Dagbok, december 2001

02-01-01, tisdag

Snart ljusnar det ute. Det är nästan så att jag bittert tror att jag kom lindrigt undan år 2001:s sista dygn med en misshandel och ett krossat hjärta, nära nog sviket hjärta...

Måndagen den 31 december 2001: Efter ett sekundanpassat aningen stressigt brödbak gav jag mig iväg till Stan och festen som Sandra och hennes nya hjärta anordnade tillsammans. Vid centralen hade jag dock oturen att bevittna en mans vådliga fall utifrån tåget på andra sidan plattformen. Hängde inte upp mig nämnvärt på det utan började gå nedför trappan till undre gången. Halvvägs i trappen får jag plötsligt ett slag i nacken och strax därefter ett över kinden. Måste haft maximal tur, (kanske beroende på min ryggsäck och min halsduk), att jag inte drabbades värre. Var nästan vid fullt medvetande och fortfarande stående när omgivningen gjorde mig uppmärksam på att glasögonen flugit av. Hade jag inte förstått sammanhanget, (att han tog mig som problemmakare), så hade jag väl fått men för livet, men nu kunde jag sätta på mig glasögonen och tacka för omgivningens händelseförklaringar och stöd. Adrenalinet uteblev bortsett från några sekundkorta hämndlystna sekundrar ett par minuter senare.

Väl på festen var det svårt att koppla av. Allt eftersom kvällen gick fick jag mer och mer stöd från omgivningen, för vilka ett ljus sakta gick upp. Att världsbilden förändras från en dag till en annan vet vi ju, inte minst sedan hösten och "World Trade Center-kollapserna", men att en till synes stabil parkonstellation, (Jag och Sandra) skulle vara omgrupperad i ny uppsättning från en natt till en annan var nog lika chockartat för dem som för mig. Många gånger var jag trots vittnesbilden långt borta i mina tankar, där jag ständigt återkommande förvånades över min maktlöshet i den uteblivna problemtolknings- och problemlösningsfasen i vårt förhållande. Var problemen så pass små att de inte syntes? Var månaderna inte värt mer än luft? Eller är svaret ännu inlåst och förseglat? Troligtvis är jag aningen bitter...

Tisdagen den 1 januari 2002: Med ganska svulten mage satte jag mig på nattbussen hem med Jenny och Björn som stöd. Från Centralen fick jag sällskap av en tjej vid namn Cathrin som inte heller lyckats finna avstressande trivsel i nyårsnatten. Givande samtal ända till hemhållplatsen. Matlusten är i skrivande stund ännu inte tillbaka, bitterheten finns där och en liten tröstande tanke... När jag väl kommit över smärtan slipper jag vara sökaren av vardagliga gåtor utan tillgängliga svar...

01-12-31, måndag

Jag tror jag håller på att bli mer hysterisk av en tokig gammal tant på pendeltåget än någonting annat här i tillvaron. Hon skrattar kort och hysteriskt till ingenting. Det ska möjligtvis vara varmgångslarmets tjutande varningssignal på jobbet som kan störa tillvaron än mer? Hur som helst avskärmar jag mig nu med musik från datorns CD-spelare i mina lurar. Marie Fredriksson är min tröst i en tillvaro som borde vara hopplös och som helt klart varit overklig sedan jag sist skrev. Så overklig och på något sätt så rent och nästan vackert obeskrivligt självklart... Nej, obeskrivligt hjälplös tillvaro har det plötsligt blivit...

Lördagen den 29 december: Under arbetsnatten hade jag känningar av en allt mer tilltagande förkylning och matthet. Kroppen ömmade över allt. När jag blev avlöst var klockan 07.00 och jag "fri". Men jag förmådde inte att åka hem, utan sov i fikarummets soffa till tolvtiden på dagen. Detta utan att ha fått ett piano i huvudet...

Pallrade mig hem och sov vidare... Lite nyponsoppa under kvällen och mera sömn...

Söndagen den 30 december: När förmiddagen kom hade jag bortsett från gårdagens hemresa nästan sovit i tjugosex timmar. Mina öron kändes bättre men halsen var svullen. Utvilad åkte jag dock till jobbet...

Under arbetsdagen pratade jag med Sandra ett par gånger. Det är tråkigt att jag aldrig läser olyckbådande signaler fel, men sanningen ska ju vara kall och nästan oberäknelig. Jag önskar att jag ibland kunde ha fel, om vi nu bortser ifrån vad som kanske är bäst...
   Hur som helst handlade jag på vägen hem för att kunna baka matbröd till nyårsfesten som bland annat Jonas och Sandra ska arrangera. Denna kväll vände Sandra gärna bort sitt huvud. Kanske inte helt säker ändå, men tanken var uppenbar... Dags att avskedas från posten som pojkvän...

