationsområdet, värda att utvärdera och om möjligt göra någonting av. När jag gick till mötet kändes det som om jag snart skulle vara uträknad från projeket, men mötet innebar och gav ny frisk luft under vingarna. Min idérikedom kopplat till min järnvägsbakgrund kan komma till stor nytta för alla parter, inte minst det egna företaget. Som jag tidigare sagt behövs det medvind efter bristfälliga värderingar, (säkerhet och arbete), och uteblivet underhåll. Att trafikutövarna drabbats av samma press märktes tydligt. Underbart att någonting äntligen görs från så många olika håll. Annars skulle jag snart räkna ut järnvägen och dess framtid... Nu finns det hopp om alla kort läggs rätt...
Om kvällen, efter några timmars hemvistelse, åkte jag för att träffa Sandra vid Slussen. Sedan tog vi oss gemensamt ut till träningslokalen för att inviga säsongens tävlingsträning, första gången för Sandra. Måste säga att det var en dröm att få dansa med henne. Inspirationen tillsammans med vår gemensamma uppladdning, (båda två väl medvetna om att vi kanske låg på efterkälken i förhållande till övriga tävlingspar), fick oss att nästan flyta fram på moln istället. Allt kändes enklare än förväntat och tillsammans med glöden och värmen i och med nya kunskaper kunde lyckan inte misstolkas. Vi stormtrivdes på golvet. Allt blev inte hundraprocentigt rätt utfört, men mycket bra ändå...
På hemvägen fick jag sällskap av Motala-Jenny. Vi har så länge pratat om att ses, men ännu har jag inte lyckats hälsa på henne. Snart kanske vi lyckas??? Hon har ju redan varit hemma hos mig, fast för flera år sedan...
02-01-22, tisdag
Åter igen dags för en ny arbetsdag. Under morgontimmarna har jag tagit det ganska lugnt. Klockan har visserligen inte slagit 09.00, men jag har hunnit äta en god frukost, vattna den orkidé jag i höstas fick av Sandra. Därtill har jag hunnit kontrollera hur direktbussen till Arlanda går om vardagarna. Lina kommer troligtvis på besök om söndag och åker tillbaka till norrland om måndag. Ska bli trevligt att få återse henne. Sist vi sågs var det ett kort tag i Skellefteå i slutet av april förra året. Synd att min nya soffa inte hinner komma...
Under dagen ska jag ha en redaktörsdag och om eftermiddagen ska jag förevisa trafikledningscentralen för en inbjuden smålänning som hjälpt oss en hel del med framställan av mallar i Outlook.
Om kvällen, när mina arbetsuppdrag var avklarade och positivt utförda, hoppade jag spontant av tåget där mina föräldrar bor. Blev där under ett par av kvällens timmar för att prata av mig. Företagsledningen låter inte arbetsron infinna sig riktigt hos mig och mina medarbetare. Allmän vilsenhet är vad som upplevs och en uppretad skara arbetstagare kan bli fallet om man inte blåser in den medvind hela företaget så väl behöver. Att arbeta åt samma håll borde vara den rätta modellen, hur mycket kontroll man än önskar sig. Dessutom ett ganska enkelt grepp om verklighetens ögon får säga sitt och tala fritt... Att älska sitt jobb är inte alltid lätt, även om jag och alla andra omkring egentligen gör det...
Måndagen den 21 januari: Efter en perfekt arbetsnatt, (mycket lugn), sov jag hemma till middagstid. Var bara uppe en snabb sväng under denna sovperiod för att prata med Lina som ringde mig. Var väl aningen yrvaken men blev relativt snabbt klar i "knoppen", något som underlättade vår helgplanering.
Under en stor del av dagen fortsatte min digra lägenhetsrensning, sortering. Bröt av verksamheten då och då när jag sjönk in i vacker brevläsning. Fastnade mycket för ett brev från min första stora kärlek och underbara flickvän tio år tillbaka i tiden. Om kvällen kunde jag inte låta bli att ringa och återknyta kontakten. Det måste vara ca fyra år sedan vi hörde av varandra. Skvaller har sedan endast nått mig när jag stött på gemensamma vänner på stan.
Hennes son är vid detta laget redan två år gammal. Samtalet blev mycket förnöjsamt och närmare 45 minuter långt innan vi båda hade uppgifter som kallade. Men vi kommer nog att höra av varandra relativt snart igen, det är jag ganska övertygad om... Kontaktsvårigheter har vi tack och lov inte någon av oss och ovänner har vi aldrig varit, (bortsett ifrån ett "svart dygn" fullt av små missförstånd, brevledes ett år efter vårt uppbrott)...
Kvällen avslutades med ett styrelsemöte. På slutet av detta var jag riktigt trött, något som höll i sig även hemma i lägenheten efteråt. Hade jag haft Sandra kvar hade jag åkt över till henne för att muntra upp mig och få avkoppling... Mer regel än undantag efter styrelsemötena förr...
02-01-20, söndag
Det kostar att vara på topp. Trots en extra kontroll av mitt arbetsschema lyckades jag inte övertygas om att jag förutom ett nattpass även skulle arbeta förmiddag. Därmed blev jag väckt strax efter arbetspassets början klockan 07.00. Hade ingen att skylla på varför jag spontant satte mig i en taxi efter en snabb dusch. 07.40 hade jag både köpt obligatoriskt fikaförsovningslängder och kommit fram till min arbetsplats. Men försovningsmisstag ska kosta lite, annars skulle det kunna bli en vana. Men det är trots allt den andra gången jag missar en helgförmiddag i mitt medvetande...
På min väg hem, efter första arbetspasset för dagen, handlade jag ytterligare en mängd svarta pärmar till bra pris. Ska göra hemmiljön enhetligare genom att inte ha en brokig uppsättning pärmar synliga. Det räcker ju med tydlig märkning för att hitta rätt fotopärm till exempel.
