01-06-01, fredag
Lyx eller tjugofyra kronor?
Just nu är det skönt att få pusta ut. Gårdagen bjöd inga sådana tillfällen förrän jag strax innan 23.00 gick ombord på nattåget söderut. Under natten har jag underbart transporterats i min egen kupé med dusch. Njutning från första stund till dess jag vid sjutiden i morse tog med mig dagstidningen, gick av tåget och promenerade till frukosthotellet "Savoy" bredvid centralstationen. Då hade jag också hunnit njuta en skön frukostdusch mellan Lund och Malmö. Till skillnad från pluggtiden i Ängelholm, (då jag åkte lika lyxigt), hade jag nu tid att i lugn och ro njuta av den förbetalda hotellfrukosten.
Vid halvniotiden sökte jag upp min kollega Hans för att gemensamt gå till möteslokalen. Fortsatta diskussioner gällande informationssamarbetet med radiostationerna pågick sedan i ca tre timmar. Frågor finns ännu att lösa och komma överrens om. Personligen är jag i delar av annan uppfattning än huvudprojektets grundinriktning och kanske är det därför jag numera sitter med som kritiker och sakkunnig? Hur som helst arbetar vi vidare för att ytterligare utvärdera mötets mening.
Största delen av den arbetsrelaterade vistelsen här nere kommer jag ägna åt vidareutbildning. Totalt sett har jag så många plustimmar redan att jag bara skulle kunna njuta, men det är lika bra att förena nytta med nöje. Trots allt är jag ändå nöjd eftersom jag hann publicera en nyförfattad artikel precis innan jag lämnade Stockholm igår kväll. Hade då förberett den ordentligt under min lediga dag, i onsdags. Lika bra att dra nytta av den inspiration som finns och kommer.
Ikväll tar jag nattåget hem, lagom för att hinna duscha på jobbet innan arbetsdagen börjar.
I övrigt har jag för en gångs skull förföljts av frågor kring 24 kronor. Det var den summan jag spontant gav bort i morse. Det började med fyra lösa kronor, sedan ett sneglande på mina fyra hundralappar och därefter ett lite irriterat och frenetiskt letande efter den tjuga jag var övertygad om att jag hade. Jag hade blivit fängslad och är fortfarande fängslad över frågan om pengar till mat, ställd av en till synes välvårdad mycket ung tjej. Hon var nöjd med det lilla, men jag kunde inte låta henne stanna med endast fyra kronor. Jag vet inte om det var "faderskänslor" eller "känslor i egenskap av man" som väcktes, men hade hon frågat mig nu hade jag hellre velat bjuda på en bit mat i stället för att ge en symbolisk summa pengar. Det kändes som om hon mest av allt hade velat ha någon att prata med. Nu när jag har tid hade jag gärna lyssnat på henne för att höra hennes livshistoria...
Någonting hade hon som ögonblickligen fängslade mig. I ärlighetens namn påminner hon mig om en e-mailbrevkompis med "hård och tuff bakgrund" som jag inte hört av på snart två år. Det sista jag hörde från henne gav en förtvivlad kort beskriven bild av att allt höll på att gå snett. Hon var stark och hade tron, nu vet jag inte...
Torsdagen den 31 maj: När jag gick upp 07.30 visste jag att varje minut var dyrbar. Fram till lunchtid skrev jag bostadsrättsföreningsblad (som trycktes och delades ut), skickade artikelförberedelserna till jobbet och packade inför Malmöresan.
På jobbet var det en stor mängd onormala tågrörelser att sätta sig in i. Detta beroende på en stor mängd arbetsen och avstängda spåravsnitt. Mälarbanan byggs om på flera ställen samtidigt under någon vecka. Därför kunde jag inte riktigt koppla av förrän kvällen kom. Och den utnyttjade jag som tidigare nämnt till webbredaktörsskap på jobbet. Först därefter avkoppling på nattåget.
Onsdagen den 30 maj: Min lediga dag blev en möjlighet att beta av styrelsearbetet. Lite ostrukturerad under dagen, men ändå tillfredsställd med resultatet. På kvällen fick jag avkopplande dans med "JS" hos Nackswinget.
Tisdagen den 29 maj: Lärde mig hur man borde göra. En heldagskurs i "Time Management" med Microsoft Outlook hos "Jönsson & Lepp". Med andra ord knep för att kunna hantera såpass mycket inkommande post och uppgifter som jag i dagsläget har. Frågan är bara när jag ska hinna strukturera mig. Liknelsen med hur man hanterar vanlig post var slående. Föredömligt lyfter man in posten på köksbordet, sorterar och kastar bort reklamen innan man läser brev och sorterar in räkningar. Men så gör ju inte jag... Jag kastar mig över den viktiga och intressanta posten, reklamen ligger kvar där den låg, (inkorgen/brevlådan) innanför dörren. Måste jag lära mig kasta direkt?