Kanske en sista natt tillsammans, men hur som helst en bra och betydelsefull natt med takets stjärnor sakta vackert borttynande. Hur nyårsfesten kommer att vara vet inte jag, det vet ingen...

Måndagen den 31 december: Hela dagen har känts stabil. Kanske var det jobbets krävande koncentrationsgrad och uppmärksamhetskrav som tvingade undan alla privata känslor? Kanske undanstoppade känslor eller i värsta fall inga känslor alls??? Men känslorna kommer nog på kvällens fest, så jag kan nog vara lugn tror jag???

Bakning blir det under tidspress, därefter personligt iordningställande till festen arrangerad söder om stan. Bara till att hoppas på pendeltågen ikväll. En sista puss till Sandra i mina tankar... PUSS!!!

01-12-28, fredag

Att det skulle vara fredag, en dag som denna, har jag svårt att förstå. Jag håller som bäst på att ladda inför en arbetsnatt som jag tror kommer att bli tuff och hård. Stora mängder snö och blåst är utlovade. Själv ska jag ha hand om tågtrafiken på "Västeråssidan" där det finns ett antal stationer, (bland annat nyombyggnader), där växelvärmekapaciteten visat sig vara bristfällig och ej tillräcklig.

Även om jag på intet sätt hade det värst igår, så fick jag kasta mig in i trafikkaosets verklighet direkt klockan 06.00. Jag hittade raskt lösningar som visade sig effektiva i längden, men som försenade några pendeltåg med drygt fem minuter i inledningsskedet. Å andra sidan havererade även tågen lite här och var beroende på kylan, varför jag ibland kunde nyttja dessa förseningar väl och trafikera än mer effektivt än normaltidtabellen för området runt Kungsängen/Bro. Tågtrafiken glesades ur under dagen varvid trafikledningseffektiviteten i det närmaste kunde motsvara tidtabellskraven...
   När sju och en halv timmas arbetspass var över hade jag bara hunnit lämna min arbetsplats någon enstaka minut. Under en kortare tid understödde jag även en andra arbetsplats samtidigt...

När jag avslutat torsdagens tuffa men mycket roliga arbetspass, (allt sedan man slutat svära över alla problem), åkte jag till Sollentuna för att klippa mig. Det som skrämde mig lite var de mörka och svarta trötthetsringarna under ögonen som i spegeln framträdde lika starkt som mina markanta ögonbryn. I hemmet visade sig min trötthet tydligt. Efter att ha pratat med Sandra, (lika trött), gick jag och la mig. Då var det fortfarande barnprogramstid...
   Vaknade efter ett par timmar av en telefonuppringande tidningsförsäljare. Innan jag återgick till sovande läge pratade jag någon timma med min kompis "Blomman".

01-12-26, onsdag

Trots att dagarna går lite för fort har jag hunnit njuta och lida av många sinnesstämningar. Mest njutning trots allt, även om man ibland kan känna sig vilsen i sina flygande fågelfria drömmar...

Söndagen den 23 december: Resan till Göteborg var mycket njutningsbar. Den moderna "orientexpressrestaurantvagnen" fanns tillkopplad till tåget. Där njöt jag en ädelostpaj på riktigt porslin och starköl i riktigt glas i trakterna av Munktorp/ Köping/ Valskog/ Arboga. Senare under resan gjorde jag ett återbesök i vagnen för att njuta en kopp kaffe och toblerone.
    Väl i Göteborg tog jag bussen ut till Syrrans boning. Där avnjöt jag fortsatt lugn till god mat och dryck. Fick prata av mig ordentligt i olika sammanhang. Inte minst tillsammans med Jocke som numera även arbetar med spårvägsanläggningar. Dygnet avslutades dessutom med en amerikansk film och handling i välsmakande järnvägsmiljö.

Måndagen den 24 december: Var i mycket god sinnesstämning när jag åkte in till Göteborgs stad för att handla barnens julklappar. Det krävdes nästan en timmes rundvandring innan jag hade någorlunda grepp om mina köpplaner. Därefter inhandlades allt inom loppet av en kvart. Effektivt och förnöjsamt utan för stor prisstyrning... Även jag fick mig en liten julklapp som jag ska prova på hemmaplan någon gång, (en skotersimulator). Av Sandra fick jag dessutom en mycket tystgående och passande rakapparat. Utformad i precis den smäckra stil som jag så gärna håller mig till i detta sammanhang.

När julmaten var serverad och julklappsöppnandet nära förestående var jag rastlösare och mer sällskapssjuk än någonsin. Skickade SMS kors och tvärs i landet för att stilla mina kontaktbehov. Och visst infann sig till slut ett inre lugn även denna kväll...