När jag efter betalningsförfarandet satt mig för att fika fick jag så syn på en gammal klasskompis från skoltidens början. Samtidigt kom jag också att associera till oönskade "tjejbasiller". Mindes plötsligt tydligt hur jag en dag blev utsatt för ihärdigt pussande. Eftersom jag inte tyckte det passade så tog hjälp av mamma för att få stopp på "eländet". Kanske hade jag tur att det var ute på vår egen gräsmatta jag blev jagad. Uppskattning i all ära, men... *ler*
Torsdagen den 17 januari: Kvällen hos Jenny var en riktig höjdarkväll. Vi satte upp tavlor i spännande formationer, fikade och diskuterade både verklighetsnära dikter och personrelaterade berättelser. Om natten, (väl hemma), kom jag sedan att blanda ihop det mesta av emotionell intelligens och klura på alla möjliga historiska relationsrelaterade beslut i mitt liv. Inte på något sätt deprimerande, snarare spännande när tankarna hela tiden fick leta efter den röda tråden. Någonstans i bakgrunden fanns säkert logik också, men detaljerna har jag redan glömt.
Fredagen den 18 januari: För första gången på länge hade jag en liten sovmorgon. Innan jag åkte till jobbet satt jag och sorterade papper efter bästa förmåga. Högarna minskade hela tiden och jag blev nöjdare och nöjdare. När den nya soffan kommer ska jag ha ordning i alla skrymslen...
Arbetsdagen gick ganska bra. Enkelspårsdrift mellan Skebokvarn och Nyckelsjön tog visserligen en stor del av min uppmärksamhet, men med förhållandevis lyckat resultat. Fick till och med beröm av förare för att ha lyckats med perfekta möten på varje station och sidotågspår. Tyvärr lyckades jag vara riktigt oartigt bitsk när min avbytare kom och jag satt djupt försjunken i förseningsrapportering, något som skulle vara klart innan kvällens frihet. Ursäktade mig och lät mig bli avlöst från min post.
Danskvällen blev underbar. Fann en tjej, (Linda), som jag gärna hade dansat med hela kvällen. En hel del danser blev det i och för sig också, men något mer än underbart glittrande fängslande ögon och leenden kan jag nog inte räkna med för framtiden. Jag tror jag log hela kvällen, nästan konstant.
Hem fick jag skjuts av Sandras kusin Marie i vanlig ordning. Lika trevligt sällskap som vanligt. Dessutom underbart skönt att komma hem snabbt och smidigt.
Lördagen den 19 januari: Den senaste tiden tycker jag att tillvaron varit spännande. Om jag helt enkelt syns mer eller om jag ser mer själv vet jag inte, men jag stöter hela tiden på folk och vänner jag känner. Det började med fd grannar, från min barndomsgata. Vi pratade i ett från tågresans början fram till stadens centrum.
Arbetsdagen var sedan trevlig och helt enkelt riktigt angenäm. När det var riktigt lugnt tog jag gärna tillfället i akt att prata med mina föräldrar och mina vänner i telefon. Ringde till och med en okänd tjejkompis under rasten, allt i enlighet med ett telefonnummer en gemensam vän till oss förmedlat. Lite intressant att bara dyka in i någons medvetande sådär plötsligt. Å andra sidan gavs förslaget redan då hösten var ung...
Blomman kom upp till jobbet under den sista arbetstimmen. Därefter gick vi på bio. Det kändes helt naturligt att ha honom vid min sida. Mycket beroende på hans järnvägskunnande, det faktum att han redan varit på studiebesök tidigare genom jobbet och att han före mig blev antagen till mitt yrke men tackade nej. Dessutom har han haft lokaltågklarerarutbildning under några år i alla fall. Men nu är det utbildning på Arlanda Express som gäller för hans del. Vi kommer med andra ord att talas vid i tjänsten då och då.
I biokön träffade jag nästa skara kändisar, två dansvänner. Därefter ytterligare en tjejkompis, (Madde), i biosalongen tillsammans med hennes mamma (som för övrigt är fd kollega till mig). Även efter bion hann vi utväxla några ord, riktigt trevligt att återse Madde.
Själva filmen, "Sista Vittnet", var sevärd. Kanske den bästa i produktionsserien av "Beckfilmer". Mycket välregisserad enligt mig.
Väl hemma tittade jag på familjen Macahan. Då var jag fortfarande i god tro och trodde mig kunna se fram emot en "orealistisk sovmorgon", trots att klockan närmade sig 02.00 på söndagsmorgonen...
02-01-17, torsdag
Idag har jag under några timmar vandrat i "KÄRLEKENS PARADIS". Det måste vara den rätta beskrivningen på möbelvaruhuset IKEA. Under tiden jag provade soffor, sittandes, studsandes och liggandes, hann jag se så många fängslande goa kyssar att jag riktigt smälte inombords. Så mysigt att jag tänkte vända mig åt sidan och direkt göra lika dant. Men jag satt tydligen ensam. Det kändes som en mer främmande och overklig tanke än om det just hade suttit någon nära bredvid. Kyssarna får jag väl vänta på tills möbeln finns på hemmaplan. Köpte nämligen "min" underbara ljusgrå bäddsoffa "AIVAK" idag. Valet var inte helt enkelt eftersom vissa nackdelar finns inbyggda. Men den oslagbara sittkomforten tillsammans med den känslomässigt mer gedigna bäddningsdelen fick överbrygga farhågor gällande fast fläckskyddsbehandlad klädsel. Med största sannolikhet kommer jag alltså ha en filt över min soffa även i framtiden.
Nu har jag alltså något att längta efter. Denna beställningsvara beräknas bli hemkörd först om ca fem veckor. Kanske den veckan jag är som mest upptagen med resor till Karlstad, Flen och Göteborg. Kommer inte att förvåna mig det minsta *ler*.
Innan mitt IKEA-besök gjorde jag Sandra sällskap i sin butik. En halvtimmas "underhållning" blev det. Jag får väl i viss mån, (med glimten i ögat), reservera mig för underhållningsnivån då jag då och då inte kunde låta blir att skicka in "historiska interna pikar" i samtalet. Men jag är nog ganska snäll ändå, och hon säker på sin sak...
Hur som helst gav jag bort två biobiljettscheckar till Sandra. Som jag beskrev igår skulle jag lida om mina forna drömmar inte kunde komma henne till glädje i någon mån. Troligtvis går vi på bio alla tre vid tillfälle.
Den fjärde tidiga morgonen på raken satte inga hinder i arbetsverksamheten. Var ganska pigg trots att sömnen denna vecka legat på mellan fyra och sex timmar per natt. Under arbetsdagen tror jag inte att jag fattade ett enda svårt beslut. Alla tåg skötte sig utmärkt...