Mycket givande och intressant kurs. Fick svar på många av mina frågor under kursdagen. Chansen finns nog att jag ska bli bättre. Men träna på egen hand måste jag definitivt.
01-05-28, måndag
När världen är lagom stor, helgen lång och man älskar livet...
När man lämnar hemmet tidigt en fredag, fylls av reseupplevelser en hel helg och kommer hem sent följande måndag efter jobbet, ja då känns det som semester.
Fredagen den 25 maj: När jag efter en bra arbetsdag satte mig på tåget mot Hallsberg och Mjölby fann jag mig snart tillrätta. Att finna en plats var svårare när hela tåget upptogs av handbollsspelande mellanstadiebarn. Hittade dock en fristad bredvid en trevlig Arvika-tjej, nu boendes i Huvudstaden.
Under dagen hade jag hunnit förbereda mig inför lördagens asfaltsdans. Köpte knäskydd/knästöd och en varm väst. Med tanke på väderprognoserna var det helt rätt tankebanor, trots priset för "märkesvaror".
I Hallsberg bytte jag till ett lugnt tåg. Där sjönk jag in i en nyinköpt bok som jag snubblat över tidigare om dagen. Att ringa Ewa för att få information var en inte alltför lätt uppgift. När mobilens signaler kom fram fick jag veta att hennes mobiltelefonsbatterier höll på att ta slut. Fick till slut ett annat nummer också, eftersom jag skulle vara ganska ställd utan vidare kontakt med Gävlebussen. Största problemet nu var istället ljudnivån i bussen. Det gick inte att avgöra med vem, vilka eller hur många man pratade med. Skulle tro att mobilen slukade minst sex allsångsröster, där Ewa hördes minst av dem alla i ett "vanligt" konversationsförsök.
När jag var framme vid 21.30-tiden var Gävlebussen i Örebro, redo för ett matstopp. Själv gick jag därför till en Pub för att unna mig både en "Stor-stark" och en mellanöl. Hittade ett mysigt ganska centralt beläget bord för två. Där satt jag och njöt tillsammans med min bok i lite småskumt lampsken och bland partysugna pubgäster. Kareoke förgyllde stämningen ytterligare. Till och med samtalen med de som beundrade hur jag kunde koncentrera mig och "plugga" med alla ljud och människor omkring mig var rogivande. Själv vet jag ju min styrka, att arbeta med ljud och rörelse omkring mig, och njutning av den stimulans det ger att inte sitta isolerad hemma. Att det sedan är lite udda att läsa och festa samtidigt är bara ett personligt drag som kommer fram i rampljuset...
Vid midnatt hade jag i alla fall fått ett namn på skolan jag jag skulle övernatta i. Själv uppskattade jag gångtiden till en dryg halvtimma, men verkligheten bjöd nästan en timmas promenad. Kartan hade jag memorerat ordentligt och dessutom grovskissat i tio drag.
På skoltrappan mötte Ewa mig för att lotsa mig in i en ganska mörk sovsal. Inom kort var jag installerad och njöt härlig sömn på mitt liggunderlag och i min sovsäck.
Lördagen den 26 maj: Vaknade i lagom tid för att duscha och packa lämplig utrustning för Motalabuggen. Till startplatsen var det inte långt. Där mötte man många käda ansikten, därebland klubbkamrater som inte med säkerhet hade genomskådat att jag skulle deltaga. Anledningen var att jag stod registrerad som kommandes från Gävle.
När det var dags för start hade vi utfört och registrerat ett partnerbyte. Ewa valde att dansa med ordinarie partner och jag dansade gärna med Linda Eriksson som ursprungligen framfört förslaget till mig. En spännande lösning med tanke på att vi nog endast hade ca fyra danser tillsammans tidigare i livet. Kapaciteten på oss två tillsammans tvivlade jag inte en sekund på.
Själva Motalabuggen ordnades så att ett led av högtalarförsedda följebilar åkte den en mil långa danssträckan med två grupper mellan varje bil. Till musiken som spelades dansade grupperna växelvis två låtar och promenerade två låtar. Med jämnna mellanrum var det välbehövliga vätskekontroller. Solen sken och det blev allt varmare.