Tisdagen den 25 december: Ännu en natt med underbar sömn i soffan. Denna morgon hade Malcolm inte fått leka med mina glasögon, de var bättre undanlagda nu... *ler*.
   Efter frukosten packade vi ut väskorna i bilen och styrde vår bil längs riksväg 45 mot Åmål.
   Hos moster Ellinor och Åke bjöds vi underbar julmat med mycket välsmakande efterrätt. Blev akut trött och önskade inget annat än att sova middag. Tänkte mig två timmars sömn, (fram till ca 20.00), men blev deckad för resten av kvällen. Min långpromenad som jag längtat efter fick inställas pga riktigt kraftig huvudvärk och lite feber.
   Innan nattenvilan avnjöts fick jag åtnjuta en kopp kaffe, smörgås och tårta. Då var klockan nära 23.00 och jag superpigg. Satsade dock på vidare sömn som dock lät vänta på sig. Istället låg jag och njöt gamla minnen, (fri som fågeln), innan klockan slog 03.00 och jag fångades av djup dvala.

Onsdagen den 26 december: Efter en skön sovmorgon var jag på ganska bra humör. Ett svagt tryck i pannan gav tecken på en svag, kvarstående, förkylning. Resan hem tillsammans med mina föräldrar påbörjades ca 10.20 via Karlstad och företogs utan anmärkning... Hemmet bjöd på en lugn hemmakväll i ensamhet.

01-12-23, söndag

Äntligen jullov. Mentalt är jag nog fortfarande stark, men jag känner mig inte stark nog. Skulle kunna sitta i min fåtölj och plötsligt börja gråta förtvivlat. Tillvaron de senaste dagarna har skapat adrenalin i nivåer jag har svårt att hantera. Omgivningen har jag lyckats bespara denna upptäckt, men allt jag har inom mig nu är lite för mycket. Skulle vilja skriva brev till företagsledning och politiker bara för att få avreagera mig och lätta på trycket. Kan tyvärr inte säga att jag litar på någon i dessa dagar. Samtidigt som jag hoppas att berörda parter läser detta hoppas jag de slipper. Reaktionen på protestaktionen den 17:e fick bättre respons än någon vågat föreställa sig, till och med i media. Att lokförarna i huvudsak stod på vår sida gjorde inte saken sämre. Å andra sidan vinner även de på att vi får bättre arbetsvillkor och nya förutsättningar för ett samhällseffektivt arbete... Att älska sitt jobb såpass mycket att man tvingas påtvinga en reaktion är svårt redan från början, hur spontan den än är. Att sedan resultatet stressar de väckta är förståeligt, men den personjakt som inte helt oväntat följde var magstark också. De fackliga organisationerna tror jag dock har lyckats hjälpa till att vidga vyerna för yrvakna och sömndruckna, att snarare söka svar på VARFÖR istället för VILKA... Den sista frågans svar är ju egentligen given... STIG:s alla utsatta fjärrtågklarerare och informatörer, hela arbetsstyrkan står i huvudsak bakom publiciteten... Även jag tror att några blir extra sårade, dömda och tyngda i nattens mardrömmar, men ju tyngre bördan blir, ju mer missgynnad blir verksamheten. För att få medvind måste alla parter se framåt nu...

Att nu sitta i en tågfåtölj mot Göteborg gör mig gott. Egentligen skulle jag varit på resande fot redan igår, men det var få tidsplaner som höll ända in i mål...

Lördagen den 22 december: Ytterligare en arbetsnatt med stora trafikproblem. Den sista timmen var jag verkligen slutkörd och less. Bara mina vakande änglar hjälpte mig med de svåraste besluten. Då hade jag att göra med fel tågordning från Gävle, snöberedskapsnivå 2 (ca 90% låsta växlar) och ett olämpligt fordonshaveri i Rosersberg.
   Att X2000 från Gävle kom rätt var bara ängelns tur och min goda planering som hjälpte mig. Hade fått från Gävlefjärren att nästa tåg skulle vara ett Godståg. För att vinna tid släppte jag ut detta på väg från Uppsala mot Stockholm och förberedde en avancerad förbigång i Myrbacken, (där järnvägen delar sig mot Märsta och Arlanda). Gångtiden mellan Uppsala och Myrbacken förbryllade mig dock. Godståget rörde sig mer än dubbelt så snabbt som jag tänkt mig. Inte förrän det ringde och föraren tyckte att jag ställt "kör" från fel spår förstod jag, men då först sedan jag korrigerat prioriteringen i förbigångsskedet, behandlat tåget i skepnad av mitt förväntade godståg och i nästa skede reagerat på hans svar när jag ifrågasatte hur han kunde åka så snabbt. Då först stod det helt klart att jag hade tåg "590" på spårplanen. Vid det laget hade körsignal erhållits via Märsta istället för Arlanda. Gav X2000-tåget direktivet att passera infartssignalen till Myrbacken men stanna vid nästa mellansignal som jag samtidigt anhöll om att få återta. Föraren var så tacksam som bara en drömförare kan vara. Han uppskattade mitt jobb och var skönt nog positiv att få leverera sina flygresenärer till Arlanda. Han var redan sen beroende på korglutningsfel, och detta spädde "bara" på förseningen med ytterligare ca fem minuter... Slutet gott, allting gott...