Nu om kvällen, (efter IKEA-besöket), ska jag hem till Jennys nya lägenhet. Ska bli spännande, speciellt som jag ska hjälpa till som smakråd i fråga om tavlors och bilders placeringar. Jag höll på att skriva "expertråd", men Jenny har en oerhört god känsla för just foto och konst sedan tidigare. (Kanske därför vi ofta har snarlika åsikter också...? *ler*)
02-01-16, onsdag
Med ens blev jag hjälplöst liten på jorden, med ett hjärta som nästan sprängde alla mina kroppsliga inramningar. Allt detta resultatet av Sandras röst, för dagen lite "ynklig" och inte helt kry, sängliggandes. Hade det varit för ett par veckor sedan hade jag varit där direkt efter min korta arbetsdag för att vara sällskap och om möjligt pyssla om henne. Att "komma över någon" och "känna empati för någon" är två helt skilda saker men ändå så sammanlänkat känsloframkallande. Å andra sidan vill jag nog ha just dessa känslor, även om jag lider av att inte få vara den jag vill vara. Det är som att tappa bort nyckeln till sin skattkista hemma... Kanske lite tjatig nu... *ler*
Sista stora tecknet, (vad jag vet), på Sandras och min tid tillsammans kom till min brevlåda. Alla mina fördelsförmåner hos Telia plockade jag nämligen ut i biobiljetter strax innan förhållandet blev uppsagt. Hade sett fram emot en biovår nära och tillsammans med "min" filmälskande vän. Jag ger henne visserligen några biljetter ändå. Känns inte riktigt bra att sitta ensam med 14 biobiljetter, trots spruckna visioner, när jag vet hur mycket Sandra gillar filmvärlden... Huvuddelen av biljetterna sparar jag väl dock för min egen framtid och kommande drömmar...
Arbetsdagen har annars varit bra. Lugn trafikledning och lite mötestid på ganska frivilliga grunder under resten av den ljusa delen av dygnet. En liten dragningskraft hemåt till min brevsortering, annars ett kravlöst liv på gott och ont...
Tisdagen den 15 januari: En lugn och tidig arbetsdag försvann. Därefter en nyttig helkväll i hemmet. Spårade ur en aning från mina huvudsysslor när jag för skojs skull anmälde mig till "Spray-date". Kanske ett bra sätt att hitta någon att "slösa energi på" när hemmet blivit vad jag själv önskar. Kanske någon som seriöst skjuter någon passande kärlekspil till min anslagstavla. Som en annan dagboksskribent skrev: "Kärlek finner du inte, den finner dig..." Klokt, även om jag vill vara med på ett sökandes hörn och "försvara mig" om så behövs... Vill helt enkelt känna efter, gissa och försöka genomskåda lite också... *ler*
Under kvällen sorterade jag mängder med gamla brev. Vardagsbrev, kärleksbrev, dikter, ja allt jag inte förmår kasta. Hoppas bara jag någon gång får tid att sjunka ner i en ny soffa och drömma mig tillbaka. Hjärtliga minnen jag inte vill glömma före dödsbädden...
02-01-14, måndag
Det är när tröttheten och hungern är som störst som jag faller igenom. Då blir jag nästan otröstligt längtandes efter Sandras mysiga famn. Jag kanske borde övergå till att säga att det är "någon" jag saknar, istället för att hela tiden tjata om Sandra, men det är henne jag relaterar min okoncentration och längtan till, (garanterat välgrundat), så länge ingen visar mig en mer övertygande tillvaro.
Även denna dag har dock haft sina bekymmersfria stunder. Helgen har visserligen sugit musten ur mig både i psykiska kontraster och fysisk ansträngning och i samband med den korta natt som var. Intressantast idag var mina intervjuer och fotografering av nyanställda. Då kände jag mig som en äkta journalist i mitt uppdrag. På hemvägen byggde jag också på min nya och delvis återtagna grad av "öppenhet". Stod i kön bredvid en gammal klasskompis pappa, vars röst jag inte kunde ta miste på. Inbjöds att sitta ned under fikastunden och gjorde så mer än gärna. Riktigt trevligt initiativ från bådas sida. Det är annars inte helt ovanligt att jag gärna drar mig åt mitt håll i sådana lägen, för att slippa prata jobb och vardag, (sådant jag annars bubblar ur mig hela tiden för mina närmaste ändå). Men nu om kvällen tar som sagt var min korta nattsömn ut sin rätt. Ska försöka dansa lite, (om det finns någon att dansa med under parträningstid), och annars hoppas på någon strödans med min idol Sandra...
Sandra kom till slut som en räddande ängel. Hann dansa lite med henne innan hennes danspartner kom. Tyvärr högg dansklubben av det sista av bindning till klubben för dem, i och med att de inte kom med på kursen. Tror nog att jag tar det bakslaget hårdast av alla. Å andra sidan tog jag tillfället i akt och frågade Sandra om hon istället ville gå på tävlingsträning med mig. En fråga jag gärna velat ställa tidigare, men som hållits inne efter allt som hänt oss och hänt omkring oss. Mina blandade känslor störs nog mest av att kostnaden kunde placerats i möbler och att tiden blir uppbunden. Å andra sidan är detta den sista stora och betydelsefulla utposten av glädje Sandra verkligen kan sprida till mig. Med den glädjen kommer jag få ut mycket av kursen. Att Sandra saknar viss erfarenhet stör inte mig. Oinspiration, (som förra terminen låg som grund), är så många gånger större hinder. Min inspiration att hålla mig kvar vid träningen har fått ny grund... Ombytta roller för Jonas och mig...
Söndagen den 13 januari: Dagen gick riktigt fort fram. Gjorde ärenden på Coop Forum och Posten innan städandet fortsatte. Nu är jag snart så insyltad i min städning att det börjar bli svårt att gå runt i lägenheten. Om det drar ut mycket på tiden kommer jag börja må dåligt av röran, det känner jag på mig med starkt tydlighet.
På kvällen var det i alla fall skönt att få vara i gott sällskap. Sandras chef såg glad ut av att se mig, och detta i sällskap med både Jonas och Sandra. Vi hade inlett kvällens dansresa till Skultuna med att jag hämtade Jonas vid hans hem. Därefter var vi hos Sandra och avvaktade blomsterbutikens stängningstid.