Inom det underbara Gävlegänget blev jag snabbt det "svarta fåret" eftersom jag bar svart linne istället för en färgglad T-shirt med texten: "Här kommer en bugg-Gävel". Hade bestämt mig för en "neutral" representation. Själva asfaltsdansen bröts också av i centrala Motala med uttagningar i själva tävlingsdelen.
Jag var heltänd när vi gick upp på dansscenen, varför jag både tror och tyckte att Linda och jag gjorde ett underbart tävlingsheat. Åtminstone gjorde sig responsen gällande under flera timmar efteråt, där det både var beröm och nämndes önskemål om att jag skulle komma upp till Gävle och lära ut mitt "naturliga fotarbete" och dansstil.
Nästa uttagning kom vid Motala folketspark, efter avslutad asfaltsbit. Där tyckte jag dansscenen var trängre och vår dans något lite begränsad. Med den kapaciteten som vi båda har, borde vi kunnat göra så mycket mer. Jag måste mentalt anpassa mig, (nu när jag gått upp en tävlingsklass), att ge mer av intensiva turkombinationer. Å andra sidan var berömmet återkommande utifrån. När den sociala dansen om kvällen startade fanns vi inte med som par i presentationen av semifinalpar. Spontant var jag lite besviken på att inte få tävla vidare, men å andra sidan hade jag inte bytt ut ett enda par mot mig själv när jag verkligen såg hur otroligt starkt semifinalens startfält var. Jag njöt av vad jag såg. Finalen var inte sämre den och det Linköpingspar som till slut vann gjorde det med stor ära och mycket beröm.
Efter danskvällen i Motala folketspark var jag trött. Hade inte lyckats bli vän med det runda dansgolvet och under slutet av kvällen varit ett lätt byte för "allt och alla", oavsett om de kunde dansa alls... Även om jag säkert såg bekymrad ut vid vissa tillfällen, så var jag nöjd när jag kom med limousinen hem till logiskolan.
Söndagen den 27 maj: Efter att en kortare tid pustat ut efter den långa dansdagen gick jag barfota ut i försommarnatten för att vandra ner till källaren och duschen. Rusningen till duschen var inte så stor som jag trott. I stället lärde jag känna en trevlig Kalmartjej då vi ostört och fritt kunde duscha och konversera.
När jag kom upp från duschen hade alla roligt åt mig. Min solbränna var i högsta grad ojämn och formerna av mitt linne, utan ärmar, framgick tydligt. Trots den röd-rosa färgen, (tack och lov mindre rosa än entrébandet), sved det inte mycket. Om morgonen stramade visserligen huden lite, men det var inte så farligt som alla andra var övertygade om.
Sov gott och vaknade pigg. Duschade och packade i ordning efter att ha ätit en god frukost och betalat för mig. Vinkade av Gävlebussen efter att ha varit med på ett flertal gruppfoton. Därefter fick jag skjuts av nattens duschbekantskap och hennes pardanspartner till Linköping.
I Linköping hände det konstiga saker. Kvällen skulle bjuda dans i Ljungsbro, just utanför Linköping, senare på kvällen. Hur gärna jag än ville åka dit hade jag bara ett fåtal alternativ att välja på. Om jag åkte hem till Stockholm först var det tveksamt om jag skulle fylla en bil och om jag sedan skulle vara pigg nog att åka tillbaka T.o.R Linköping. Samtidigt hade jag tanken på vandrarhem, men den tilltalade mig inte riktigt så mycket som man kan förvänta sig när jag är danssugen. Itti, en underbar danskompis och nära kompis till en av mina tävlingsdanspartners ("JS"), hade jag många gånger önskat mig telefonnummer till, men aldrig hunnit fråga på allvar. En siffra kunde jag visserligen, men med den kom jag inte långt. Ytterligare sökmetoder var dessutom uteslutna, varvid jag djupt funderande stod och sörjde mina alternativ. I mellan tre och fyra minuter hade jag varit på Linköping central, med flackande blick mellan mobiltelefonens display och informationsskärmen för avgående tåg, när jorden krymte och en uppenbarelse var ett faktum. I säkert fem sekunder stod jag med blicken fäst på en person som kom gåendes rakt emot mig. Ska erkänna att jag sänkte blicken en kort sekund för att se om synen var densamma i nästa ögonblick. Ytterligare någon sekund och hon sken upp en aning när hon såg mig, lika chockad som jag... Där fanns hon, Itti, när jag behövde henne som bäst. Hennes spontana fråga var om jag skulle komma på dansen. Därefter blev jag lovad tak över huvudet och preliminär skjuts till och från dansen, när hon fått klart för sig mitt dilemma och högsta önskan. Vilken lycka...