Morgonen som följde var avsedd för Sandras "Julpuss". Åkte hem till henne varvid vi utbytte spontant arrangerade julklappar med varandra. Lite mys hann vi också med innan det var dags för hennes arbetsdag. Själv skulle jag nu sova två timmar innan nästa äventyr...

Vaknade av klockan men hade svårt att skapa totalt medvetande. Mickrosömn och jag höll fortfarande telefonen i handen. Var nog övertygad om att jag lyckats ställa om klockan eller att jag skulle vakna när jag la ifrån mig väckarklockan. Allt blev dock diffust och jag sov åter igen "okontrollerat".
   När jag vaknade upp var det av telefonen, tre timmar senare. En halvtimma kvar till Styrelsemiddag på andra sidan stan. Samtalet var en fråga om jag önskade skjuts, något jag alltså inte kunde nyttja *ler*. Kastade mig in i duschen och beställde sedan en svåråtkomlig taxi. Skönt nog var flera sena vid vårt bord, så förutsättningarna fanns att komma in i rätt julstämning trots allt... (Men det tog tid trots att jag befann mig på superrestauranten "Edsbacka krog").

När middagen var över fick jag avboka kvällens Göteborgsresa och boka en ny för söndagen. Inte mycket att göra. Kvällen skulle ändå gå åt till styrelsearbete, (medlemsblad och brandvarnarutdelning tillsammans med Henrik).
   Kvällen avslutades med favoritavkoppling till westernserien om familjen Macahan...

01-12-21, fredag

Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag gällande den välgärning vår arbetsplats gjort, för såväl samhällsnyttan som företaget jag kämpar för, under veckans protestaktioner och mediauppvaknande. Det enda viktiga är att den absoluta ledningen förstår vårt skarpa språk, (måndagens aktion), och öppnar sina ögon i detta nu... Under gårdagens snökaos visade det sig med otrolig tydlighet hur sårbart Banverket blivit. Tre tåg spårade ur under dagen, beroende på näst intill obefintlig snöröjning. Ändå uttalade sig någon chef för snöröjningen i termer som: "Vår beredskap var god och tillräcklig men aningen felprioriterad...". Sanningen att snöröjarna i Stockholm ej var synliga och möjliga att nå mörkades helt... Förr, (de senaste åren), har BV delvis kunnat rida på "Citypendelns namn" när något gått snett, men äntligen har media ställt rättvisans press tillrätta och pekat ut mitt företag som den riktiga förloraren.
   Må nu Banverket ge oss den lön och de förutsättningar som behövs, (underhåll av banan inte minst), och mina arbetskollegor ska jobba med samma glöd som förr och ge ledningen ny vind i ryggen. Må ljuset åter gry...NU...

Arbetsnatten som nu är över kan skönmålas lite mer än texten ovan. Snöröjare fanns denna natt kontaktbara och bandriften var vaken och gjorde inte mycket annat än att sluka störningsinformationen vi gav. Nu blev reaktionen istället nästan den motsatta. Utan att veta i vilken omfattning snöröjarna var aktiva blev det nästan en risk att väcka ytterligare en snöröjare i onödan. Kändes som om man fick för lite frågor om prioriteringsordning. Allt verkade helt plötsligt hanteras akut utan att trafiken direkt krävde det. Med andra ord en vilsen tillvaro även på via detta spår...

01-12-19, onsdag

Den senaste tiden har varit lite av en cirkus i tillvaron. Min puls är lugn, stämningen samlad och jag sover ännu gott om natten. Men vem vet vilka moln som finns och cirkulerar i luften ovanför, de ingen riktigt kan se. Kanske är det åskmoln ovanför dimman vi tvingas vandra i, hela arbetsplatsen...?

Söndagen den 16 december: Sandra och jag tog oss till slut hem från julfesten på EBBA-dansklubb. Personligen tyckte jag festen dog ut stämningsmässigt vid tretiden på natten. Det kom som en lite chockartad upplevelse i och med att jag planerat för bastu. Men helt plötsligt längtade jag bara hem. Helt oförklarligt efter all härlig dans och trivsel...
   Sista tunnelbanan hade gått. Vi tog därför en nattbuss in till city, för att där byta till ytterligare en nattbuss. Någon gång omkring 04.30 slog vi oss till ro...

Med några få minuters undantag sov vi ända fram till klockan 16. Säkerligen någonting vi behövde väl. Själv tog jag mig hemåt via Älvsjö, där jag positivt nog fick tid över till matinköp. Väl hemma lagade jag mat och slog mig till ro framför TV:n. Så många andra sysselsättningar fann jag inte ro till...