Vi fortsatte vår färd till Solna där Maria och Anders hämtades. I trakterna av Västerås gjorde vi ett matinköpsuppehåll som drog ut på tiden. Men fram till dansen kom vi, om än ca 30 minuter sent. Stämningen blev bra och jag fick njuta en hel del dans med Sandra strax före och under pausen. Riktigt skoj och inspirerande inför en eventuell tävling i framtiden.
vid 22.30-tiden bar det av hemåt. "Nya Boogart" fick godkänt betyg även om jag var lite besviken på att det inte lät sämre och var större skillnad än det var. Det ska ju vara skillnad när man gjort sig av med stora delar av skaran supermusiker...
I Stockholm var vi efter midnatt. Då hade vi gjort en halvtimmas matuppehåll i Hummelsta på vägen. Själv hade jag ytterligare nästan en timma kvar till sängdags när jag lämnat av Sandra och Jonas söder om stan. Det som var kvar av natten var till slut bara ca tre timmar. Sedan skulle klockan ringa och kalla till tjänstgöring och tillbakalämnande av bilen.
02-01-13, söndag
Klockan är inte mer än lite drygt tre på natten just nu. Därför har jag inte så mycket att säga om dagen ännu, utan jag får istället ställa gårdagens och nattens känsloliv som referens till dygnets början...
Lördagen den 12 januari: Hela dagen speglades egentligen av en enda känsla. En homogen blandning av spännande sinnesstämningar, som inte minst präglades av en underbar danskväll på Yesterdays. ZLIPS spelade och fick nu chansen att uppträda i radions "I Aftondans". Härligt med ett sådant ungdomsgäng och bra musik i radion. De byggde verkligen på alla mina positiva känslor för dagen. Ett enda ord, (nej två välklingande ord), behövs för att ge en helhetsbild av mig och min livssituation just nu. HARMONI och LYCKA...
Harmonin har jag fått av lördagens städande. För varje sorterad papperskartong till pappersinsamlingskassar och varje ny soppåse har graden av tillfredsställelse växt. Om några veckor är det bara de tynga sakerna som ska bort till soptippen. En trasig TV, min gamla slitna soffa och en hel del bråte. Sedan kan hemmet börja anta sin nya skepnad. Lyckan kommer sig naturligtvis av harmonin, men även andra saker.
Under danskvällen var det flera personer som sa att jag såg ut att må riktigt bra. Och så kändes det. Jag kände mig positiv, ofta med leendet naturligt på läpparna. Till den underbara musiken kunde jag dessutom ostört njuta av en ny underbar bekantskap, som mycket väl skulle kunna reserveras en plats i mitt hjärta. Jag pratade, hon pratade, vi pratade och vi dansade, vi dansade härligt mycket. Vi ställde inte ens frågan om det kunde vara nog med danser. Det fanns känslomässigt ingen risk att vi skulle trampa varandra på tårna med för mycket dans tillsammans. Enda nackdelen var hennes bostadsort, Ludvika...
Annelie som följt med till Yesterdays fick direktare skjuts hem av andra. Således var det bara jag och Sandras kusin Marie tillsammans i bilen hem. Också detta av stor betydelse för ett fulländat dygn i harmoni...
02-01-11, fredag
Jag kan fortfarande höra klingornas slag. Stål mot stål och ljudet av lidande. Mina minnesbilder är färska och hämtade från filmen "Sagan om ringen".
Åter igen var det skönt att ha en go vän vid min sida om kvällen. Minnesbilden och associationerna till Sandra kom ändå till ytan flera gånger, flera gånger när ringen blev synlig på filmduken. Det är inte otroligt att jag även kommer att förknippa följande års avsnitt med henne, även om jag tror att minnets spjutspets inte hugger till lika smärtsamt i bröstet då. Saknaden av just henne finns onekligen fortfarande. Hon hade lika gärna kunnat dyka upp mitt i handlingen som en av de goda krafterna. Någonstans i närheten var hon, nästan så jag kunde känna hennes närvaro.
Positivt nog vaknade jag ganska snabbt upp ur villfarelsen. Bredvid satt min underbara arbetskollega Linda, (som jag flera gånger tidigare hittat på saker tillsammans med). Efter en Specialuppdragsdag, (för egen del), gav vi oss iväg ut på stan vid 17.30-tiden. Biobiljetterna hämtades och vi gav oss av till en närbelägen TACO-bar på Kungsgatan. Där fick vi gott om tid på oss att prata om allt möjligt. Att det var länge sedan sist var ämnesmässigt märkbart. Mycket trivsamt och en liten känsla av "förr"...
När jag tidigare om morgonen, (i samband med mitt allra första ögonkast ut över vardagsrummet), kunde jag omgående läsa ett SMS-meddelande på mobiltelefonen. Där gavs jag informationen om en "påkörningsolycka" i närheten av Upplandsväsby. Framför mig såg jag en bild av stillastående tå för någon timma framåt, och beslöt mig därför att sova vidare ett tag. En timmas sömn som kändes som ett ögonblick. När jag väl kom till stationen hade trafiken nyligt kommit igång. Ett perfekt upplägg av morgonen för att ge stimulerande och effektiv arbetstid resterande del av dagen.
02-01-10, torsdag
Förutom en hektisk inledning av arbetsnatten, (om onsdagskvällen), blev arbetspasset ganska trivsamt. Telefonen ringde visserligen nästan konstant till fram på morgontimmarna, (ca 04.00), men det var ändå ett mycket jämnt arbetstempo med mestadels snöröjare ute på spår och plattformar samt "vagnuttagningar" för sandpåfyllnad vid varje station. Således mycket administrativt arbete för att ge starttillstånd och ta emot anmälningar om avslutade arbeten. Men nattens tankar lät jag i alla fall sväva iväg till mitt hem och framtida möbleringstankar. Idéerna fick ytterligare utrymme att blomma ut när jag senare på hemmaplan letade upp gamla tidningar jag sparat från 1997, (Hus & hem), och kataloger av nytt och gammalt datum. Riktigt mysig och avkopplande bläddring och läsning...