Resten av dagen blev som en drömsemester. Min bok kunde jag ägna all tid i världen, under tiden jag tillbringade på ett café. Två ordentliga promenader hann jag också med innan jag åt Amerikansk sallad på min favoritsalladsbar, (pizzeria). Då hade jag också hunnit få information om hur jag skulle hitta hem till Itti varifrån dansresan skulle företas.
Gjorde mig i ordning, lite grovt, på toaletten vid Linköping central. Finputsningen hann jag sedan med hos "Itti", som dessutom bjöd på svalkande dryck i sällskap med hennes kompis Ann-Sofie.
Dansen blev en utsökt tillställning. Jag fick utlopp för alla hämningar jag haft i trängseln på dansgolvet kvällen innan. Här fick jag utlopp för spinnar i alla tänkbara lägen. Underbar dans, inte minst tillsammans med det säkra dansesset Anna. Synd att det var sista dansen för säsongen på hennes hemmaplan. Itti och hennes kompis var också otroligt roliga att dansa med. Som sagt var, en superkväll på fyrkantigt dansgolv till ZLIPS.
Hemma hos Itti tog jag mig en välbehövlig dusch innan jag fick äran att ligga på bäddsoffan och läsa, istället för mitt medhavda liggunderlag. Sov supergott och trivdes utomordentligt i en av de mest spännande och välplanerade lägenheterna jag varit i.
Måndagen den 28 maj: Vaknade pigg ca en kvart innan Ittis klocka skulle ringa. Låg kvar i min sovsäck och läste. Sedan blev det dags för dusch och frukost innan vi båda lämnade lägenheten strax före klockan nio på morgonen.
Jag styrde mina steg mot stationen för att vid lämpligt tillfälle ta mig tillbaka till Stockholm och så småningom en ny arbetsdag.
Arbetsdagen är nu i det närmaste slut och lite sällskapssjuk ska jag bege mig hemåt.
01-05-25, fredag
Det är inte så fruktansvärt tidigt på morgonen, men jag är ändå lite tröttare än jag helst av allt skulle vilja vara. När klockan ringde vid sjutiden sov jag riktigt gott. Att packa kändes som ett överreklamerat nöje, om man bortser från resultatet. Efter jobbet ska jag direkt åka vidare till Motala och ett evenemang som jag har föga lite erfarenhet av. Känns mer oplanerat än mycket annat jag har företagit mig i mitt liv. Men det är klart, bara jag lyckas få kontakt med Ewa på plats så får jag väl ty mig till henne och hennes gäng.
Helgdag, torsdagen den 24 maj: Kvällen avslutades med en vacker vår-sommarnatt. Kylslagen satt jag en kortare stund på en brygga i Hägernäs och drack Kaffe och åt M´c Donaldspaj. Till själva bryggan hade jag övertalat "Yes" att följa med när hon ändå ivrigt förespråkat ett matstopp. Annars var det både fel väg och tidpunkt med tanke på att jag behövde sova och "Yes" tyckte tillvaron var kylig. Håller med henne, även om jag själv hade kunnat sitta på bryggan i timtal för att njuta av vattnet, lugnet och utsikten. Dessutom hade vi tillgång till bra musik, strömmandes ut från ett hus med någon ungdomsfest. Musiken var dock 80-tal till största delen...
Vad föranledde då denna vilsnekomna färd med "Yez"? Jo, sommarens utedans på Hågelby hade bjudit en underbar danskväll med flera olika och okända danserskor. Många duktiga dansare från klubben fanns också på plats. Med andra ord helt perfekta förutsättningar för en hel del sommarkänslor och njutning under bar himmel, inte att förväxlas med vårkänslor. Nej, här pratar vi om de få myggor som dansade omkring oss och den äkta vinden mot kinden???
Helgdagen i övrigt bjöd mest på styrelsearbete. Känns som om jag fortfarande ligger efter en del på detta område. Men skam den som ger sig.
Onsdagen den 23 maj: Kunde njuta av en välbehövlig sovmorgon som jag tidigare bytt till mig. Egentligen ett riktigt dåligt byte med tanke på att jag fick arbeta några timmar längre tid än kortpasset jag bytte bort.