Måndagen den 17 december: Mitt stora sömnförråd gjorde att jag vaknade pigg både vid tvåtiden och halvfyratiden. Den första gången var jag glad över att få sova vidare, men vid det andra uppvakningstillfället var jag hungrig. Frukost passade då bra, i och med att jag skulle stiga upp för dagen inom mindre än en timmas tid.

På pendeltåget var allt lugnt. Att STIG hade namnsdag var det nog inte många som tänkte på just då. Inte heller jag för den delen. På arbetsplatsen märktes det tydligare. Lika så tågtrafikledningens betydelse i dagens samhälle. Summan av sammanhållning och anda tog i alla fall radio, tv och tidningar till sig, men frågan är om alla motparter förstår allvaret i alla de frågor som borde varit lösta flera år tillbaka... "De kom, de såg och de gick..."

Till kvällen hade jag lovat arbetsgivaren att jobba kommande nattpass, dvs flytta min arbetstid. Därför åkte jag hem till Sandra och sov i hennes sköna säng tills kvällen kom. Nattens arbetspass blev ganska gemytligt. God planering gav goda förutsättningar för ett smidigt utlämnande av arbetsområden. I övrigt försökte jag utnyttja tiden så mycket som möjligt för att hinna med de arbetsuppgifter jag annars skulle gjort under den indragna Specialuppdragsturen.

Tisdagen den 18 december: Tisdagsförmiddagen utnyttjade jag till sömn. Åter igen hemma hos Sandra. Vid middagstid åkte jag på ett utomhusmöte. Intressant men inte mycket nytt. Därefter ett samtal med gruppcheferna, (Patrik och Linda). Kanske borde jag haft med mig en facklig representant i detta läge, men svaren hade blivit de samma och ännu har jag inget att ångra i någon fråga. Åkte vidare till Sandras butik. Kom precis lagom för att kunna följa henne hem.

Tidigt tog tröttheten ett fast grepp om oss båda. Vi sov, med vissa avbrott, till påföljande morgon då det var dags för en ny intressant arbetsdag.

01-12-15, lördag

Av min sexdagarsledighet blev det en arbetsnatt och en arbetsdag, lite sömn till att börja med och slutligen några dagar med stundom riktigt mycket vila...

Måndagen den 10 december: Efter mitt nattpass åkte jag hem till Sandra för att sova. Mitt på dagen åkte jag in för att närvara på ett intressant STIG-möte. Vad framtiden skulle ha att erbjuda skulle senare visa sig omkring Lucia. Då, (den 13:e), var våra fackliga förhandlare var inbjudna till Borlänge, ett möte man borde kunnat hoppas mycket på.

Kvällen spenderade jag i sällskap med Sandra. Vi såg på lite av festligheterna från nobelfestligheterna i stadshuset innan vi gick till sängs.

Tisdagen den 11 december: Under dagen åkte jag hem. Presenter till Mammas sextioårsdag införskaffade jag i samband med hemresan. Gick således några timmar på stan... Sov ett litet tag innan det var dags för ett extra arbetspass kommande natt.

Onsdagen den 12 december: Natten blev intressant. Speciellt mot slutet av arbetspasset när en spårmarkering dök upp i Skebokvarn. Därefter tog det lång tid att få tågen förbi stationen och linjen mot Sparreholm. Nattåget, (vars förare själv fick lägga om växlarna min lokalfrigivning), blev ändå lindrigt försenat med sina 20 minuter. Tack och lov endast en blocksträcka till stopp vilket lättade tågkön något, i fråga om gångtid mellan stationerna.

Drygt två timmars sömn blev det hemma hos Sandra innan vi under förmiddagen åkte hem för att gratulera min mamma på hennes stora dag. En mycket lyckad tillställning med en jämn ström av folk under hela dagen och kvällen. Flera stora överraskningar blev det i samband med att flera av pappas kollegor kom för att gratulera mamma. Min present till Mamma var en lampa med gasurladdningar inuti sig. Ett vackert skådespel speciellt i dunkla rum och under mörka kvällar.
   Sandra var nog lite överraskad över hurpass välkänd hon syntes vara för flera av gästerna. Säkert en blandning av mammas härliga ord och i viss mån min dagbok i fråga om källa. Det är nog få saker som blir riktigt hemliga för bekantskapskretsen *ler*. Hur som helst tvingades Sandra bege sig hemåt om eftermiddagen. Utlovade ärenden krävde sin tid. Själv stannade jag så länge mina ögon tillät. Dessutom tvingades jag tänka på torsdagsmorgonen, i och med att jag tackat ja till att även då jobba övertid.