Väl hemma om morgonen gick jag ganska raskt till sängs. Sov till lunchtid och var därefter sysselsatt med fortsatt sorterande och städande i lägenheten. Samtidigt som jag stressas av att "allt tar tid", glädjs jag åt min målmedvetenhet. Ett välstädat hem kommer att lyfta mig på starka vida vingar...
Fram på eftermiddagen kände jag mig allt mer stressad av ensamheten. Såg visserligen fördelar med fortsatt städande hela kvällen, men insåg att jag behövde lite social uppskattning. Annelie bjöd utan nämnvärd tvekan in "lilla sällskapssjuka mig" till sin boning. Därmed fick jag om kvällen se hennes nya lägenhet och nya soffa, samtidigt som jag blev ompysslad och bjuden på nybakat bröd och välsmakande te. En lyx bara riktiga vänner kan ge...
Vid 22-tiden åkte jag så hemöver igen. Då hade jag hunnit prata av mig riktigt, riktigt, mycket.
02-01-09, onsdag
Idag har jag verkligen haft en mycket bra och givande dag. En dag inställt på framtiden.
Efter ett bra nattpass sov jag i godan ro hemma till ca 12.30. Under eftermiddagen hade jag den stora äran att få spendera rikligt med tid tillsammans med Sandra. Det är verkligen underbart att se henne nu. Trots att jag skulle vilja krama om henne hårdare och göra "allt" tillsammans med henne, glädjs jag åt hennes tankar och ord. När hon pratar om henne och Jonas använder hon så spontant underbart energirika och varma ord för både hemutvecking och omvårdande hushållssysslor. Hon har nu en sådan framtidstro som spränger alla mina vittnesbilder i småsmulor. Tillsammans med mina "nya glasögon" inser jag hur mycket vi verkligen saknat tillsammans, att vi kom av oss på halva vägen, (kanske direkt eller innan egentligen), och inte vågade tro annat än att tillvaron och vardagen skulle vara just som den var. Båda så blåögt snälla, utan frågor om varför...?
Hur som helst blir jag lycklig av att få prata och vara med Sandra. Dra lite slutsatser och verkligen se glasklart på hur det verkligen var, även det som "såg ganska bra ut". Vi kommer nog ha mycket stor nytta av separationen båda två, även om jag troligtvis får vänta lite på värmen och lyckan, undertiden jag ser till att få min inre tillfredsställelse helt tillbaka. Inser att mina osynliga glasögon borde bära med sig en lång lista på tecken att tillvarata och handlingar att anpassa för rätt tillfällen i framtiden. Kanske inte sitta med datorn i soffan under den mysigaste filmen. Mer mys till i min tillvaro efterlyses... Låt mig hitta rätt...
Under vår eftermiddag tillsammans hann jag få ett gott underlag för tankar omkring min nya lägenhetsprofil. Bäddsoffa, säng och hyllor stod i centrum. IKEA känns både tilltalande och motbjudande på en gång. Ska nog ströva vidare innan jag beslutar mig för inköp. Men en underbart skön bäddsoffa i ljusgrått hittade vi dock, (IKEA Bäddsoffa AIVAK). Underbara kuddar där jag garanterat skulle mysa gott. Dessutom en relativt bra dubbelsängsbäddning... Sandra pratade mycket om färgkombinationen SVART-VITT-GRÅTT passandes min lägenhet. Och med utgångspunkt från soffan tror jag hon har helt rätt...
Med gott om tid kvar till nattarbetspasset handlade jag matvaror. I mitt nya liv ingår ju bland annat att laga mer egen mat. Kanske läsa kokböcker rakt upp och ner och mycket mycket mer. Att åka hem för att laga maten i ensamhet kändes motbjudande. Åkte istället till jobbet.
I vanlig ordning blev mängden mat rikligt tilltagen. Därför blev jag så glad och smickrad när en kollega, Anna, kom insmygandes i köket på jakt efter en kopp kaffe eller något annat aptitretande. Nu kastade hon sig över min tonfiskröra och fick därtill lite spagetti till smaklökarna och magen,
samtidigt som hon strålade i takt med min glädje att få dela med mig. Och nog luktade det gott, minsann...
02-01-08, tisdag
Helt plötsligt har åter igen diktsamlingen kommit att bli viktig för mig. Det brukar i och för sig vara kopplat till mitt behov att förverkliga mig själv. Och visst har jag kommit långt och en bra bit på väg både i form av dikter och annan omvårdnad.
Idag skulle Sandra och jag firat ytterligare en månads tid ihop. Oskyldigt, (som jag ser det), ämnar jag uppvakta henne för att tacka för tiden tillsammans. Det fanns ju många ganska komiska små tecken som omgärdade vårat uppbrott. Sandra ska nu få en ny penna av mig, eftersom hennes tog slut just när hon försökte skriva till denna firandedag i almanackan. Pennan ville helt enkelt inte... *ler*. Om hon nu inte har för avsikt att skriva in detta datum mera, så får hon använda den till hennes mest betydelsefulla dagar i dagsläget och i framtiden. Några dikter från tiden före och efter vårt förhållande får hon också idag, tillsammans med en ros som jag med en mycket stor glimt i ögat "reklamerar". Jag kan inte avgöra om denna diktinramning får någon plats i hennes hem, men det blir spännande att se...
Måndagen den 7 januari: Åkte tidigt till jobbet för att hinna med både det ena och det andra. Redaktörsdagen bjöd på två möten, ett med "STIG" på lunchen och ett vanligt måndagsmöte för oss som trafikledare och informatörer. En text, "I vinterns fasta grepp, en reseskildring" hann jag redigera. Den har legat mig varmt om hjärtat enda sedan jag reste med X2000 mot Göteborg fredagen den 29 december 2000. Den beskrev lite milt det kaos som garanterat rått de sista veckorna i järnvägsvärlden.
Förutom att det tog lite extra tid till jobbet pga förseningar och tät tågföljd, (hade sällskap med styrelsens Jocke), var trafikdygnet mycket lugnare än någon gång den senaste tiden. Efter klockan 17.15 ryckte jag in på övertid pga sjukskrivningar. Det knöt sig riktigt i magen när jag skulle tacka ja. Hade jag varit tillsammans med Sandra hade jag blånekat. Jag har fortfarande ångest över min övertid i relation till henne. Men nu när jag "bara" har mig själv att tänka på måste jag väl lära mig hantera övertidens fördelar på nytt. Men pengar är ju inte allt... (En bitter erfarenhet som gjorde tillvaron tyngre och tyngre för var dag...)