När väl ordinarie arbetspass var slut var jag rejält splittrad. Samtidigt som kvällen, dag före ledig helgdag, inbjöd till ett pubbesök kände jag att jag var tvungen att få en del redaktörsjobb avklarat. I och med att jag varit ledig ganska mycket i maj har uppgiftslistan växt. Dessutom lyckades jag inte få tag i de personer jag skulle vilja dra med ut, så istället tog jag en två och en halv timmas effektiv övertid för att publicera vad andra önskat sig på vårt Intranet. Lyckades bra och kopplade därefter av med en fika på 7-eleven vid midnattstid. Efter att ha läst ett antal intressanta sidor i en medtagen bok åkte jag slutligen hem med sista pendeltåget för trafikdygnet, riktigt nöjd, harmonisk och glad...
01-05-22, tisdag
Börjar bli riktigt trött nu. En riktigt skön vårkväll ute nu, även om dagen varit småkylig. Är på väg hem efter ett träningspass i Gävle med Ewa inför Motalabuggen. Härlig och roande dans med denna störtsköna tjej. Undrar bara hur dansen och turerna kommer att kännas på asfalt om lördag? Från det underlaget har jag i det närmaste ingen erfarenhet.
Dagen i övrigt har bjudit på Outlookadministratörstjänst och webbtjänstgöring. En hektisk problemlösardag med resultat, om än till stora delar osynligt för de flesta. Borde göra ytterligare någon timma på jobbet inatt för att känna mig helt nöjd, men frågan är om jag orkar. Bör nog vänta till imorgon då jag förhoppningsvis har mer att ge... Har redan, i det närmaste, en hel arbetsdag att ta ut i ledighet sedan tidigare redaktörsarbete utöver mina schemalagda dagar.
Måndagen den 21 maj: Efter att ha varit ledig i ganska precis en vecka var det helt okej att komma tillbaka till jobbet. Visserligen drygt 100 olästa e-mail, men några av dessa kan vänta på genomgång.
Gick om kvällen en långpromenad som avslutades med att jag tog bussen tillbaka till de centrala delarna för att hitta en bra toalettinrättningsmiljö. Därefter var det dags att ta tunnelbanan ut till Jenny. På vägen ut köpte jag mjölk och chokladpudding för att stilla ett plötsligt uppkommet sug. Det dröjde några timmar innan jag lagade i ordning läckerheten...
Slutligen måste jag erkänna att dagboken inte riktigt varit sig lik i alla webläsare. Mina stilblad och jag kom inte riktigt överens om layoutreglerna för en ny kodkombination. Tror mig nu veta bättre, även om jag är lite handikappad eftersom alla mina datorer köper mina idéer utan att förvränga presentationen mot mina kodningstester. Det är ju naturligtvis inte meningen att textbredden för sidan ska vara över 100 ord utan skärmvisade radbrytningar...
01-05-20, söndag
Bröllop med mera...
Har just drabbats av ett visst nederlag, men är i övrigt toppenglad. Glädjen finns kvar från gårdagens bröllopsfest och en god städlust idag. Nederlaget kommer sig av att mina fönster ännu inte låtit sig putsas. De vaktades av alltför många spindlar i alla tänkbara vrår och dessutom av den spindelsort jag har fobiliknande respekt för.
Lördagen den 19 maj: Så fick min barndomskompis äntligen sin prinsessa i ett underbart bröllop i S:t Johannes kyrka, centrala Stockholm. Prästen var en underbar Norska som verkligen förgyllde stämningen och gjorde förutsättningarna perfekta. Jag rördes av vart enda §ord som jag med mitt norskälskande öra fick höra.
Enda sedan förlovningen mellan Monica Løvnes och Niklas Ingerstam, påsken 1998, har jag hoppats att denna dag skulle komma.
Själv hade jag haft en hektisk dag. Införskaffat bröllopspresent och författat en intressant sammanställning över Niklas och min barndomstid tillsammans. Faktum var att jag blev färdig och nöjd med resultatet endast någon minut innan jag lämnade hemmet. Då hade jag omväxlande kollat på klockan, gjort mig i ordning, författat, redigerat och slutligen skrivit ut med önskvärt resultat. För att vinna tid hade mina föräldrar lovat att bistå med skjuts till kyrkan. Efter att själv ha kört och hämtat mina föräldrar åkte vi gemensamt till kyrkan varifrån mina föräldrar körde vidare.
Med ca två minuters marginal var jag som sista gäst inne i kyrkan och tog plats på höger sida. Sakta men säkert kände jag igen det ena ansiktet efter det andra. Inte utan att det känns som om jag varit frånvarande i ett antal år. Järngänget runt Niklas, (sedan hans gymnasietid), kunde kännas igen på långt håll till hållning och uppträdande men var nu utseendemässigt mycket äldre och mognare. Vår gemensamma vän Alexander Kallas stod för mycket stämningsfylld solosång med låtar av Tomas Ledin, Uno Svenningsson och Ted Gärdestad.