Torsdagen den 13 december: Staden verkade lugn när jag kom utanför dörren vid sextiden om morgonen. Den halvtimmas sovmorgon jag hade gjorde mig gott. På jobbet utökades trivseln då våra gruppchefer kom och uppförde ett kort luciatåg framför våra spårplaner. Men mina tåg krävde lite uppmärksamhet, så jag fick ytterligare glädjas åt den glögg, de pepparkakor och lussebullar som efterlämnades. En riktig stämningsfylld och mysig trafikledningsmorgon med andra ord...

Om kvällen, efter någon enstaka timmes eftermiddagssömn, åkte jag ut till Märsta. Där blev jag bjuden på mat samtidigt som Thomas och jag gick igenom det sista av räkenskapsjusteringarna för dansklubbens räkning. Nu kunde vi godkänna den ekonomiska redovisningen efter lång tids dröjsmål. Om natten sov jag hemma hos mig...

Fredagen den 14 december: Min ambition tidigare gjorde gällande att tiden skulle utnyttjas för modelljärnvägens bästa. I själva verket skule det visa sig att jag var riktigt seg och slö denna morgon. Tiden lämpade sig bäst för lite småpyssel i hemmet. Tvätten blev överstökad även om jag till slut fick svårt att hinna hänga upp den ordentligt. Det fick bli en effektiv kompromisshängning när jag blivit påmind om att squashtid var bokad tillsammans med min barndomskompis Niklas.
   Tog bussen till träningslokalen i Bredden, (Infra City), och hann både ta ut pengar och byta om innan min spelmotståndare dök upp. Allt för sällan som vi lyckas träffas, men å andra sidan alltid lika skoj att mötas på nytt. Senast var det i maj på hans bröllop...

Spelmässigt var jag i verkligt underläge från första stund. Kanske att jag piggnade till de sista tio minuterna när själva matchen var över. Då lyckades jag få fart på mitt fotarbete, något som hjälpte mig påtagligt i fråga om att hinna fram till bollarna och få tid att placera dem vettigt...
   Avslutningsvis stannade jag kvar och nyttjade motionsanläggningens motionscyklar. Hur dom andra lyckades undvika "äkta svett" vet jag inte, men nedanför min cykel fanns ganska raskt spår av kraftansträngningar. Nedanför styret, nedanför båda händerna, och på golvet nedanför min haka börade dropparna samlas. Mindre sjöar hade till slut byggts upp, samtidigt som alla andra verkade ha någon slags inbyggt recyklingsvettsystem? Men inte jag... Jag lyckades efteråt även ha skapat biverkningar i form av stelhet och träningsverk i både häckmuskler och benmuskler...

Trots att Boogart spelade på Yesterday, kände jag inte för att ta ut ytterligare krafter på ett dansgolv. Föreslog istället en biokväll, till Sandras stora glädje. Även hon var dödstrött...

20.45 möttes vi vid centralen. Gick till Filmstaden och började diskutera film. Ett av filmmålen skulle dock börja på en annan biograf redan innan vår kötid beräknades ta slut. Därför planderade vi för något annat oplanerat filmval. Till slut fick jag den äran att förutsättningslöst välja någon tilltalande film. Mitt val föll på en film som skulle visa sig vara en bra lott, ett lyckat val. "Don´t say a word" med Micael Douglas var en film med både spänning, psykologi och relativt realistisk handling. Sandra och jag var båda nöjda när vi kom ut ur filmsalen... Därefter en god natt i Sandras hem...

Lördagen den 15 december: Vi vaknade upp, men för egen del inte helt förberedd för kvällens julfest på EBBA-dansklubb. Sandra åkte in till stan och jag förberedde mig under tiden för en snabbresa hem. Ärligt talat märkte jag aldrig när hon gick upp och det var därför omöjligt att hinna göra henne sällskap till stan...

Under min snabbrunda hemma hann jag nätt och jämt hänga gårdagens tvätt bättre. Blev dock tillräckligt nöjd för att med mina festkläder åka tillbaka till Sandra. Därifrån skulle det bära av mot en fest i natten...

01-12-10, måndag

Klockan är bara några minuter över midnatt mot måndag när jag nu börjar sammanfatta helgen. Av min arbetsvecka återstår bara ca sex timmar, därefter lika många dagar ledigt. En hel veckas ledighet om man kollar till tiden före och efter arbetspassen...

Lördagen den 8 december: Lite fascinerad och på gott humör blir jag när jag ser tillbaka på de senaste helgerna. För andra gången på kort tid har jag lyckats få njuta tidiga lördagstimmar framför den nattliga visningen av western-serien Macahan. Många är mina minnen förknippade från ungdomen i samband med Zeb Macahan och de andra i serien. Mina tydligaste minnen är från landstället, där jag stannade kvar uppe i sommarnatten sedan de andra lagt sig, svepte en filt omkring mig och njöt ...