Söndagen den 6 januari: Tålmodigt har jag arbetat mig igenom styrelsepapper, räkningar och annan lagrad information. Det är som att släppa tunga stenar efter sig. Jag börjar få riktig nytta av min bitterhet, ensamhet och saknad. Lägenheten börjar sakta framträda som jag vill ha den, utan pappers- och tidningshögar, med en städad klädkammare och ett stort förråd av både hushållsmateriel och mat. Det ska nästan bli som när jag flyttade in 1994. Lovar att slita ytterligare under våren för detta och min inre tillfredsställelse.
02-01-06, söndag
Hela helgen har jag varit upprymd av effektiv men fruktansvärt tärande stressymptom, rastlöshet, koncentrationssvårigheter och oerhörd saknad. Jag städar frenetiskt och gör allt jag länge velat göra och säkert borde ha gjort under tiden Sandra och jag var tillsammans. Den röra jag så ofta haft i mitt eget hem har ju inte direkt gjort att jag mått bra. Har ju inte ens spontant vågat bjuda hem min egen flickvän, eftersom jag velat bespara henne röran. Men nu hade jag önskat att jag satt och sorterade räkningsavier, tittade i IKEA-katalogen och mätte rummens storlek tillsammans med henne. Jag saknar henne så mycket även om jag vet att jag inte vårdade förhållandet riktigt bra. Till och med min släkt lyckades i efterhand utläsa vad jag redan listat ut kunde bli fallet av min julfirandesfrånvaro, extraarbete och framför allt uteblivna danser som drabbade oss som par. Jag kände mig så långt ifrån henne. Jag längtade så och längtade så efter ett älskade hjärta.
Men jag vet ju att min tvekan ofta är starkare än mitt goda förnuft under tiden för ett förhållande. Mitt goda förnuft går inte heller hand i hand med mina realistiska tankar. Måste agera positivare och mer omvårdande. Mitt bemötande blir ibland kyligt när jag försöker vara klarsynt. Jag är dessutom alldeles för nyfiken på om jag har rätt eller ej, vilket gör att jag ofta ser tiden an utan att i stället agera aktivt och positivt förändrande.
Att säga att jag gjort helt fel, det går tyvärr inte heller, eftersom det kanske var bäst som skedde. Men det är min koppling mellan förnuft och realistiska tankar som måste bli mer homogen med min längtan och önskan, för att kärleken ska bli vårdad och bestående. Jag ska lära mig följande genomtänkta tankars råd:
"TVÅ HJÄRTANS ÖNSKAN SKA VÅRDAS PÅ PLATS, SKAPAS PÅ GEMENSAMMA ORD OCH TANKAR SAMT FÖRVANDLAS TILL LYCKA I VÅRDANDE HANDLING".
Lördagen den 5 januari: Vaknade ganska tidigt trots att jag varit ute och dansat under fredagskvällen. Från första stund kände jag mig i stort behov av mänsklig närhet. Samtidigt visste jag att jag inte skulle kunna få ro någon annanstans än hos Sandra. Provade att vara lugn hos mina föräldrar, men det gick inte. Hoppades därför att jag kunde hitta på något tillsammans med Sandra och Jonas under kvällen, men de hade redan biljetter till den film jag sedan månader velat se tillsammans med Sandra. Därför fanns det naturligtvis inte utrymme för mig. Naturligtvis säkert det bästa eftersom jag måste lära mig leva och finna lugn utan tröst från Sandra. Jonas måste ju också få utrymme om de ska kunna leva lyckliga i alla sina dagar.
Energin fick i alla fall gott utlopp sedan jag lånat bilen av mina föräldrar. De passade på att lämna bilen hos mig i samband med att de tog en entimmas promenad hem. Själv åkte jag till Stormarknaden för att panta stora mängder glas och burkar samt kasta mängder av glas utan pantvärde.
Som ett ytterligare led i mitt nya liv behövde jag nya kläder. Köpte två nya par jeans. Slutligen lite matinköp innan jag åkte hem och städade samt skrev styrelseprotokoll. Det ska bli så skönt att avgå från styrelseuppdraget i maj. Jag längtar efter mindre mental tidspress...
Om kvällen hade jag till slut funnit inre njutning med min ensamhet. Att Sandra hade det bra gjorde mig också lugn. Efter ett förhållande är det alltid nyfikenheten som är den största oroskänslan. Vad gör hon? Hur har hon det? Vågar jag ringa? Skulle jag störa? Men nu visste jag att hon hade det bra i Jonas närhet...
Jag fortsatte min isolerade självvalda tillvaro med tvättande av kläder. När dygnet övergått i söndag bjöd slutligen TV:n på serien om familjen Macahan. För några veckor sedan var jag stolt över att ha tid att titta, nu misströstar jag över mängden tid, (bortsett ifrån att städningen kräver sin tid). Så hård är tillvaron innan man anpassar sig och börjar tänka framåt.
I min framåtanda hoppas jag i alla fall få ett än mer trivsamt hem under våren. Ett hem där jag kan koppla av och åter igen bjuda hem vem som helst, nästan när som helst... Då är nog livet spännande igen...
fortsättning...
Eftersom jag redan, (på bara någon timma), fått underbara e-mail och SMS från vänner, kommentarer rörande texten ovan och exempel på att jag behandlade kärleken väl, är det väl lika bra jag fortsätter med några extra förklarande rader.
Det låter naturligtvis på mig som om jag ska ändra min personlighet över en natt. I själva verket har jag haft flera år på mig att göra de beteendeförändringar jag önskar. Jag har kommit närmare målet för vart förhållande och tror mig nu vara nära ett riktigt delmål när det gäller insamlad kunskap. Redan från början visste jag att just detta förhållande skulle bjuda mycket speciella utmaningar och speciella krav på mig själv. Jag behövde medvind för att lyckas och vara rätt stöd i livet för henne. Jag drevs av en oerhörd lycka, speciellt med tanke på att jag ursprungligen inte vågade tro att Sandra skulle visa mig den kärlek hon nu gjorde. En stor del av denna medvind hade jag med andra ord, men det fanns fortfarande små hinder som gjorde mig avig och till en prins utan rätt dos av kärleksdryck. Denna dryck blir nog smakrikare och underbarare i min framtid...