Prästen Hilde Frøkedal gjorde garanterat vigseln till en ytterst minnesvärd stund för brudparet. En präst som jag tror alla skulle vilja bli vigda av. Att det var hennes andra vigsel som präst märktes inte och var absolut ingen nackdel.
Utanför kyrkan var det omväxlande soligt och molnigt. Vinden tilltog snabbt i styrka ute på kyrktrappan och kortvarigtregn började falla så snart brudparet åkt sin väg i en vacker svart veteranbil. Själv följde jag med huvuddelen av den Norska släkt- och gästskaran till festlokalen "Stallet" i Upplandsväsby. En kulturminnesmärkt byggnad perfekt till storlek. Bröllopsmenyn var helt underbar och oerhört välsmakande.
Talen blev många och kompletterades med underbara video- och bildvisningar, till och med innehållande bilder från själva vigseln och början av festen. Så småning om blev det bröllopstårta och dans. Än en gång fick jag lov att förundras över vad tid kan göra. Niklas systrars barn, som jag minns som mycket små, var nu stora. Camilla fick jag nu den stora glädjen att dansa och prata med, bara ett par år yngre än min nuvarande tävlingsdanspartner.
Vid 02.40 gav jag mig av på en femtio minuter lång promenad hem. Gryningsljuset var underbart och temperaturen precis lagom för att inte frysa, iklädd min grå kostym.
Fredagen den 18 maj: Under dagens lopp började jag författa texten om Niklas och min kamratskap. På kvällen hämtade jag "JS" för att dansa på Yesterday. En trevlig danskväll där Wahlströms spelade. En liten sträckning på benets baksida gjorde mig lite mindre rörlig, men det blev bättre ju längre tid som gick. Var nöjd med dansandet när det blev dags för hemfärd. Då hade jag hunnit dansa med alla jag ville.
Huvudkänslan för dagen har varit "ensamhet". Djup in i mitt hjärta har det under dagen strömmat ett otal lika starka känsloyttringar som verkligen ökat vetskapen om att jag verkligen lever. Har varit hemma hos mina föräldrar sedan igår kväll, efter att jag kommit hem från Gävle och efter min dansträning med Therese.
Hos mina föräldrar har jag gått igenom nära nog 100 filmer, plus ett trettiotal egna filmer, varifrån valda bilder scannats.
När jag gick igenom mina egna bilder från tonåren blev jag kär på nytt. Lite konstigt att känslorna var starkare förr, samtidigt som jag förstår att man inte var lika misstänksamt utvärderande och kravfylld då som nu. Sedan är det väl alltid så att känslor som inte blivit negativt avfärdade kvarstår som ett outforskat och lyckligt frågetecken i ens liv. Men icke desto mindre kommer jag alltid att varmt bära med mig och älska känslan av lycka jag hade på ett läger i början av maj 1988 och tiden runt omkring. Så spännande, och jag så oskyldigt feg... *ler*.
Ensamheten väcktes inte som mest av de bilder jag förväntat mig. Visst saknar jag alla som gått ur livet, inte minst de som gjort det relativt unga, men mest saknar jag alla vänner jag tappat den goda kontakten med. Så många som jag skulle vilja få ett e-mail av och så många som jag skulle vilja skriva till om jag bara kunde.
Bilderna väckte starka sommarminnen. Fram till tioårsåldern hade jag och min syster ett underbart syskonpar till kompisar på landet. Plötsligt ett år, (vi var bara i Ö-vik på somrarna), hade de sålt sitt landställe och var inte där. Har visserligen lyckats återfå viss kontakt på senare år via nätet, men sagan som inte fortsatte tillsammans med Pella och Åsa kommer jag alltid att sakna... Dessa minnen väcktes till superskarpa minnen via bildmediat.
Trevliga minnen fanns naturligtvis också. En mysig tid vid öppna spisen i bagarstugan, byggnationen av "nybygget" på landet år 1976, skidresor och läger, högstadietiden med gänget och inte minst pop-tiden med bandet "FART OCH RÖRELSE" tillsammans med klasskamraterna Micke, Annika och Ulrika.
När man är ledig som jag kan man verkligen säga att livet leker. Klockan är 10.36 och jag sitter på mitt favorit café i Gävle. Innan öppningstiden var inne satt jag en och en halv timma på en bänk och solade. Lyx med tanke på att nyhetssändningen hemma hos Ewa berättade om ett kraftigt regnväder som raskt närmade sig huvudstaden söderifrån och redan hade hunnit till Södertälje.