Lördagen var fortfarande tidig när nattsömnen upphörde och jag klev upp. Åkte till jobbet och fick en intressant arbetsdag. Relativt lugn inledning men mer hektisk med signalfel i Malmsjö om kvällen. Samtidigt pågick som bäst dansklubbens julfest. En fest som startade redan 16.30 och som jag anslöt till vid 21-tiden efter en härlig dusch på jobbet.
   Efter härlig julmat och mysiga danser med Sandra och många andra avslutade Hjältarna sin underbara konsert vid halv ett på natten. Söndagen var ett faktum...

Söndagen den 9 december: Julfestens sista timmar spenderades i bastun. Skönt att få låta musklerna bli avslappnade igen. 02.40 följde jag med en beställd TAXI som skulle passera just utanför hos Sandra. Egentligen hade jag tänkt åka direkt till jobbet för att sova, men nu blev denna lösning effektivare och mycket mysigare.

Strax före klockan 06.00 var jag åter igen på benen. Välmotiverad, upprymd och ganska pigg åkte jag för att först ha mitt förmiddagspass och sedan kommande nattpass. Tiden emellan mina pass spenderade jag i hemmets miljö, nästan uteslutande i sovande mode.

01-12-07, fredag

Trots att det är fredagskväll och finns dans inom nära räckhåll, tänker jag nu efter arbetsdagens slut åka hem. Helgen kommer ändå att bli nog slitsam med jobb och nöjen kombinerat, att jag behöver hem några minuter och timmar.

Arbetsdagen, eftermiddagen och kvällen, har gått bra. Har haft det roligt och trevligt och i princip lyckats med allt jag företagit mig. Förmiddagen var spenderade jag i Sandras lägenhet. Sov ut ganska ordentligt, men hann ändå fördjupa mig i både räkningar och hemsidesskapande. Inser att hemsidans utrymme börjar bli snålt tilltaget. Mina dagböcker, (närmare femtio månader nu), tar sin plats. Har dock en mängd internetkonton outnyttjde och funderar på att ha en länkad hemsidesplats för dagboken, (delvis som arkivet idag), och en hemsidesplats för min modelljärnväg, vars bilddokumentation säkert kommer att bli utrymmeskrävande.

Torsdagen den 6 december: Efter en kort arbetsdag åkte jag hem. Var orkeslös ända till dess att jag lyckats få en bit mat i magen. Då blev jag kreativ och förgyllde ytterligare ett berg på modelljärnvägen med färdiggjord pappersmassa. Ett lyckat projekt innan det blev dags att åka till dansklubben och socialdansa.

01-12-05, onsdag

Kvällens styrelsemöte var ganska trevligt, men jag känner mig sliten på min uppdragspost. Till våren har jag tänkt att avsäga mig uppdraget. Till dess blir det nog en mentalt slitsam period. Samtidigt ska det bli tråkigt att mista den sociala länk som man trots allt får till sina grannar, främst till styrelsemedlemmarna. Övriga, de boende i föreningen, har jag varit ganska förskonad ifrån. Jag tar visserligen hand om inkommande e-mail, men det är nog drygt ett år sedan någon medlem ringde på telefonen. I och för sig är jag väl nästan aldrig hemma och svarar heller...

Nu om kvällen är jag på väg över till Sandra. Ska bli mysigt även om natten blir kort. Natten som var sov jag på jobbet, ett effektivt sätt att jobba igen arbetstid och samtidigt vakna utvilad till tidig tjänstgöring. Arbetsdagen i sig var perfekt. Slutade nämligen redan klockan tolv. Förhoppningsivs samma frihet även imorgon?
   Intresseföreningen "STIG" som representerar oss anställda på tågtrafikledningen i Stockholm har de senaste dagarna blivit mer fredspliktiga än stämningen tidigare avspeglat. Troligtvis ett klokt drag som helhjärtat stöds av mig, då arbetsgivaren visat god förhandlingsvilja. Gnetstoppet, (övertidsstoppet), är med föreningens goda minne en frivillig handling just nu. Dock får vi ge oss till tåls fram till lucia innan nya bud kan komma. Då har de fackliga representanterna blivit inbjudna till Borlänge. Vi får hoppas att stämningen blir god...

Tisdagen den 4 december: Det har den senaste tiden inte varit gott om tillfällen då jag följt Sandra en bit på vägen, mot jobbet, men i denna morgon var det äntligen dags. Åkte till jobbet och utförde en lång rad SU-uppgifter, (specialuppdragsuppgifter).
   Vid 18-tiden gjorde jag ett uppehåll i arbetet och tog en timmas lunch tillsammans med "Blomman". Vi diskuterade allt ifrån modelljärnväg, säkerhetsutredningar, jobb och betalkortsavgifter. Den sista punkten blev nämligen till en intressant psykologisk undersökning.