I viss mån är jag också MYCKET STOLT över den KÄRLEK jag utan tvekan ville skapa och så lätt kunde ge Sandra. Men hon var värd det och mycket därtill...
02-01-05, lördag
Nyss hemkommen, från den första dansen utan förbundet med Sandra, borde jag vara oerhört tom inombords. Men trots att jag så spontant kände att det bara var efter henne jag på slutet av danskvällen ville leta, så fanns förnuftet kvar, att låta de söta turturduvorna i dansen leka. Men visst känns också marginalerna ibland skrämmande små, när man så naturligt och nära stå, millimeter ifrån hur det var när det var bara just vi två...
När vi bjudit upp varandra och Sandra så spontant nämnde att hon just stoppat in några Läckeroltabletter i munnen och lika snabbt undrade om jag skulle ha, var det så konstigt att förhindra det naturligaste, att smaka tabletterna med kyssar för två... Men jag vet att man kan vara henne så nära och ändå vara så långt ifrån, (hade det hela sommaren så). Behöver knappast oroa mig för att vi är så innerligt lika och i sådan "farlig närhet" stå... Litar till att Jonas och Sandra har ett riktigt starkt gemensamt mål..., (annars kanske lite synd ändå, som alla med mig förstå)...
Men fredagens danskväll var otroligt mysig och härlig. Kom med ett öppet opåverkat hjärta, nästan öppen för att leta efter den rätta. Log oavbrutet och kunde berätta om både kärlek och ohejdad smärta. De var ju många som ville få lite klarhet och förklaring. Så jag bubblade på mer än vanligt. Hela danskvällen ville omgivningen få en liten chans att kanske förstå??? Den kanske trevligaste pratstunden fick jag i bilen hem tillsammans med Sandras kusin, Marie. En lyxresa jag inte ville tacka nej till, varken nu eller då...
Fredagen den 4 januari: Förutom dansen, (beskriven ovan), var det en tidig arbetsdag med mängder av inställda tåg. En lunch där jag hade pånyttfödd längtan efter ett riktigt skrovmål.
Den sista biten av det korta arbetspasset avklarades sedan jag kastat mig in i totalstoppsproblematik i Skavstaby och Upplandsväsby. Det löste sig men var lite svårt att samtidigt ha den rätta vetskapen om orsaken, vad som hänt innan jag satte mig på min stol...
Hemma städade jag och sov middag någon dryg timma...
02-01-03, torsdag
Det var en skön känsla att se och träffa en snart lättad kompis blick. Jonas och jag fikade i nära nog två timmar och hade som vanligt mycket att prata om. Man brukar ju säga att killar sinsemellan snackar mycket och ofta om brudar, men det har aldrig kännetecknat mig. Idag var det dock helt naturligt att prata minnen, livsöden och lyfta upp utvalda tjejers personligheter på en välförtjänt piedestal, men utan att påverka. Jonas var ju själv med om, och en av de få som såg, hur Sandra och jag på lekande allvar började tåflirtas och trängas lite extra i soffan om midsommaraftonen 2001...
Har hela dagen känt mig som en ny människa, något som inte kan vara varken en förnekelseprocess eller en mask för ansiktet. Det är helt enkelt jag och mina livsvärderingar som lyser igenom. "Var vän med fienden och fienderna blir få" lär någon klok person ha sagt. Den första delen, (var vän med fienden), har så ofta kommit ur min mun och varit menad av hela mitt hjärta. För de av mina vänner som fortfarande skulle kunna vara oroliga för min hälsa, vågar jag ge en personlig garanti och samtidigt säga: "Låt tiden få visa meningen med min ganska positiva livsfilosofi".
Skulle jag bli expert på området, (efter för många misslyckanden), lovar jag att både skriva böcker och hålla föreläsningar i ämnet "PERSONLIG KRISHANTERING" och "RELATIONSPSYKOLOGI PÅ HJÄRTLIG NIVÅ".
I väntan på de få pendeltåg som gick passade jag på att ringa några av mina vänner. Både Annelie och Cissi pratade en god stund med mig. Nu ser jag verkligen fram emot morgondagens dans på Mälarsalen. Cissi lovade mig mysiga danser. Men i väntan på morgondagen så passade jag på att besöka mina föräldrar och sedan fortsätta mitt städande på hemmaplan.
02-01-02, onsdag: Senare på kvällen...
Visst känns det oerhört tomt att komma hem till ensamheten och endast höra ljudet från vinddraget i ventilationsanläggningen, men samtidigt känner jag mig nu ganska hel som person.
Har just kommit in från vinterns mycket bistra kyla. Det som värmer är den oerhört betydelsefulla middag jag nyss avnjutit tillsammans med Sandra i Söderhallarna. Jag behövde detta som ett led i min krishantering varför jag bjöd på restaurantens goda plankstek. Faktiskt den första biten riktig mat detta år, även om jag bara klarade äta hälften av plankans frestande läckerhet. Det blev två timmar med mycket skratt och många tårar, ofta på en gång. Som present till Sandra hade jag skrivit ut hela min dagbok från år 2001 och alla våra månader tillsammans. Och det var nu verkligen skönt att se och höra att hon har det riktigt bra. Att hon, tillsammans med Jonas, är i rätt famn tvekar jag inte en sekund på. Nu i skrivandes stund värmer det faktiskt att som nära vän följa dem vidare i livet som åskådare och just vän. Historiskt sett har mina ex-flickvänner (till nära nog 100%) funnit sin livskamrat just efter mig. Om jag får tjejerna att förstå vad tjejer borde ha, (vad jag kanske missat att ge???), eller om jag ökat deras insikt om relationskemi och relationskommunikation vet jag inte? Kan bara spekulera och söka mina egna läxor... *ler*.
I morgon går sorgearbetet, (som nu nästan känns avslutat), vidare i en fika tillsammans med Jonas, (efter inbjudan från honom). Han har nog lidit av den ganska oskyldiga "stöldkänslan".
ALL LYCKA TILL JONAS och SANDRA i framtiden...