Och vem är då Ewa? Jo, naturligtvis en av mina underbara dansvänner som häromdagen övertygade mig om att ställa upp i Motalabuggen. Eftersom jag tidigare varit intresserad av att dansa med just henne, och många gånger njutit av det i olika danssammanhang, var det enkelt att svara JA. Således var jag igår kväll med på träningen i Gävle Rock´n Roll Club, GRRC.
Tvättade alla smutsiga kläder och städade lite smått efter bästa förmåga, samtidigt som jag simultant försökte lösa andra problem genom e-mailande och läsande på nätet. Den effektiva verkliga verkningsgraden har jag svårt att uppskatta. Det enda jag är klar över var att jag fortfarande vid början av min Gävleresa hade kvar min dimmiga verklighetsuppfattning. Men timingen var perfekt och jag var vid framkomsten pigg, nytänd och frisk som en nötkärna. Helt underbar tillvaro och en välkomnande sol i den mysiga staden.
En historisk dag med 74 tävlingar i ryggen, 21 uppflyttningspoäng totalt och nu äntligen sex nödvändiga poäng tillsammans med en och samma partner för att bli uppflyttad en tävlingsklass. "Tess" är idag en hjältinna i mina ögon sett, när vi nu tar steget upp i C-klass.
Dagen började annars ganska kaotiskt. Packade tävlingsväskan vid sextiden på morgonen, letade bilder som jag lovat ge bort och blev därefter överraskad när det ringde från jobbet. I god tro hade jag missat att jag, förutom kommande natt, skulle jobba morgonturen. Min spontana kommentar var att; -"Men jag har ju folk som väntar på mig i Köping." Vid närmare eftertanke insåg jag att mina problem fick lösas från från arbetsplatsen. Detta lyckades efter lite bekymmer, och efter att jag traditionsenligt köpt kanellängder till mina "försovningsdrabbade" medarbetare. Kom med ett tåg med minsta möjliga marginal i förhållande till tävlingsstarten. Mina kollegor hade då hjälpt mig att komma iväg i förtid.
Någon uppvärmning blev det inte, utan i princip direkt ut på tävlingsgolvet. Kanske tur med tanke på att jag var allmänt sliten efter en diger arbetsperiod och "Tess" inte var i toppform utan riktigt tappert dansande. Rakapparaten visade sig vara motvillig under mina förberedelser och slutade raskt att fungera. Lika vacker och söt som "Tess" var, lika ovårdad och orakad var jag. Hoppas kontrasten var till fördel? *ler*
Vår dans räckte som sagt var till final, men kvartsfinalen var det enda heatet jag verkligen kände 100% tändning och dansglädje för. En underbar Carola-låt strömmade då ut genom högtalarna och ryckte tag i varenda liten dansnerv. Wow, jag njöt faktiskt och "Tess" dansade som en Prinsessa. Semifinalen var också ok och när det blev omdans om ytterligare en finalplats för några andra par var jag övertygad om vår finalplats. En final som till stor del handlade om Gävledansare... För vår del var det mest en slags transportsträcka till prisutdelningen. Hårt att säga, men lyckan var redan i hamn...
Under hemvägen från Köping firade jag med en otroligt god Grekisk sallad som jag köpt på en pizzeria.
Nu sitter jag som sagt var och väntar på ett troligtvis lugnt nattarbetspass på mitt jobb, tågtrafikledningen...
Idag har jag hunnit jobba, se Sverige förlora Ishockey-WM-semifinal mot Tjeckien efter straffläggning, hunnit att se Eurovision Songcontest från Danmark och minnas mig tillbaka 24 år till den dagen då familjen åkte och hämtade en ny bil i Täby tillsammans med farmor, farfar och farmors kusin.
På plats i Mölnbo stötte jag snart på den olycksplatsansvarige som tyckte det var trevligt att få sällskap av någon ytterligare med säkerhetsutbildning, och då inte minst med tanke på att han löpande skulle ha kontakt med mina kollegor på tågtrafikledningen. Jag fick låna en reflexväst, säkerhetsväst, märkt "Tågvarnare". En roll som jag inte riktigt ville stå för på olycksplatsen. Men intressant var det att följa såväl utredningsarbete som bärgningsförberedelser och samtidigt ha tid att prata med ortsbefolkningen och själv leta en presenterbar teori till olyckan. Artikelmässigt ville jag inte gå ut med annat än direkt försvarbara fakta. Rykten finns det direkt tillräckligt av och den tekniska utredningen bör få säga sitt så småningom...