På min tid... (när jag jobbade i affärsbranchen), gjordes försök med betalkortsavgifter. Nu har Mc Donalds fått för sig att återuppta denna förlegade trend. Vi, (affären), var då tvugna att tydligt skylta denna avgift, men tydligen inte detta matställe enligt dem själva. Idag ifrågasatte vi därför avgiftens betydelse, denna uteblivna skyltning och annonsering, samtidigt som vi undrade om inte de ville ha kunder. Personligen har jag vid flera tillfällen avbrutit beställningar när kortavgift dykt upp oanmält, och därmed valt andra matställen. Vi var denna gång nästan beredda att göra detsamma. Nu kom det efter en kort diskussion fram att avgiften inte togs för belopp över 100 kronor. Således tog vi ytterligare en persons beställning på kontot för att kringgå denna i mitt tycke löjliga avgift. Vid detta laget var kassörskan tämligen nervös. Vi var hela tiden lugna och sakliga, men kassörskan gav min vän plusmeny i bonus, kontrollerade körkortet okontrollerat i samband med köpet och frågade efter legitimation sekunden efter hon lagt ner och petat körkortet mot mig. Jag petade således tillbaka det över disken, någon enstaka centimeter. Hon tog åter igen upp körkortet och granskade det med en lika flackande blick som halvminuten innan, men nu (om möjligt) än mer utan målmedvetenhet. Det verkade nästan som om hon aldrig sett ett modernt körkort i EU-format. Hon var nära på att fråga efter ett ID-kort istället. Stackars svenska tös... Eller fanns misstanken om fel person på kortet?

Vi nöjde oss i alla fall med att ta vår mat och vara tacksamma när vi inte på något lättvindigt sätt kunde få namn och nummer till någon ansvarig för restaurantens kortavgiftsbeslutet.
   I ärlighetens namn var uppladdningen till diskussionen ett e-mail avsänt av "Blomman" till Statliga postverket. Tydligen erbjuder de glatt en tjänst för frimärksköp via nätet. När det är dags för betalning av ett 45 kronors frimärkshäfte framkommer en slutsumma om 85 kronor. Då ingick en expeditionsavgift och portoavgift om 20 kr vardera. Istället för att utnyttja internettjänsten inköptes naturligtvis frimärkena på posten eller närbutiken. Men ett e-mail med en fråga till Posten ställdes. Det ifrågasattes vem denna internettjänst ämnade vända sig till, dvs vem som antogs nyttja den? E-mailsvaret innehöll all tänkbar text bortsett ifrån ett svar på just den ställda frågan. Kanske fanns det ingen avsedd kundkrets??? Eller ett pinsamt faktum att tjänsten fanns presenterad?

Nöjd och belåten, trots livets alla gåtor, återvände jag koncentrerad och med ny energi till mina SU-uppdrag på jobbet. Stannade kvar och sov i min "Knutenhörna" till dess morgonens arbetspass var nära förestående...

01-12-03, måndag

Nu när vi (personalen med utgångspunkt från vår intressegrupp "STIG") infört ett övertidsstopp märks det verkligen hur stor personalbristen är. Men vi kämpar alla vidare ända tills vi blir beordrade att arbeta övertid. Personligen hoppas jag att frågan ska bli löst innan dess, men det vet man aldrig.

Fredagen den 30 november: Om kvällen lånade jag mina föräldrars bil. Hämtade Jenny och Sandra vid centralen och åkte vidare till Yesterday. Som vanligt var jag lite för hungrig vid ankomsten för att kunna dansa med koncentration. Det löstes dock genom en god skagensmörgås, lite kaffe och några läskedrycker under kvällen. När den sista timman kom började danskvällen till ZLIPS få ordentlig fart, åtminstone jag... Det blev inte så jättemånga danser med Sandra, men de som jag fick var bra. Maria hann jag dansa desto mer med.

Lördagen den 1 december: Natten hade jag spenderat hos Sandra. Om morgonen skjutsade jag henne till sitt jobb. Åkte vidare till affären för att handla lite byggmateriel till järnvägen. Lyckades bra och återlämnade därefter bilen till mina föräldrar.

Resterande del av dagen användes till modelljärnvägen. Kände mig trött och lite sliten, men framför allt hungrig hela tiden. Spelade inte någon roll att nästan 1 kg lasagne gick mer i magen, hungern kom tillbaka snabbt ändå.
   När kvällen kom och det fanns risk att störa grannarna med stora stökeriobjekt, startade jag pappersmassatillverkning. Natten kom och jag höll på ända till klockan 04.00 innan jag nått önskvärt resultat.

Söndagen den 2 december: När jag sovit ut lite, till klockan 11.10, fortsatte jag med mina projekt i modelljärnvägsrummet. Fortfarande gick arbetsmomenten trögt, men jag blev nöjd med resultatet. Den undre stationen fick väggar och tak likt ursprängt berg. Ytterligare lite landskap lyckades jag också skapa "ovan mark". Nöjd fotograferade jag sedan ganska mycket...