Nu ska jag bara krypa ner i min säng och mysa. Ett gott tecken på min önskan om värdefullt sällskap var att jag blev fängslad av en tjejs blickar vid Rotebro station, under den halvtimma vi fick vänta på tåget. Hon verkade lika mysig, trevlig och go som Sandra. Mina intryck blev inte sämre under tågresan. Då jag satt diagonalt placerad på i förhållande till henne, med bara gången emellan oss. Jag tror att jag hoppas hon hör av sig. Spännande i alla fall, och kanske så rätt som det i magen kändes...
02-01-02, onsdag
Tisdagen den 1 januari: När jag vaknade upp efter en behaglig men kort sömn var jag aktiv och direkt i städtagen. När mitt boende hos Sandra är slut kan jag ej heller se min lägenhet som hobbylokal. Våra strödda tankar om husletande kan jag också kasta och nu inrikta mig på fortsatt boende i min lägenhet. Därmed fattade jag också historiska beslut om att placera möbelinköp i fokus och dra in alla stora ekonomiska bidrag till modelljärnvägen. Jag har ju nått till en drömpunkt redan och det kan få räcka om jag när som helst skulle få för mig att riva den. Med Sandra hade jag visionen att få placera den i vår framtida källarvåning, nu är den nedläggningshotad. Som konstverk betraktat kan jag fortsätta bygga landskap så länge den står kvar. Börjar visserligen längta efter att flytta, men det kan vara en efterreaktion på att allt inte står rätt till.
Efter någon timma i vaket tillstånd började den oerhörda anspänningen från nyårsfesten släppa. Champinjonsoppa lyckades jag till slut få i mig under dagen. Efter middagstid kom de första tårarna för året, så fort jag ringde mamma för att prata. En liten lättnad i alla fall... Fortsatte att städa med framgång. Att satsa på min hemmiljö kändes riktigt inspirerande. Jag vill ha ny bäddsoffa, Stereoanläggning, draperier och kanske en dubbelsäng? I så många år har jag väntat på att investera i möbler i smak för två, nu får jag lita till mig sjäv att det blir och känns rätt? I och för sig kanske jag till och med tar Sandra till smakråd för att ha ytterligare en anledning att få träffa henne även i framtiden. Vi kommer ju att råkas ofta, ofta, om den allmänna tillvaron är sig lik även detta år.
När eftermiddagen kom var jag uthungrad, sliten och trött. Tog en taxi till mina föräldrar. Yoghurt var det enda jag förmådde äta, allt annat fick mig att må illa bara vid åsynen. Den middagssömn jag behövde inför arbetsnatten blev bara en vaken vila. Trött åkte jag till jobbet och ringde Jenny, (min och Sandras privata krisjour). Tappert stannade Jenny kvar och bjöd sin hjälp mellan mina arbetssamtal som ständigt avbröt. Men hon hjälpte mig att få en bredare syn på tecken, tidsförlopp och tro och tankar. Min tidigare uppfattning om händelseförlopp verkade positivt nog bli styrkt, något som underlättar krishanteringen och min tro på min fd dröm. Nu inväntar jag bara en personligt framtagen punktlista till mig med råd:
"ATT FÅ LASSES FLICKVÄN ATT TRIVAS."
Onsdagen den 2 januari: När natten var kommen hade jag till och med själslig ro. Kanske var det av ren utmattning efter en hård inledning på trafikledningsnatten och all inre krishantering? Men jag kan nog smälta att mina två vänner funnit varandras hjärtan så småningom. Det var i alla fall skönt att få ett lika gulligt SMS-svar från Sandra som tidigare. Jonas och Sandra var nyss hemkomna från dans, (ca 01.30), så jag fick prata några ord med henne och bestämma en lunchdate senare detta dygn. Finns nog hopp om livet i lämplig skepnad...
02-01-01, tisdag
Snart ljusnar det ute. Det är nästan så att jag bittert tror att jag kom lindrigt undan år 2001:s sista dygn med en misshandel och ett krossat hjärta, nära nog sviket hjärta...
Måndagen den 31 december 2001: Efter ett sekundanpassat aningen stressigt brödbak gav jag mig iväg till Stan och festen som Sandra och hennes nya hjärta anordnade tillsammans. Vid centralen hade jag dock oturen att bevittna en mans vådliga fall utifrån tåget på andra sidan plattformen. Hängde inte upp mig nämnvärt på det utan började gå nedför trappan till undre gången. Halvvägs i trappen får jag plötsligt ett slag i nacken och strax därefter ett över kinden. Måste haft maximal tur, (kanske beroende på min ryggsäck och min halsduk), att jag inte drabbades värre. Var nästan vid fullt medvetande och fortfarande stående när omgivningen gjorde mig uppmärksam på att glasögonen flugit av. Hade jag inte förstått sammanhanget, (att han tog mig som problemmakare), så hade jag väl fått men för livet, men nu kunde jag sätta på mig glasögonen och tacka för omgivningens händelseförklaringar och stöd. Adrenalinet uteblev bortsett från några sekundkorta hämndlystna sekundrar ett par minuter senare.
Väl på festen var det svårt att koppla av. Allt eftersom kvällen gick fick jag mer och mer stöd från omgivningen, för vilka ett ljus sakta gick upp. Att världsbilden förändras från en dag till en annan vet vi ju, inte minst sedan hösten och "World Trade Center-kollapserna", men att en till synes stabil parkonstellation, (Jag och Sandra) skulle vara omgrupperad i ny uppsättning från en natt till en annan var nog lika chockartat för dem som för mig. Många gånger var jag trots vittnesbilden långt borta i mina tankar, där jag ständigt återkommande förvånades över min maktlöshet i den uteblivna problemtolknings- och problemlösningsfasen i vårt förhållande. Var problemen så pass små att de inte syntes? Var månaderna inte värt mer än luft? Eller är svaret ännu inlåst och förseglat? Troligtvis är jag aningen bitter...
Tisdagen den 1 januari 2002:
Med ganska svulten mage satte jag mig på nattbussen hem med Jenny och Björn som stöd. Från Centralen fick jag sällskap av en tjej vid namn Cathrin som inte heller lyckats finna avstressande trivsel i nyårsnatten. Givande samtal ända till hemhållplatsen. Matlusten är i skrivande stund ännu inte tillbaka, bitterheten finns där och en liten tröstande tanke... När jag väl kommit över smärtan slipper jag vara sökaren av vardagliga gåtor utan tillgängliga svar...