Efter några timmar på plats fick jag skjuts en bit på vägen hem. Vid det laget var artikeln så gott som färdigformulerad och kort därefter inskriven på datorn, lagom att presenteras under torsdagen.
Idag har jag arbetat med specialuppdrag åt tågtrafikledningen. Var på Sveriges Radio och fick en god inblick i trafikredaktionens arbete och behandling av de trafikstörningsuppgifter vi löpande förser dem med. Kunde också följa det senaste i flödet av VARGOBSERVATIONER. Just då var det i mina hemtrakter vid Rotebroleden där den senast hade observerats under förmiddagen. Vi fortsatte med ett möte som behandlade framtiden och modern hantering av detta informationsflöde. Mötet kommer att följas upp i Malmö i början av nästa månad. Förhoppningsvis kan jag komma ifrån och närvara även då. Ganska intressant att jobba på det rikstäckande planet.
Solen sken och värmen gjorde att T-shirt var rätt under eftermiddagen då jag åkte hem. Om kvällen när jag åkte till träningen hade det blivit aningen mer kylslaget, men en härlig kväll och romantisk fullmåne.
Även gudarna sköt salut. Just när jag satt mig vid datorn och börjat författa ett e-mail med inställelsen av födelsedagsfikat, och för min del efterföljande dans, började det plötsligt åska. Två riktigt nära och kraftiga smällar samt därefter några mindre smällar innan ovädret drog bort lika snabbt som det kom. På kvällens väderleksrapport kunde man se att ovädersmolnet inte bara kommit för att fira mig, lokalt, utan varit ett molnsystem som snabbt rört sig från södra sverige längs kusten och ut mot Finland, nord-ostlig riktning, efter Rotebro.
Under en stor del av dagen sov jag. När jag väl var på benen var jag ostrukturerad, ineffektiv samt lite snurrig. Ett blomsterbud kom med en stor blomsterbukett som fick mig att bli glad och lite piggare. Blomsterprakten bar mina vänner Christofer och Gabriellas avsändare, något som inte gjorde saken sämre. Fram emot kvällen åkte jag över till mina föräldrar. Pappa var på en klassåterträff från realskolans tid. Jag och mamma firade med lite prinsesstårta. Personligen var jag inte till roande sällskap i mer än någon timma, då jag blev trött och la mig för att sova resten av kvällen. Pratade lite med pappa när han kom hem om natten och gladde mig åt alla fina presenter jag fått. Ytterligare några fina kastruller till köket och en fin borrmaskin som omgående kommer att komma väl till pass.
Efter byggandet och spacklandet begav jag mig till Jenny. Där blev jag bjuden på en underbart god födelsedagsmiddag. Lövbitar med underbar sås serverat med ris. Därefter vet jag inte riktigt hur det gick till, men jag hamnade på Mälarsalen trots att det var lördag och danspubliken skulle utgöras av långt mer tacklingsbenägna äldre dansare än jag brukar gilla.
Hur som helst fick tunnelbanetåget som Jenny och jag färdades i tekniska problem vid Medborgarplatsen. Därför beslöt jag mig för att följa Jenny en bit på vägen. Resten av storyn kan man bara gissa sig till... (och nästan få rätt...). Kvällen blev så annorlunda som jag föreställt mig, men samtidigt ganska bra. Jag fann mig tillrätta och hittade egentligen bara en äldre herre som skulle förfölja mig med den vassaste armbågen han kunde frambringa. Själv kunde jag inte låta bli att kommentera någorlunda hörbart, (för mig själv), fraser likt: -"Oj, där hade vi en armbåge". -"Det var konstigt, en armbåge i ryggen". "Å, en vass armbåge också. Kan det vara nödvändigt?". Det tjänade knappast något till just då, men jag märkte inte av honom något mer under kvällen i alla fall... Efter dansen gjorde jag Jenny sällskap hem.
Hemresan tidigare från Malmö blev effektivt utnyttjad tack vare min platsbiljett i "glasburen" på X2000, där PC-platser finns. Genom att läsa och testa fick jag i alla fall lite ny kunskap genererad.
I Malmö njöt jag av ett traditionsenligt besök på cyberspace-café och avkoppling till en kopp choklad och blåbärspaj. Därefter en promenad som jag gärna hade förlängt några timmar ytterligare. Vädret och stämningen var perfekt...
I natt får det bli protokollskrivande. Troligtvis får jag fortsätta under morgondagen, när tankarna och huvudet klarnat något.
